Maktmanifestation som knappt behövs
Bank: PSG är själva solen som Ligue 1 spinner runt
Marseille lyfte på kistlocket och skrämdes så att till och med Paris fick puls.
Sedan tog Zlatan Ibrahimovic fram spaden och skyfflade ner ytterligare en skopa sand över Ligue 1.
Är det verkligen bra för fransk fotboll att de är för bra för fransk fotboll?
Strax före avspark loggade Marseilles förre målkung André-Pierre Gignac in på sitt twitter-konto för att skicka ett meddelande till kompisarna i OM:
”Med hjärtat och ballarna! Med ett ursinne ända från tarmarna, se till att bli de första som sänker dom, kliv rakt över dom! För supportrarna”.
När spelarna väl kom in på Stade Vélodrome var det supportrarnas tur. En banderoll under Virage Sud riktade en enda uppmaning till spelarna:
Ne nous faites pas honte! Skäm inte ut oss!
I en annan tid, alldeles nyss, var det på den här rivaliteten som Ligue 1 levde och vibrerade.
Att konkurrensen är borta betyder inte att känslorna är det.
Det här var ingen vanlig kväll och ingen vanlig match, och någonstans tror jag väl att både Zlatan Ibrahimovic och Paris kunde uppskatta det. Visst, tajmingen var väl sisådär, med bara en vecka kvar till ett Chelsea-möte på en helt annan planet.
En tumskruv till i OM-själen
Det här var på riktigt, äntligen.
Marseille lever i limbo, efter en finanskrasch och det kaos som den alltjämt supporterdyrkade Marcelo Bielsa lämnade efter sig, och i väntan på att Margarita Louis-Dreyfus ska hitta en köpare som vill hosta upp en miljard och bygga ett nytt, mäktigt OM.
Supportrarna krigar mot president Labrune, nyckelspelarna väntar in kontraktssluten för att flytta, den sportsliga ledningen värvar mest för att kunna sälja, och publiken stannar hemma lika ofta som den går på match.
Det här var deras chans att glömma depressionen, om så bara för en kväll.
Zlatan Ibrahimovic behövde inte ens två minuter för att påminna dem. Ett uppspel till Maxwell bakom lokalsinneskatastrofen Brice Dja Djédjé, ett fint inspel, och så hade Ibrahimovic tryckt in en tumskruv till i OM-själen.
0–1 efter en minut. Skäm inte ut oss?
PSG spelade parfymerad fotboll, med fina passningstrianglar, och det fanns verkligen inget som talade för att Marseille skulle hinna ifatt.
Inget utom tarmarna.
Förtjänar rätten att tro
För PSG var det här en match som handlade om att slippa skador på fötter och tabellrad. För Marseille handlade den om heder, varken mer eller mindre.
Så de fortsatte jaga, började vinna varje duell de hann fram till, och när Rémy Cabella dansade som om det var 2011 igen och skickade in en korsikansk kanon-kvittering kunde ett Lass Diarra-eldat OM spela fotboll igen, på ett sätt som velodromen inte sett spåret av på hela året.
De skämde inte ut sig. De kämpade, de slet, de skavde och de skapade chanser hela vägen in i mål.
OM är trots allt en klubb som ägs av en 53-årig kvinna som är gravid med tvillingar, de förtjänar rätten att tro att det aldrig är för sent för mirakel.
Men det finns ju gränser.
Ett växelspel mellan Zlatan Ibrahimovic och Ángel Di María förstörde den här kvällen också. 1–2, styrkeförhållandet i en bild: PSG bytte in Edinson Cavani, OM bytte in Steven Fletcher.
Zlatan är kung och kejsare
Di Marías inflytande ska inte glömmas bort när vi diskuterar Zlatans renässans. När svensken väl fick lite djupledsrörligt fotbolls-IQ att leka med (istället för de, låt säga… mer tankebegränsade Lucas och Lavezzi) kunde han frigöra hela sin palett av lekfulla lösningar.
Nu gjorde han det igen, med en medelhavsmonsun i ansiktet, och det var en maktmanifestation som knappt ens behövs längre.
Zlatan Ibrahimovic är både kung och kejsare i den här ligan. PSG är själva solen som Ligue 1 spinner runt. De har dödat all form av spänning i fransk fotboll. De som trodde att euro-regnet skulle skvätta på allt och alla här nere i samma sekund som Sarkozy och Platini och deras kompisar slog upp dörren för Qatar har blivit besvikna.
Alla har gett upp jakten på Paris, det finns ingen rivalitet kvar mer än i teorin, och på sikt kommer det att skada ligan mycket mer än det gynnar den.
PSG kan vinna Champions League, Ligue 1 är något de städar av medan de väntar på de riktiga matcherna. 2–1 i ett gungande, sjungande Marseille var en liten påminnelse om hur det känns när fransk fotboll var på riktigt.
Jag tror att till och med PSG uppskattade det.
Jag tror att de kommer att sakna kvällar som den här när den sista gnistan slocknat.