LIONEL MESSI

Erik Niva

Erik Niva om pressen som kan krossa VM:s största stjärna

helskärm

Barcelona väntar sig att han ska leda sitt lag, Argentina väntar sig att han ska leda sin nation och fotbollen väntar sig att han ska leda sin sport.

VM-året 2010 vilar mot en loppa som är väldigt stor för att vara liten, företräds av en talesman som hörs väldigt högt för att vara stum.

Man vet att en fotbollsstjärna lyser starkt då världens allra tyngsta landskamp flyttas till hans egen bakgård.

Argentina skulle möta den eviga rivalen Brasilien i en hyperviktig VM-kvalmatch. Inte i Buenos Aires, som vanligt, utan i den bistra industristaden Rosario, 30 mil uppför Paraná-floden.

”För att dra nytta av den passionerade publiken”, hette det i en förbundsförklaring, men alla som har kommit i kontakt med fotbollsfansen i Buenos Aires vet att de inte direkt saknar engagemang.

Det var inte det som det här handlade om. Ödesmatchen hade flyttats till Newell’s Old Boys hemmaarena i Rosario för att få ut maximalt av världens bästa fotbollsspelare, för att få honom så bekväm som möjligt.

Han växte ju upp några få kilometer från arenan, i arbetarområdet San Martín. Han fick ju en Newell’s Old Boys-tröja i födelsedagspresent på sin ettårsdag, och började spela med klubbens pojklag som sjuåring.

Han drömde ju om att få spela på just den här arenan, även om nu livet visade sig vilja annorlunda. När pojken var 12 år gammal lämnade han sitt hem för att leva på en annan kontinent, driven till hälften av frivillig ambition, till hälften av genetikens tvång.

Nu var det oktober 2009, och efter nästan tio år på andra sidan av det stora havet hade Lionel Messi för första gången kommit hem för att spela fotboll.