Bank: Minilägret gav fyra makrillar – och en torsk
GÖTEBORG. De har värvat, de har bytt tränare, de har förlorat sig djupare och djupare ner i mörkret.
I veckan testade IFK Göteborg att åka på miniläger och fiska.
Hur det gick?
Fyra makrillar. En torsk.
På ren göteborgska:
Harrejävvlar.
Blåvitt, Kamraterna, Änglarna, IFK Göteborg borde ha gjort slut på sätt att förlora på, de har spelat ut korten de har och om de nu inte längre kan spela en vägvinnande fotboll så hade de tagit det här till något annat, något som fortfarande är hyfsat rotat i klubbens DNA:
Krig, fajt, kamp, närkamper, blod och svett. 0–0 mot Hammarby med en matchklocka som rullat upp över hundra minuter.
När de dessutom lyckades slita sig till en slutsekundshörna fylldes lungor av luft, hjärtan av drömmar. Dagens högsta ljudvolym, dagens sista chans: Allez, Blåvitt, allez! Framåt, gör ett mål!
Vi fryser bilden där, för ett ögonblick.
Hammarby kom till en solgassöndag i Sveriges andra stad, sista dagen på stadsfestivalen Kulturkalaset. Teater, utställningar, föreställningar, gatufester, och så lite buskisfotboll på det!
Stefan Billborn har, som bekant, bara vunnit en allsvensk match sedan han tog över Blåvitt – mot sitt gamla Bajen. Repris nu?
Tja, det känns ju som att vi sett det här ett par gånger nu. Mobilisering på läktarna, fenomenal inramning (den här gången med en stilfull Svennis-hyllning och en applåd för Oscar Wendts 200 a-matcher i klubben), en känsla i luften.
Och sen börjar inte fotbollen.
Det första som hände, som satte tonen, var att 200-matchersmannen på vänsterbacken slog en passning med fel fot, från mittlinjen och ner till en hörna för Hammarby. Blåvitt hade svårt att sätta ihop två passningar i rad, och det har vi vant oss vid i höst. Bajen var mer sorterade i sitt spel, kunde ta fram bollen emellanåt, men oftast landade det hos en felvänd Jusef Erabi eller strandade Bouzomana Touré-anfall till vänster.
Hammarby brukar kunna lugna ner den här sortens matcher genom att använda Nahir Besara som betablockerare, men här drogs de till slut in i en annan sorts match, en annan sorts fotboll.
– Det blev en sluggerfest, som IFK-assistenten Jocke Björklund uttryckte saken.
– Vi var överens om att det skulle gynna oss.
I all svidande kritik som riktas mot Blåvitt, alla krav på nya spelare som måste in som livräddare, så kan det vara vettigt att stanna upp och andas ett ögonblick.
Att spela vägvinnande passningsfotboll, eller någon sorts passningsfotboll över huvud taget, handlar inte bara om att ha duktiga spelare. Här var David Kruse ganska lovande med bollen, i första halvlek skickade Anders Trondsen fram en djupledsboll som ledde till ett hyperfarligt två-mot-ett-läge (som inte ledde till något alls). Laurs Skjellerup kom in efter paus och var supernyttig. Men fotboll är ett lagspel, det handlar om att etablera mekanismer och reflexer, att känna varandra.
I IFK:s startelva mot Hammarby fanns sex spelare (Jacob Karlström, Jonas Bager, Kruse, Ramón Pacal Lundqvist, August Erlingmark, Nikolai Baden) som sammanlagt varit på Kamratgården i åtta månader. De leds av en tränare som varit där i nio veckor.
Att köpa spelare är en sak. Hur köper man tiden man behöver?
I väntan på ett fotbollslag får man slåss.
Och Blåvitt slogs. Hamarby slogs tillbaka. Simon Strand kom in och behövde tio sekunder för att starta sitt egna lilla världskrig på ett synnerligen strandskt sätt. Till och med Bouzomana Touré hamnade i bråk. Varningarna duggade till höger och vänster. Inga mål, knappt några chanser, allt balanserade på en adrenalindoppad knivsegg.
Och så kom Husein Carneil in för att spela fotboll, för första gången sedan knäskadan förra hösten.
Kunde han avgöra matchen?
Jodå, Carneil nickade.
21-åringen feltolkade hela inramningen, sin egen roll i den, och försökte visa engagemang på helt fel sätt. En knuff mot Strand, en aggressiv huvudrörelse, rött kort direkt.
Jocke Björklund fick en fråga om det efteråt, hans analys var fyra bokstäver lång och väldigt på pricken:
– Dumt, sa Björklund.
Det var fruktansvärt dumt. Med tio man hamnade IFK i underläge i brottningsmatchen, de slogs inte längre för tre poäng utan för att överleva. De gjorde det framgångsrikt fram tills de fick den där hörnan, en sista chans att ta den sista chansen.
Gamla Ullevi skälvde i grunden. Framåt, gör ett mål! Hörnan slogs, Hammarby kontrade, med 101 minuter på matchklockan skickade Montader Madjed in inspelet som Jusef Erabi tryckte in i mål.
Torsk igen.
Bajenkarneval på bortaläktaren, Simon Strand som sångledare, Hammarby upp på andra plats. IFK Göteborg var på miniläger i Strömstad i veckan, de fiskade och försökte bygga upp något. Det här var vad de fick tillbaka.
Haverikommissionerna har mycket att sysselsätta sig med, det finns grundläggande beslut att fatta om hur föreningen IFK Göteborg ska ledas och skötas, från styrelserum via kansli ner till den sportsliga ledningen. Den sortens lösningar kräver tid, genomlysning och tålamod. Sexigt är det inte, bara avgörande.
Här och nu behöver IFK Göteborgs spelare lära känna varandra, försöka samlas kring enkla principer och genomföra dem tillsammans.
De kommer att behöva slåss den här hösten. De har inte råd att vara dumma.
