Bara historien som skiljer PSG från Europas största
Johanna Frändén om nya showen: Zlatan slår rekord som om det inte fanns någon morgondag
PARIS. Det sa crash boom bang och sen var stridslystna Bastia ett nedlagt byte.
3–0, tre mål som bär Zlatan Ibrahimovics signatur och ett nytt rekord i den svenska fotbollsboken.
Det är kanske lite tomt på prishyllan än så länge, men snart är det bara historien som skiljer PSG från Europas största.
Att invadera Korsika har varit en historisk medelhavslek för länderna runt omkring. Skepsisen till fastlandsfolket är sedan dess väl grundad hos invånarna på den lilla franska ön och de stolta och stridslystna korsikanerna suckar lika djupt åt den parisiska invasionen varje sommar.
Den kom tidigt i år, i alla fall till Bastia.
PSG-projektet som blev ett lag som blev en vinnarmaskin har egentligen inte haft några riktiga motståndare i Ligue 1 det senaste året. Däremot har de gjort några plattmatcher här och där, en nyttig värdemätare och ett bevis på att man har en liten bit kvar till, låt säga, Real Madrids och Bayern Münchens nuvarande nivå.
Efter 4–0 borta mot Bayer Leverkusen i Champions Leagues åttondelsfinal kan även det ifrågasättas. PSG anno 2014 skiljer sig inte från Europas topp tre, fyra bästa klubbar annat än i avseendet att prisskåpet i klubbhuset i Paris gapar tomt.
Och precis som de allra flesta lag som tagit sig hela vägen i Europa har man en världsstjärna som inte liknar någon annan.
Som om det inte fanns en morgondag
Efter blott sex minuter mot Bastia slog Zlatan Ibrahimovic nytt svenskt rekord i antal ligamål runt om i Europa (han uttökade några minuter senare sin ledning i den inofficiella grenen ”stördast framspelningar” med en målgivande klackspark till Ezequiel Lavezzi) och innan sommaren är här kommer han att ha sprungit ifrån Sven Rydell i flest antal gjorda landslagsmål genom tiderna.
Ibrahimovic slår rekord som fanns det ingen morgondag och i en mening gör det ju inte det när man är 32 år gammal, snart 33, och har missat vad som troligen är sista chansen att spela fotbolls-VM.
Zlatan frustar fram i en liga som allt oftare ser ut att vara för lätt för honom, och fotbollsfrankrike kan bara glatt och lite förstummat luta sig tillbaka och titta på.
I en intervju jag gjorde med Laurent Blanc för ett par månader sen – och som blev ihågkommen av helt andra anledningar – sa PSG:s tränare under vår avslutande fotosession:
– Så du är här i Frankrike för att bevaka Ibrahimovic? Han är en naturkraft. Han är som Eric Cantona på sin tid.
Jämförelsen föll bort i artikeln vi publicerade, men jag är lite förvånad att parallellen mellan dem två inte görs oftare i Frankrike, för det ligger mycket i den.
Attityden, artisteriet, uttalandena, målfarligheten, hjärnsläppen, galenskapen och utstrålningen.
Välsignat Ligue 1 med sina bästa fotbollsår
Men Cantona spelade i ett franskt landslag som aldrig riktigt fick till det och så fort hans karriär lyfte lämnade han hemlandet. Zlatan har välsignat Ligue 1 med sina bästa fotbollsår och det finns inte längre något som står emellan honom och odödligheten i Paris.
Men i takt med att Zlatan blivit en allt större sololirare har han faktiskt blivit mer av en lagspelare också. Förutom att framspelningen till Ezequiel Lavezzis 2–0 redan försetts med en stjärna i Michelin-guiden så bar den den vuxne Zlatan Ibrahimovics allra bästa kännetecken. Den var både extravagant och effektiv eftersom Zlatan inte längre behöver välja mellan det spektakulära och resultatgivande.
Hade Zlatan Ibrahimovic varit kung i Sverige (jag vet att ni är många som tycker att han är det, men formellt är posten upptagen) hade han kunnat lansera det som sitt valspråk: Effektivitet och extravagans.
Och rekord på löpande band.
Och en vår som ser ljusare ut än någonsin i Paris.