Bergström: Tre spelares EM-chanser kan ha dött

Kristoffer Bergström

Kristoffer Bergström: Om premisserna finns kvar är trion körd

Kollektivt kan Sverige glädjas åt 1-1 med mersmak mot världsfyrorna.

Individuellt kan tre spelare sörja.

Deras EM-chanser kan just ha dött.

Brasiliansk damfotboll är ung. 1979, året då Sara Thunebro föddes, gällde fortfarande en lag som sa att brasilianska kvinnor inte fick spela fotboll professionellt, på skolor eller ens på fritiden. Det passade inte kvinnors natur, hette det.

20 år senare var laget i världstoppen. De vann VM-brons 1999 och följde inom ett decennium upp med tre mästerskapsmedaljer till, men inget guld.

Sedan laget stod på sin topp i mitten av 00-talet har bland andra Daniela, Elaine och Cristiane fallit bort och talanger från inhemska ligan tagit vid. Nu är laget så oprövat att Marta aldrig har spelat med flera av sina landslagskamrater.

Därför var jag nyfiken på världsfyrornas kapacitet inför dagens match. Och frågande tio minuter in i den.

Hur vek får en världsklasspelare vara?

Hur otränad får man se ut på ett innermittfält?

Hur osynkad kan en målvakt vara med sitt mittförsvar?

Kosovare Asllani snurrade sig förbi två backar och frispelade Lotta Schelin i tredje minuten. Nilla Fischer nickade in en hörna i sjätte. Caroline Seger kom fri och sköt stolpe-stolpe i tionde.

Matchbilden jämnades ut efter en kvart, men det kändes lika mycket som att brasilianskorna höjde sig som att svenskorna föll i från närkamperna. Det är talande att bästa svenska bollvinnare var anfallaren Kosovare Asllani.

I andra halvlek klev Sverige än mer framåt. De ägde bollen och tryckte ner motståndarna, men saknade tydliga linjer. Det gjorde att laget inte skapade många klara chanser. Lotta Schelin hade knappt ett enda avslutsförsök.

Matchen slutade 1-1 och det är ett glädjande resultat. Överlägset bollinnehav och utklassning i skottstatistiken späder på den känslan. Brasilien spelar ungefär som Danmark, men är på pappret starkare än vår EM-premiärmotståndare, så ett kryss med mersmak ger någon sorts indikation på var vi står tre veckor före turneringen.

Men den sista landskampen innan EM-truppen tas ut kan inte bara bedömas kollektivt. Internt i Sverige strider spelarna om platser i truppen och startelvan.

– Olivia Schough och Lisa Dahlkvist visade med sina fina andrahalvlekar att de vill ha speltid i EM. Båda är en hårsmån från kommande startelvor.

– Josefine Öqvist och Lina Nilsson sänkte snarare sina chanser. "Jossan" var löpvillig men ofta felplacerad. Hon varnades tidigt och kunde ha visats ut i slutet av första halvlek. Nilsson bröt fram på det sätt hon förväntas göra, men en högerback måste stänga sin kant bättre (särskilt om man ska proppa igen bakom en anfallsinriktad högerytter som Öqvist).

- Sofia Jakobsson och Elin Magnusson var godkända i sina inhopp. Sofia Lundgren skötte sig hyfsat i målet, men glänste troligen inte nog för att Kristin Hammarströms position som förstamålvakt ska ha rubbats.

– Det tråkigaste beskeden fick i stället Amanda Ilestedt och 95:orna Marija Banusic och Lina Hurtig. Pia Sundhage har tidigare i veckan konstaterat att de utan speltid i A-landslaget är chanslösa på EM-truppen. Om de premisserna finns kvar är trion körd. Trots att de joggade vid sidlinjen under stora delar av andra halvlek släpptes de inte in på banan för att debutera och torde därmed vara strukna ur Pias planer. Banusic och Hurtig har haft svårt att anpassa sig till seniortempot på träningarna under lägret och får troligen hålla sig till F19-EM som också spelas i sommar. Om inte Ilestedt kommer med i EM-truppen tror jag att Marina Pettersson Engström ligger bäst till.