Bank: Jag har bara ett enda motargument

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2018-06-18

NIZJNIJ NOVGOROD. Jag har tio argument mot en fotboll som vill förvandlas från drama till fläckfri vetenskap.

Motargument?

Jag har ett, men det är 192 centimeter långt, svettigt, brett som en lagårdsdörr och har precis gjort Sveriges första VM-mål på tolv år.

Minns ni den där sinnessjuka matchen för 32 år sedan när världens genom tiderna bäste fotbollsspelare, en liten argentinare som spelade med hjärtat i fötterna, först gjorde historiens fulaste mål med handen – för att sedan dribbla av hela England och göra historiens vackraste mål?

– Nä. Var det den där matchen som England vann efter VAR-domslut?

För stor respekt för tekniken

Där finns väl egentligen alla motargument som jag behöver mot en ”modern” fotboll som i takt med 2010-talet vill flytta in i maskinen. För mycket pengar på spel, för lite plats för domarrespekt, för stor respekt för tekniken och för lite respekt för människan.

Och det andra argumentet sitter på ett podium ett par meter framför mig, med en illröd matchens-lirare-pokal framför sig och ett historiskt straffmål bakom sig.

– Det är fantastiskt sitta här som vinnare, säger Andreas Granqvist. Vi gör det här som lag, vi krigar och kämpar och springer för varandra där ute.

Och VAR?

– Idag är vi glada över att vi har det.

Det är klart att vi är det, för utan videodomaren Maur0 Vigliano (född i Buenos Aires, han var tio år när Diego Maradona blev världsmästare med handen) hade vi väl inte fått se alla de här underbara scenerna.

Bring your vodka med en gran i

Albin Ekdal ute bland ett gäng polare på läktaren, John Guidetti hos ett annat. Sebastian Larsson haltandes, Granqvist med huvudet sänkt i nåt slags sakralsvettig tacksamhet, Marcus Berg sittandes utslagen på gräset.

1–0 till Sverige. Tre poäng efter tolv år. 

Janne Andersson is having a party, bring your vodka med en gran i.

Efter ett mexikanskt mariachi-party mot tysken kom den lite ljuskänsliga baksmällan, och det var många som trippade in lite försiktigt och kisade med ögonen.

Victor Nilsson-Lindelöf ringde sig sjuk redan före matchstart, Sydkoreas förbundskapten fortsatte leka hela havet stormar med sin startelva, alla de blå läktarna färgades efterhand allt mer gula – och så klev vi ut i verkligheten.

I den verkligheten spelade Pontus Jansson mittback i en VM-premiär, där skyfflade Sydkorea upp bollar mot tvåmetersmannen Kim Shin-Wook i närkamp med Ludwig Augustinsson.

Spända nerver. Stekhet värme.

Iskall fotboll.

Experterna sätter plus på spelarna efter premiären

Sverige behövde få luft

I tio minuter  letade Sverige efter manus, med spelare som stötte bort sig och fattade dåliga beslut, med en Emil Forsberg som inte fick röra bollen, och med en lite otäck känsla av att någon av alla de där bollarna som ramlade ner från Kim Shin-Wook skulle hamna hos Son Heung-Min.

Sverige behövde få luft, börja om, bjuda in Forsberg eller Toivonen i matchen.

Det krävdes en kvart och att Andreas Granqvist tog med sig bollen framåt, sedan hade Sveriges landslag kommit till Nizjnij Novgorod.

Om man nu ska spela den här sortens matcher, med allt som står på spel och med en Manchester United-mittback på sjukan så är det ju förtvivlat skönt att ha alla de här grunderna som Sverige nött in under den nya regimen.

De vad de ska göra, de vet hur de ska göra när de gör det.

De gjorde det godkänt mot ett väldigt försiktigt och väldigt svagt Sydkorea, som kröp ihop som en liten, sluten mussla i sitt 4-1-4-1. Övertaget fick Sverige gratis, men de borde så klart gjort mer av det.

Marcus Berg borde gjort ett mål eller två, Emil Forsberg borde ha ett bättre sikte än det här, Viktor Claesson gör mest – vilket inte alltid är negativt – konstiga saker.

Galen gul vägg

Sverige vred sin elva allt mer efter hand. Sebastian Larsson sjönk ner som högerback, ytterbackarna klev upp, och så kom de där ideliga långa diagonalbollarna. Man ville inte blotta sig, men gjorde det stundtals ändå, tiotusen svenska fans trummade på – men i mellanrummen ekade ju en fråga vi ställt tusen gånger förut den här våren:

Vad krävs för att Sverige ska göra mål.

Nu vet vi: en argentinsk kille i ett rum med en massa tv-apparater.

En timme hade gått när Viktor Claesson kapades av Kim Min-Woo. Alla vevade med händerna, och mitt i en koreansk kontring ritade domaren en rektangel i luften.

En minut senare pekade han på straffpunkten, och när svettdropparna rullat klart över Andreas Granqvists skäggstubbiga ansikte skickade han in bollen i höger hörn och rusade rakt in i en galen gul vägg.

Då var VAR inte där

När hela den här Andersson-epoken började så mötte ett manglat Sverige Holland hemma i Solna, i en match som kom att betyda så oerhört mycket för allt det här. Den matchen slutade med att Bas Dost nickade in ett holländskt segermål, som helt obegripligt dömdes bort.

Då var VAR inte där. 

Nu var det det, det är därför som Janne Andersson kan sitta här och svara på frågor om hur det känns att kunna skicka hem världsmästarna om ett par dagar.

Tyskland och Mexiko är något helt annat än det här, men varje match lever sitt eget liv, och nu har vi i alla fall två liv kvar i den här turneringen. Mini-Foppa får två chanser till att dribbla, Marcus Berg två chanser till att göra mål, Victor Nilsso-Lindelöf två chanser till att bli frisk.

– Tre poäng, det är bra grejer, säger Janne Andersson och flinar.

Jodå. Vi tar de fester vi får. Nu tar vi det härifrån.

Laul: Så maxar du VM framför soffan

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller