Simon Bank: Vilken afton, vilken match - och Zlatan var magnifik...

Turin-OS skryter med sin passion, men då vet jag inte vad man ska kalla det här.

Jag vet inte vad man kallar

Inter-Juve på ett glödande, gungande San Siro.

Men jag vet vad man kallar Juventus:

Mästare.

På tåget mot Milano läser jag "Blott en afton bor jag här" - en fin bok om Einar Ekberg, den störste frälsningssångare Sverige haft.

Fick jag välja blott en afton skulle det bli en sån här.

En söndag på resa, med lunch på mitt älskade Corso Como 10, en otrolig fotoutställning med Walker Evans-bilder, och ett sanslöst derby d"Italia på kvällen.

Vilken afton.

Vilken match.

Vilken inramning (jag lovar, inte ens ett riktigt bra curling-tifo är riktigt nära).

"Det italienska derbyt" spelas mellan de enda två klubbar som aldrig åkt ur Serie A, två klubbar som är så fast i sin moderna historia att de inte kommer undan den ens i den tusendel en boll passerar mållinjen.

Vore jag interista skulle jag gråta, som de gråter nu.

De är förlorare igen, förlorade igen, och de vet om det.

Ni kan historien nu, ni känner igen attackerna som curvorna som alltid slungade mot varandra före matchen:

Inter är klubben av förlorare, medan Juventus vinner enbart tack vare att de stoppar pengar i fickan på domare och förbund och gud fader själv.

Matchen i går visade att myterna ibland är större än matchen.

Skillnaden mellan Inter och Juventus var inget på planen, men skillnaden mellan förlorare och vinnare var allt.

Man kan ägna timmar (och tro mig, de gör det i italiensk tv just nu) åt taktiska och tekniska analyser, men ytterst handlade det igår bara om en enda sak.

Inter förlorar, Juventus vinner. För att det ligger i deras natur.

Juve inledde strålande. Inter sökte konstant spel genom Veróns magiska fötter, men Vieira och Emerson åt upp honom.

Emerson var matchens spelare, Vieira inte mycket sämre. Som telepatiska terrierhundar stängde de ner Inters innermittfält och tvingade de blåsvarta att söka andra, långsammare lösningar.

Som kanterna. Figo hade ett övertag på Balzaretti, precis som Stankovic hade det på träfoten Chiellini, men de utnyttjade det dåligt.

Störst skuld i det hade anfallarna. Oba Martins och Adriano var mil efter Zlatan Ibrahimovic och David Trezeguet.

Nya sätt att förlora på...

Juventus vassaste anfallspar (de har gjort 17 mål när de spelar tillsammans) höll i bollar, skrämde ner Inters backlinje och gav Juve rytm och tempo i spelet. Zlatan var en briljant ballerina i enskilda ögonblick, men framförallt var han hela tiden en referenspunkt för Juventus anfallsspel.

Inter, däremot, blev som bäst först när Verón skadade sig och Stankovic tog steget in centralt. När inte alla bollar tvunget måste passera Verón fick de bredd och fart och raka linjer i sitt spel.

Inter glänste, som Inter kan. Inter var, som Figo sagt tidigare i veckan, bättre än Juventus.

Men det är irrelevant.

Inter kan spela lysande fotboll - men de hittar konstant nya sätt att förlora på.

I går: Genom att vara för skickliga.

Paparesta (utmärkt igår) blåste en indirekt frispark, men Adriano upptäckte inte hans tecken. Den brasilianske bombern slog en frispark som var för perfekt. Hade han bara träffat en centimeter mindre rätt hade Inter fått 1-0 och matchen i sin hand.

Men bollen snuddade inte muren, Buffon lyckades inte röra den heller. Och målet dömdes bort. Förstås. Inter är fotbollsvärldens största ironi.

Inter kan göra perfekta drömmål och få dem uppstoppade i halsen. Juventus kan skjuta mål via hörnflaggan.

"Låt dem förlora"

Recobas sista frispark gick i krysset och ut.

Alessandro Del Pieros sista frispark gick in. 2-1.

Zlatan Ibrahimovic var magnifik så länge han spelade, när slutsignalen gick sparkade han Vieira i röven och sprang skrattande ut mot den svartvita curvan.

Juve leder med tolv poäng, Zlatan blir mästare i vår igen.

För Inter har förbannelsen sällan varit tydligare än igår.

När de blåsvarta väller ut i Milano-natten möts de av Forza Italias gigantiska valaffischer, de där en leende Silvio Berlusconi hånar vänstern, som bara tycker att allt går så dåligt.

- Lasciamola perdere, ler Silvio. "Låt dem förlora".

När Juventus spelarbuss rullar söderut med sin

29:e scudetto i bagaget vet alla stukade interisti att det nu gått sjutton år sedan de själva var mästare.

Lasciamola perdere.

Det kunde lika gärna varit Inters valspråk.

Simon Bank