Kappelin: Det borde vara en stor skandal, men här är det inte det

ROM

Det mest talande är tystnaden.

Inte en enda personlighet av rang inom italiensk fotboll har trätt fram och fördömt Luciano Moggi.

Jag har ofta undrat hur det känns inuti genomruttna skummisar, när de måste låtsas inför omvärlden att de inte har gjort det minsta lilla.

Hur känns det i en mördare när han låtsas att han är oskyldig?

Hur känns det i Luciano Moggi när han låter tre små ord sippra igenom den järnridå som Juventus rest gentemot omvärlden:

-Tutto a posto.

Allt är i sin ordning.

Det känns inte ett dyft

Och hur känns det bland spelarna? Hur känns det att vinna om man egentligen inte har vunnit?

-Figurati, säger en italiensk sportjournalist som tycker att jag lever i något slags idealistiskt protestantiskt sagoland.

Vad han menar är att det inte känns ett dyft och förmodligen har han rätt.

Om man tjänar miljontals kronor för att vinna, göra bra spelaraffärer, köpa de bästa tränarna och smörja domarkåren så att den agerar till den egna klubbens fördel, då har man väl inte gjort något fel. Det är väl det man har betalt för.

Eller?

Men de där andra?

Vilka då?

De där andra klubbarna som - om det nu är möjligt - faktiskt inte mutar domarna och lever i illusionen att fotboll är ett spel där det bästa laget vinner?

Äsch, dom.

Fessi.

Dumbommar. Och fattiglappar till på köpet.

Det måste vara så Luciano Moggi resonerar.

Det borde vara en jätteskandal. Men i Italien är det det inte. Turins sporttidning Tuttosport har en pinsamt liten blänkare på förstasidan, där de lovar att berätta sanningen om avlyssningarna på en undangömd sida långt in i tidningen. La Gazzetta gör så stor affär av saken som den kan. Tidningen ägs ju av Juventus huvudägare, Fiat-familjen Agnelli.

Men själva grundproblemet är att ingen är särskilt förvånad. Alla misstänkte att det gick till på det här sättet.

Han är inte ensam

Vad värre är, är Moggi säkerligen inte ensam. De stora klubbarna har sällan domarna emot sig. Italienarna älskar konspirationsteorier och här är en:

Hur kommer det sig att den här storyn tas fram just nu, när Juventus är på vippen att förlora ligan till Milan? Förra året dök det upp en dopingvideo med Fabio Cannavaro.

I år är det Luciano Moggis tur att stå vid skampålen.

Timingen kan ha sin betydelse. Men helt oavsett timingen fanns det en tid när Luciano Moggi beställde domare till sina matcher.

Han kunde ringa ett visst nummer och få som han ville.

Uppenbarligen lyckas han inte längre. Åtminstone inte internationellt, eftersom Juventus inte är finalist i Champions League.

Det är svårt att förstå hur Moggi ska komma ur det här.

Telefonavlyssningarna visar ju svart på vitt hur han har valt och vrakat mellan fotbollsdomarna.

I ett normalt land, med en normal idrottsetik, borde Luciano Moggi sparkas så fort nyheten kom ut.

Andra regler i Italien

Men i Italien fungerar det inte så. Luciano Moggi kommer nog snart att lämna Juventus, men förhållandevis omärkligt, lugnt och stilla, utan puka och trombon. Officiellt kommer hans avgång inte alls ha med detta att göra. Faktum är att det pågår en maktkamp bakom kulisserna i ledningen på Juventus.

Men personer som Luciano Moggi kastar man inte ut hur som helst. De vet för mycket. De kan utpressa, hota med att avslöja obekväma sanningar. Allt måste ske snyggt och diskret.

Om det fanns en äkta, stark vilja att vädra ut den här unkna luften, den här osunda kulturen, den här osportsliga mentaliteten, då hade det höjts ett ramaskri i Italien.

Men så blev det inte. Fallet Moggi är bara ytterligare en skandal som snabbt kommer att falla i glömska.

Moggi får hålla sig lite i skymundan ett tag, tills stormen har bedarrat och han kan byta klubb i lugn och ro.

Italienarna är vana vid att det slutar så. Men inte vi och många andra länder med oss. Det blir tungt för "gli azzurri" att komma dragande på fotbolls-Italiens urusla moraliska rykte, när det blir dags för VM.

Läs också:

Kristina Kappelin