”De tog kropparna till någon av massgravarna utanför staden”

D en här gången kommer vi med bil. Liken är borta från infartsvägen mot Léogâne, men resterna av söndersmulade huskroppar ligger fortfarande kvar.

Jordbävningens själva epicentrum låg precis här, några kilometer väster om Léogâne. När myndigheterna summerade förstörelsen konstaterade de att mellan 80 och 90 procent av stadens byggnader raserats under en enda minut.

Madeline Delice sitter bredvid mig i baksätet. Hon har inte tagit på sig något säkerhetsbälte, men håller armarna i kors över bröstet som för att skydda sig.

Vi har hunnit träffas några gånger, och hon har alltid varit tystlåten på ett sätt som känts annorlunda jämfört med andra 17-åringars trulighet. Hon är sluten och skygg, med ett förhållningssätt till omvärlden någonstans mellan bister misstänksamhet och ren rädsla.

Nu har det säkert gått en kvart sedan hon sa någonting alls, men plötsligt hojtar hon till.

– Vi skulle ha svängt vänster där.

Hon rycker på axlarna.
– Det är svårt för mig att hitta här nu. Inget ser ut som det brukade.

Några minuter senare är vi framme i det som en gång i tiden var ett vanligt arbetarklasskvarter några hundra meter från centrum. Madeline Delice leder in på ett slags bakgård och pekar:

– Där låg det.

Hon blir tyst i bortemot en halvminut. Sedan slår hon ut med händerna.

– Jag vet inte vad jag ska säga... Vad vill du se? Det finns inget kvar här som jag kan visa.

Betongplattan som en gång utgjorde en husgrund är den sista resten av livet som familjen Delice levde på den här platsen. Nu har några andra jordbävningsflyktingar flyttat dit, utnyttjat den plana ytan och ställt sina tält där.

– När jag kom fram var redan allt borta. Tjuvar hade tagit alla kläder och allt som inte låg begravt där under. Sedan tog det ganska många månader innan all sten rensades bort. Jag var inte här då, men tydligen tog de kropparna till någon av massgravarna utanför staden. Jag vet inte var.

Familjen var aldrig rik – pappan var jordbrukare, mamman stannade hemma – men den var lycklig. Madeline var en vanlig tonåring som gick i skolan, tittade på tv och gladde sig åt att fotbollssatsningen gick bättre och bättre för varje år.

– Det är det jag tänker på när jag står här... Hur livet brukade vara. Hur enkelt allt var.
 

E n kort promenad bort ligger ett av de större tältlägren i centrala Léogâne. Några tusen personer har klämt ihop sig på en yta som är knappt 10 000 kvadratmeter stor.

Madeline Delice tar med mig till ena änden. Det var hit hon gick den där dagen då hon inte längre hade en aning om vart hon skulle ta vägen.

Hon samlade ihop några pinnar och fick tag på en liten bit presenning. Av det lyckades hon sedan resa ett slags vindskydd, ungefär två meter långt och en meter brett.

Det skulle dröja mer än en vecka innan hjälporganisationerna nådde Léogâne med sina nödtält och sina matransoner.

– Då det regnade blev jag genomblöt direkt, men en kvinna gav mig i alla fall en filt så att jag inte behövde sova direkt på marken. Och efter tre, fyra dagar fick jag lite kläder av någon som såg att det jag kommit i bara blev smutsigare och trasigare. Med maten var det svårare... I början tyckte jag att det var så jobbigt att tigga. Då hade jag fortfarande min gamla stolthet kvar.

Trots sorgen, hungern, värken och smutsen – allra värst var skräcken.

– Innan de utländska militärerna kom så drog det runt beväpnade gäng här, rånade familjer och våldtog kvinnor. Som ung och ensam kände jag mig väldigt utsatt. På nätterna vaknade jag ibland av skriken från de kvinnor som drabbades. Då blundade jag, bad till gud om att inget skulle hända.

Du tror fortfarande på gud?

– Ja. Och ingen rörde mig, aldrig. Det var något större som vakade över mig.

Några få meter ifrån platsen där Madeline Delice brukade sova reser sig en välbekant struktur över tälten; två stolpar, en ribba.

Lägret byggdes inte upp här av en slump och Madeline Delice hittade inte hit av en tillfällighet. Före jordbävningen var hon här flera gånger i veckan.

På den tiden var det Stadium Gerard Cristophe, hemmaplan för ett Anacaona som jagade mästartiteln i den högsta haitiska damligan. Nu är planen bara en av de eftertraktade öppna ytor som är säker mot jordbävningar och tillräckligt jämn för att resa tält på.

– Det är konstigt... Jag gillade att stå i mål på den här sidan av planen. Det kändes alltid som att jag hade mer tur här än vid det andra målet.
 

E fter ungefär två månader kom det en man till lägret och letade efter Madeline Delice. Han var skickad av fotbollsförbundet och hade nyheter med sig.

Haitis U17-landslag skulle återuppstå. Det dominikanska förbundet på andra sidan gränsen hade upplåtit sin anläggning, där laget nu skulle ägna tre veckor åt att förbereda sig inför kontinentalmästerskapet i Costa Rica.

En väg ut ur tältlägret hade öppnat sig. Det tog Madeline Delice mindre än en minut att samla ihop sina tillhörigheter och lägga dem i en plastkasse.

Hon hade inte rört en fotboll sedan marken började skaka under henne på planen i Port-au-Prince, och fick vänta ytterligare ett tag. En första rutinkontroll med landslagsläkaren visade både på svår undernäring och kraftigt förhöjt blodtryck.

– När jag sedan började träna gick det inte alls som jag hade tänkt mig. Jag förstod ju att det här var min chans, men jag kunde ändå inte koncentrera mig... Målvaktskläderna jag fick låna, de gröna planerna utan tält på, hotellrummen med varmt vatten... Allt kändes bara som en påminnelse om vad jag inte längre hade, vad jag hade förlorat. Jag grät väldigt mycket, mer än jag gjort i tältlägret.

Någon konventionell psykolog hade inte Madeline Delice tillgång till, men hon hade i alla fall sina lagkamrater.

Lagkaptenen Hayana Jean-François hade varit en kompis i flera år. Nu gick relationen över i en betydligt djupare vänskap.

– Ända sedan jordbävningen hade jag varit helt ensam. Ingen annan människa hade brytt sig om vem jag var, hur jag mådde. Nu hade jag Hayana. Hon såg hur dåligt jag mådde, hon förstod. Hon pratade med mig, tröstade mig, uppmuntrade mig. Det betydde mycket.

Visst pratade de två en del om jordbävningen – Hayanas familj klarade sig oskadd, men förlorade sitt hem – men mest diskuterade de fotboll, killar och den gemensamma kärleken till idolen Cristiano Ronaldo. Tonårsgrejer.

– Jag kommer ihåg när jag skrattade igen för första gången. Det kändes ovant och konstigt, som om jag glömt bort hur man gjorde.

Hennes kropp hann aldrig riktigt ikapp under träningslägret, men trots att Delice inte kunde spela följde hon med laget till mästerskapet i Costa Rica.

Resultatmässigt gick det inget vidare utan den ordinarie målvakten – 0-2 mot Costa Rica, 0-9 mot USA – men den här gången var det verkligen viktigare att kämpa väl än att vinna.

Berättelsen om laget som stod kvar på planen när hemlandet rasade sönder nådde hela vägen till det internationella fotbollsförbundets högkvarter i Schweiz. Fifa belönade dem med ett särskilt Fair Play-pris, och när fotbollsåret 2010 skulle summeras flögs Hayana Jean-François över till den glittrande galan i Zürich.

Hon fick prata med Cristiano Ronaldo – det var det viktiga – skaka hand med Leo Messi och hålla ett tacktal inför hundratals miljoner tv-tittare världen över:

– Jag vill dela det här priset med alla unga hemma i Haiti, speciellt alla de som lider och går igenom svåra tider just nu. Utan fotbollen vore vi ingenting.

Sju tidszoner bort satt Madeline Delice i en soffa, drack läsk och såg sin vän på tv. Hon var inte längre hemlös.

Efter jordbävningen hade Hayana Jean-François släkt trängt ihop sig i en mosters hus. Det lilla huset var redan så överbelamrat att Hayana till sist lyckats övertala sin mamma och moster att det inte spelade någon roll med ännu en inneboende.

Så Madeline Delice hade flyttat in hos sin lagkamrat.
 

”Utan fotbollen vore vi ingenting”, förklarade Hayana Jean-François för världen. Och det har funnits gott om dagar då Yves Jean-Bart fruktat att Haiti skulle tvingas klara sig utan fotboll.

De första var de värsta.

Jean-Bart var och är ordförande för Haitis fotbollsförbund. När jordbävningen började satt han i möte inne i högkvarteret.

55 personer befann sig i byggnaden, och i stort sett alla var nyckelpersoner inom den haitiska fotbollen. Bara 18 av dem lyckades ta sig ut.

Yves Jean-Bart var den allra sista att springa genom dörren. Halvsekunden senare störtade huset samman. Ordförandens allra bästa vän var bara tre steg bakom, men hann inte fram.

– Han dog inte av raset, utan klämdes fast. I nästan ett dygn kunde jag höra honom därinne, skrika på hjälp. Inget annat i världen kan gå att jämföra med att höra din vän komma närmare och närmare döden, utan att kunna göra något för att förhindra det.

Svårt chockad spenderade Jean-Bart de följande dygnen vid förbundsruinerna, upptagen med att ”vänta på att dö”. Den paralyserande sorgen släppte greppet först när ett samtal lyckades tränga igenom det sönderbelastade telenätet och nå fram till hans kantstötta mobiltelefon.

Det var Fifa-presidenten Sepp Blatter, som frågade vad som krävdes för att hålla fotbollen i Haiti vid liv. Fifa skulle stå för det, oavsett kostnad.

– Då kände jag för första gången att det faktiskt fanns hopp, att det kunde finnas något kvar på andra sidan. Och när jag började tänka klart igen förstod jag att det var min skyldighet gentemot både landet och mina döda vänner att göra allt jag kunde för att hjälpa till.

Med sin telefon som enda hjälpmedel började Jean-Bart inventera och organisera. Fifa flög in helikoptrar där fotbollar delade plats med förnödenheter, och deponerade nästan 30 miljoner kronor i sin särskilda Haiti-fond.

– Det var skillnaden mellan liv och död för oss. Hade det inte varit för solidariteten från den internationella fotbollsfamiljen hade vi inte haft organiserad fotboll på Haiti idag.

Fifa var inte ensamma om att vilja hjälpa till. Omedelbart efter jordbävningen sköljde en störtvåg av välvilja in över den katastrofdrabbade nationen. Problemet var att ingen klarade av att ta hand om den.

Regeringar, föreningar och privatpersoner världen över utlovade donationer på sammanlagt nästan 70 miljarder kronor. Drygt ett och ett halvt år senare är det en väldigt liten andel av de pengarna som faktiskt nått fram. Haitis impotenta regering uppger att de bara förfogat över två procent av beloppet. Resten har hamnat hos olika hjälporganisationer eller försvunnit ner i svarta hål.

Landet förblir lamslaget. Fotbollarna rullar däremot igen.

– Jag måste säga att jag är oerhört stolt över det. Alla drog åt samma håll – familjer som bodde på planerna flyttade frivilligt för att matcherna skulle kunna spelas. Och vi på förbundet klarade av att göra det vi förväntas göra: att leda i rätt riktning. Våra ligor har slutförts, våra landslag har spelat vidare. Jag tvekar inte att säga att fotbollen borde användas som exempel för resten av Haiti. Vi var fullständigt sönderslagna, men vi lyckades ändå samla ihop oss och styra hjälpen från utlandet dit den behövdes. Hade hela landet fungerat så hade Haiti varit på fötter idag.

Samtidigt förblir även fotbollen på Haiti samma eviga historia om bortslösad potential. När Sepp Blatter var här i början av millenniet beskrev han passionen för fotboll som ”kanske den mest intensiva på planeten”.

Det räcker med några dagar i landet för att inse att han förmodligen har rätt. I varje ruffigt slumkvarter och vartenda vindpinat tältläger spelas det spontanfotboll med bara fötter och stenar som målstolpar – överallt, hela tiden. Ändå har landslaget sjunkit hela vägen ner till en 116:e plats på världsrankningen. Sedan 1974 har det inte lyckats kvalificera sig för en enda VM-turnering.

Yves Jean-Bart tittar ut över den nyrenoverade nationalarenan – komplett med den senaste generationens konstgräsmatta – och suckar.

– Vi har engagemanget, vi har talangen – det vi inte har är infrastrukturen. Vi förlorar hundratusentals potentiella spelare varje år. Hade vi bara haft tillräckligt med planer och utrustning hade vi varit en fotbollsnation som konkurrerat med Argentina och Brasilien. Och Haiti hade dessutom varit ett mycket bättre land. Här finns inget som motverkar kriminalitet och främjar hälsan på samma sätt som fotbollen. Ju fler fotbollsplaner vi anlägger – desto fler fängelser kan vi stänga, desto fler sjukhus kan vi stänga.

BILDEXTRA: Se Magnus Wennmans bilder från Haiti

Klicka på spelaren nedan för att starta eller öppna i nytt fönster här.

När jag kom fram var redan allt borta. Tjuvar hade tagit alla kläder och allt som inte låg begravt där under

Jag kommer ihåg när jag skrattade igen för första gången. Det kändes ovant och konstigt