Allt förändrades när gulfstaten knackade på

Vissa hävdar att Newcastle sålde sin själ till Saudiarabien, andra att det var ett nödvändigt ont.

Den stora frågan är: Vem bär ansvaret?

Det är en helt vanlig tisdag i oktober på Tyneside. Grådisigt, med över­hängande risk för regn, och ett par grader kallare jämfört med huvud­staden London drygt 45 mil härifrån.

Utanför Newcastles hjärta, St James’ Park, står ett pensionerat par från York och tar bilder på sina två tonåriga barnbarn framför klubb­legendaren Alan Shearers staty.

Mannen föddes i Newcastle och fick således supporter­skapet på köpet. Nu gläds han över att barnbarnen studerar vid stadens universitet, ett stenkast från arenan.

– Vi kommer aldrig komma härifrån nu. Han kan prata fotboll hela eftermiddagen, säger hans hustru med ett skratt och nickar åt sin bättre hälft.

Generellt är engelsmän från de norra delarna av landet precis som denna familj, öppnare jämfört med de stressade Londonborna och charmiga med sina breda dialekter.

Newcastle en bortglömd, fattig stad i norr – sen knackade en gulfstat på dörren

På St James’ Park ena långsida sitter porträtt av klubbens nuvarande spelare. Någonstans i mitten hänger Alexander Isak, en bild som sticker ut av två anledningar.

Dels är den placerad ett par hack längre ned jämfört med hans lagkamrater. Dessutom är Isak iklädd Newcastle Uniteds grönfärgade bortatröja i stället för de klassiska svartvita ränderna.

En liten pojke går förbi med sin pappa och lägger händerna på svensken, tittar upp mot hans leende ansikte.

Den där gröna tröjan går kanske obemärkt förbi de flesta, men dess symboliska värde är enormt.

Det är i stort sett det enda fysiska tecknet på att denna stad i nordöstra England numera influeras starkt av en gulfstat.

 
För att verkligen komma Newcastles invånare – så kallade Geordies – på djupet krävs en resa bakåt i tiden.

Under den industriella revolutionen 1750–1850 spirade Newcastle, framför allt tack vare upptäckten av kol. Med sitt strategiska läge vid kusten blev även skeppsbyggande och den tunga industrin betydande för staden.

Efter andra världskrigets slut försvann allt fler industrier och således också jobbmöjligheter.

1980-talets Newcastle beskrivs som en deppig plats, där arbetslösheten var hög och stadskärnan övergiven om kvällarna. Den som gav sig ut på gatorna efter mörkrets intrång gjorde bäst i att se sig om över axeln.

Klyftorna i landet ökade och än i dag finns en påtaglig splittring mellan södra och norra delarna av England. Studier visar att människor bosatta söderut lever längre och har tillgång till bättre utbildning samt bättre infrastruktur jämfört med sina landsmän i norr.

Hög arbetslöshet leder dessutom till fattigdom, ett utbrett problem i Newcastle. Mellan 2015 och 2020 skedde en markant ökning av barn som lever i fattigdom, från 28,4 procent till 41,2 procent.

Den generella ökningen för resten av landet låg på drygt två procent.

– Siffrorna som har publicerats är fruktansvärda. De är inte bara siffror eller statistisk, detta är oskyldiga barn som lider, kommenterade Nick Forbes från kommunstyrelsen.

– Vi vill be regeringen att visa sitt stöd för familjerna och få vårt land på banan igen. Regeringen behöver ta till åtgärder för att hjälpa oss att få stopp på ojämlikheten och ta familjerna ur fattigdomsfällan som så många fastnar i.

Newcastleborna har länge känt sig övergivna av den brittiska regeringen och dess avsaknad av investeringar.

Att Storbritannien bröt sig loss från EU förvärrade situationen eftersom ännu fler verksamheter lämnade området (det ska sägas att Newcastle, med knapp majoritet, röstade för att stanna).

Sedan 2010 har kommunen tvingats till nedskärningar på 335 miljoner pund, drygt fyra miljarder kronor.

När det väl dyker upp aktörer som är villiga att pumpa in pengar blir det således svårt för staden att tacka nej.

– Saudiernas investeringar blev första riktiga försöket att återuppliva Newcastle, förklarar Jacob Whitehead, reporter på The Athletic som har granskat Saudiarabiens affärer i nordöstra England mer ingående än de flesta.

En viktig pusselbit blev fotbollsklubben, som länge hade skötts halvhjärtat under ledning av brittiske entreprenören Mike Ashley.

– Jag tycker att det är fascinerande att se hur många paralleller som kan dras mellan fotbollsklubben och själva staden, säger Whitehead.

– Du har klubben som saknade investeringar under Mike Ashley och när övertagandet blev klart firade många, framför allt för att han försvann ur bilden. Detsamma går att säga om staden. Det handlar inte om att just saudierna investerar, utan att någon gör det.

Flera av de mest lukrativa byggnaderna i centrala Newcastle ägs av familjen Reuben, Storbritanniens näst rikaste släkte och långlivade investerare i staden.

Familjen Reuben äger även mark kring St James’ Park samt tio procent av klubben, liksom mellanhanden Amanda Staveleys bolag PCP Capital Partners.

PIF, den saudiska investeringsfonden, är majoritetsägare med 80 procent.

50-årige Staveley från North Yorkshire, en timmes bilfärd från Newcastle, blev ansiktet utåt under förhandlingarna med Mike Ashley och Premier League. Tilläggas bör att hon också hade ett finger med i spelet när Förenade Arabemiraten köpte Manchester City 2008.

– Det är inte sportswashing, det är en investering, sade Staveley när övergången till slut godkändes och hon fick frågor om Saudiarabiens brist på mänskliga rättigheter.

Från att ha varit ett bottenlag 2021 spelar Newcastle nu Champions League-matcher mot Paris Saint Germain, Milan och Dortmund.

Det händer även mycket runt om i staden. Kommunstyrelsen har lovat att investera drygt 18 miljarder kronor i själva stadskärnan och samtidigt utveckla hamnområdet.

Men varför just Newcastle? Det är troligt att Saudiarabien inspirerades av Förenade Arabemiratens investeringar och förvandling av Manchester City det senaste årtiondet.

Det hjälpte att Newcastle United dessutom var ett relativt billigt köp.

– Genom minimala investeringar fick de en grund som sedan har växt i rasande takt under de senaste 18 månaderna, förklarar Jacob Whitehead.

– För PIF genererar klubben mycket pengar, eftersom värdet har ökat. Samtidigt sträcker det sig långt längre än så, det handlar inte bara om fotboll. De investerar i olika sektorer över hela nordöstra England, bland annat i Middlesbrough.

Whitehead tar upp ett exempel efter Newcastles seger hemma mot Arsenal våren 2022. Dåvarande ordföranden Majed Al-Sorour postade en video på LinkedIn som visade firandet från ägarboxen på St James’ Park.

En av kommentarerna under inlägget lyder: ”Detta visar vad som kan hända om man investerar lite i nordöst”, varpå Al-Sorour svarar: ”Väldigt snart kommer vi vända oss till staden och hela området och utveckla dessa till det bättre”.

I videon syns Storbritanniens saudiska ambassadör Prins Khalid bin Bandar Al Saud och hans fru Lucy Cuthbert, medlem av släkten Percy som äger runt åtta procent av Northumberland (ett grevskap norr om Newcastle) samt fastigheter på Tyneside och i London.

Newcastle Uniteds ledning brukar hålla möten på familjen Percys slott Alnwick, även känt som Hogwarts i de två första Harry Potter-filmerna.

Arvtagaren George Percy har studerat arabiska och arbetade i Mellanöstern inom ett av Saudiarabiens främsta intresseområden, förnybar energi.

Våren 2022 meddelades att ett saudiskt konglomerat skulle investera nära en miljard pund i hållbar energi på Teesside, området kring Middlesbrough.

Som av en händelse råkade förre premiärministern Boris Johnson befinna sig i Riyadh i samma veva.

Dagen innan Newcastles match hemma mot Dortmund är The Strawberry halvfullt, främst ockuperad av tillresta bortasupportrar.

Puben är välkänd i fotbollskretsar, framför allt eftersom den ligger vägg i vägg med St James’ Park.

Charlotte Robson tittar ut genom fönstret mot de nybyggda höghusen på pubens baksida.

– De passar inte riktigt in, eller hur?, säger hon och sveper menande med armen i den charmigt slitna puben.

Det ska tilläggas att nämnda familjen Reuben ligger bakom byggena. Jamie Reuben, son till David, ses som den direkta delägaren av Newcastle United.

Vid varje hemmamatch matchar han donationerna till klubbens egen matbank – NUFC Foodbank – med samma belopp som organisationen drar in.

– Men sedan donerar han också mycket pengar till det konservativa partiet vars politik bidrar till fattigdomen i norra delarna. Så det är… Ja, det är vad det är, konstaterar Robson.

Hon är en av de Newcastle-supportrar som är högst medveten om det moraliska dilemmat i ägarfrågan.

Som född och uppvuxen i staden älskar hon fotbollsklubben mer än något annat och driver en klubbrelaterad podcast samt Youtube-kanal. Samtidigt inser hon att Saudiarabiens styrelseskick inte överensstämmer med hennes egen ideologi.

– Jag vet att Newcastle byggdes från vattnet och upp, men det känns snarare som att staden byggdes kring klubben. Alla är överens om att detta är mittpunkten, förklarar Robson.

– Det fanns en massa stora frågor att adressera när övertagandet skedde, men främst ville folk bara ha tillbaka sin klubb. De ville inte ha Mike Ashley. De ville se staden blomstra.

Successivt, antagligen i och med framgångarna på planen, har fler och fler supportrar släppt tanken på ägarna som problematiska.

– För många har det varit tufft att förlika sig med de nya ägarna. För andra har det varit väldigt enkelt, förklarar Robson.

– De tycker att, ”varför ska det ligga på mig som fotbollsfan att vara någon sorts moralpolis?” Att det bör ligga på regeringsnivå snarare än på individen. Personligen tänkte jag bara att ”herregud, allt kommer förändras” när övertagandet blev klart. Inte bara för klubben utan hela regionen.

Av de Newcastle-anhängare som besöker puben denna kväll framstår det nästan som omöjligt att hitta någon som helt tar avstånd från ägarna.

David, som är på plats med sin mamma och lillasyster, skålar med ett par Dortmund-fans innan han tar sats och levererar det raka svaret:

– Ingen har någonsin brytt sig om oss. Varför ska vi bry oss nu?

En lång utläggning följer om politik, regeringen och annat som möjligen inte helt hänger ihop. Han går tydligt in i försvarsställning och brinner för att förklara sig, att få mig som svensk Londonbo att förstå vad det verkligen handlar om.

Lite längre in i puben sitter en familj som har rest från Midlands för att stötta sitt lag, pappa Gary, mamma Nicola och döttrarna Sophie och Beth.

– Min yngsta dotter grät varje gång Newcastle förlorade förr, vilket brukade vara ofta, säger Gary och pekar glatt på 18-åriga Beth.

Under måndagskvällen satt familjen i publiken under ett evenemang med Kevin Keegan och Eddie Howe. Att den sistnämnde tränaren syntes i ett publikt sammanhang mindre än 48 timmar innan en så pass viktig match är högst ovanligt.

– Det var en riktigt bra kväll, säger 24-åriga Sophie som har en Newcastle Brown Ale placerad framför sig.

Gary, som är från Newcastle, får föra familjens talan vad gäller de nya ägarna. Han håller med övriga tillfrågade under kvällen, att det är svårt att lägga ansvaret på supportrarna i detta fall.

Men Gary känner också viss beundran för det fåtal som faktiskt tar kampen.

– Jag har inga problem med att folk protesterar utanför arenan innan matcher. De måste få tycka vad de vill, och det måste alla andra acceptera och respektera, säger han.

De Newcastle-supportrar som väljer att protestera må vara en minoritet, men gör sitt bästa för att höras.

John Hird växte upp i det lilla samhället Felling, på motsatt sida av floden Tyne. Hela familjen höll – naturligtvis – på Newcastle United.

– Jag är lite äldre än du så jag kan fortfarande minnas när Newcastle senast vann något, säger Hird på länk från Baskien där han befinner sig för tillfället.

Från början var han engagerad i att få bort Mike Ashley från klubben. Framför allt på grund av avsaknaden av investeringar men även ägarens undermåliga behandling av sina anställda.

Ashley är främst förknippad med sportaffärskedjan Sports Direct, vars reklamskyltar prydde vartenda hörn av St James’ Park.

– Han gav sina anställda nolltimmarskontrakt och tjänade väldigt mycket pengar, förklarar Hird och syftar på anställningskontrakt utan minimikrav på arbetstimmar.

– När Ashley lämnade samlades folk på gatorna, dansade och var genuint lyckliga. Men jag minns att jag tittade på dem och tänkte ”det är något som är fel här”. Vissa var klädda i saudiarabiska utstyrslar, andra höll i Saudiarabiens flagga. Jag kände bara att det här inte skulle sluta bra. Jag ville ha bort Ashley men detta är för tusan en diktatur.

För Hird fanns det aldrig någon tvekan om att vädra sin oro över klubbens valda inriktning.

Han nämner den tyska och svenska modellen med 51-procentsregeln, ligor där supportrar har större möjligheter att göra skillnad.

– Det är inte den ultimata lösningen enligt mig, men fans får mer att säga till om och större kontroll över sporten, säger Hird.

– Jag förväntade mig att mängder med fans skulle involvera sig i kampanjen så jag började skriva artiklar på olika supportersidor och kom i kontakt med andra människor på sociala medier. Det handlar inte om att jag är emot klubben på något sätt. Jag älskar Newcastle, jag älskar hela regionen. Det är här jag kommer ifrån.

Därigenom grundades NUFC fans against sportswashing.

– Vi var Newcastle-fans i flera decennium innan den saudiska regimen klev in och vi kommer vara fans när de försvinner. Jag hoppas att vi lyckas få bort dem. Det är viktigt att vi sätter ned foten, säger han.

Redan från start fanns misstankar om att brittiska regeringen var involverad i den utdragna affären på ett eller annat vis.

I april 2021 undrade exempelvis parlamentsrepresentanten Chi Onwurah hur många diskussioner Boris Johnson egentligen hade fört gällande övertagandet.

– Detta är kommersiella frågor för de involverade parterna. Regeringen har inte vid något tillfälle varit involverad i försäljningen av Newcastle United, svarade premiärministern då.

Ganska exakt två år senare kom The Athletic över en mejlkorrespondens som på nytt väckte frågan om regeringen faktiskt var inblandad.

De nya uppgifterna indikerade att det ska ha funnits en oro över eventuella konsekvenser av en kollapsad affär, vilket ansågs vara ett hot mot Storbritanniens relation med Saudiarabien.

Dessutom tros premiärministern ha mottagit privata sms från PIF:s ordförande, som då flaggade för att landets ekonomi skulle påverkas om Premier League vägrade att godkänna köpet.

Att frågan är känslig kan förklara tystnaden från politikerhåll, inte minst på ett regionalt plan.

– Alla här i Newcastle håller på samma lag. Kritik mot klubben ses som kritik mot staden. Det är ofattbart att banden är så starka mellan de båda, säger Jacob Whitehead och tillägger:

– Några enstaka individer har pratat öppet men de flesta vill inte.

Whitehead nämner 58-årige Chi Onwurah, parlamentsrepresentant för Newcastle sedan 2010, som ett undantag.

– Hon har påtalat att Saudiarabiens värderingar inte går hand i hand med Newcastles och har uttryckt en oro över vad som pågår i landet. Men det har inte nödvändigtvis lett till några förändringar.

John Hird från NUFC fans against sportswashing är välbekant med den där tystnaden, att många vänder andra kinden till.

Under en fredlig protestaktion i samband med Newcastles möte med Chelsea var stämningen direkt hotfull.

– Vi blev faktiskt hotade, folk som sade att de skulle ge oss stryk. ”Vi ska göra det här och det här mot er”. Det enda vi svarade var att, visst majoriteten av Newcastles fans stöttar kanske inte vår sak, men de håller med om att vi har rätt att uttrycka vår åsikt, säger Hird.

– Vi är bara vanliga supportrar, inte professionella på något sätt. Ibland säger vissa ”varför håller ni inte bara käften”. Men om vi inte säger något kommer ingen annan göra det heller.

De senaste åren har organisationen samarbetat med människorättsaktivisten Lina al-Hathloul, syster till Loujain al-Hathloul som fängslades på grund av sin kamp för jämställdhet i Saudiarabien.

När Al-Hathloul besökte Newcastle hände något.

– Hon gjorde intervjuer för radio och tv och det var intressant att se presskårens reaktion, eftersom lokalmedia och fotbollsmedia hade valt att ignorera problemen och bara prata om fotbollen, säger Hird.

– Här har vi Lina vars syster ledde en kampanj för att kvinnor skulle få köra bil i Saudiarabien och fängslades, torterades och utnyttjades. När man har någon som pratar om sådant, ansikte mot ansikte, säger många ”oj, jag visste inte att det var så”. Det är ju detta som är grejen! Saudiarabien utnyttjar vår klubb.

I september arrangerades två landskamper på St James’ Park, Saudiarabien mot Costa Rica respektive Sydkorea.

Trots låga biljettpriser var intresset från lokalbefolkningen svagt och John Hird menar att matcherna blev en väckarklocka för många.

– Nu har de tagit det för långt, tänkte många. De utnyttjar alltså St James’ Park, inte bara vår klubb. De utnyttjar vår region, säger Hird som uppmärksammade kommunstyrelsen på situationen utan att få ett ordentligt gensvar.

Förutom att vara världens största fotbollsliga är Premier League även en av de allra mest stängda.

Det finns olika typer av ägare, vissa mer älskade än andra.

Vissa mer kontroversiella än andra.

Charlotte Robson känner ett par supportrar som har slutat gå på Newcastles matcher, medan de flesta slår ifrån sig allt ansvar.

– För många spelar det ingen roll vilka som äger klubben. Det kan vara vanliga arbetare som inte tjänar massvis med pengar och bara vill gå på fotboll varannan vecka, säger Robson.

Men har de mer makt än de låtsas om? För ett par år sedan gick anhängare till några av Englands största klubbar ut på gatorna och protesterade högljutt mot Super League-planerna, en stängd liga enbart för de största klubbarna.

De lyckades nå fram med sitt budskap. Dåvarande Chelsea-ägaren Roman Abramovitj var inte beredd på supportrarnas enorma motstånd, men lyssnade.

– Ja, jag hör vad du säger. Att motargumentet är att fansen faktiskt hade kunnat gå samman och säga nej till saudierna, säger Robson.

– Men alldeles för många vill bara se klubben lyckas. På ett sätt tror jag till och med att det finns en känsla av stolthet hos vissa, ”de ville ha oss och ingen annan”.

Det regnar fjäderlätt i Newcastle, som om någon uppe bland molnen hanterar en gigantisk sprejflaska.

På stationen denna tidiga morgon är det full rulle, människor väntar på att hoppa på tåg mot Edinburgh, London, Manchester, Liverpool eller Birmingham.

HS2-projektet, höghastighetstågen som regeringen lovade skulle förbättra infrastrukturen i norra Storbritannien, har lagts på is. ”De två grövsta räckta fingren mot norr på flera årtionden”, som en rubrik i Independent uttryckte det.

Väl på ett tåg söderut flimrar natursköna vyer av mörkgrön terräng och högland förbi utanför fönstret.

Inte långt ifrån Newcastle inträffade en skandal för ett par månader sedan, då någon bestämde sig för att hugga ned det ikoniska trädet vid den romerska muren Hadrianus.

En som fick frågor om händelsen var Newcastles tränare Eddie Howe.

– Jag är väldigt, väldigt ledsen över att jag inte hann se det innan det hände. Det gör mig sorgsen, svarade Howe då, som hade planerat att besöka trädet med sin familj.

För John Hird är det obegripligt att tränaren kan svara på den typen av icke-fotbollsrelaterade frågor, samtidigt som han undviker obekväma sådana om staten Saudiarabien.

Tidigare i år kontaktades Hird och hans allierade av en människorättsorganisation som berättade om Hassan Al Rabea, en saudisk man som skulle deporteras från Marocko och riskerade dödsstraff för att ha riktat kritik mot regimen, anklagelser stämplade som ”terrorism”.

– Familjen skrev ett brev som vi fick och levererade till Eddie Howes kontor. Många fans ifrågasatte oss och sa ”varför involverade ni honom?” men varför skulle vi inte kunna göra det? Han jobbar ju för klubben och har varit i Saudiarabien flera gånger. Sen vill han inte säga någonting utan ”fokuserar på fotbollen”, säger Hird.

– Men det här med trädet däremot var en ”fruktansvärd sak”. Det var som vissa påpekade, att han kan prata om träd som huggs ned men inte om en journalist som blir hackad till bitar.

Något som ofta kommer upp kring Newcastle är hur isolerad staden har varit i förhållande till resten av landet, vilket delvis kan förklaras av dåliga logistiska förbindelser.

Det hör till ovanligheterna att engelsmän uppväxta i södra delarna flyttar till Tyneside.

Supportern Charlotte Robson brukar till och med få försvara faktumet att hon tillbringade tio år av sitt liv i London.

– Folk kan säga ”bodde du verkligen där i tio år?!”. De tycker att det är för stort, för stressigt. Att det är svårt att ta sig runt. Splittringen mellan norr och söder existerar absolut, säger Robson, som till slut kände att det var dags att flytta hem.

John Hird har sin egen beskrivning av platsen han växte upp på:

– Tyneside är som en bubbla, det är så vi brukar säga. Människor där inser inte vad som sker utanför den.

Vidare säger sig Hird ha förståelse för mångas argument, att ansvaret kring klubbens ägarskap inte bör falla på den enskilda supportern.

– De som borde veta bättre är kommunstyrelsen, parlaments­representanterna och, i mitt tycke, folk involverade i fanzines, menar han.

– Från början gav de alla löfte om att de skulle fortsätta prata om mänskliga rättigheter, vilket de inte har. Så jag tror att ”vanliga” fans har en poäng, människor som borde ha sagt något har inte gjort det.

Dessutom verkar det finnas en tro bland många Newcastle-anhängare att andra Premier League-supportrar är avundsjuka på klubbens nyrika tillvaro, därav eventuell kritik.

John Hird upplever inte alls att det är så.

– Många fans är snarare oroliga för sportens framtid, menar han.

Under Newcastles match hemma mot Crystal Palace för några veckor sedan, hade de tillresta supportrarna med sig en banderoll med texten:

Masken har fallit av,

PIF = Saudiska staten,

EPL agera.

– Varför säger Crystal Palace-fans så? Det är nog inte för att de är avundsjuka, utan för att om detta fortsätter kommer fler klubbar snart att ägas av stater, inte enbart Manchester City och Newcastle, säger Hird.

– Kan kinesiska staten köpa en klubb? Den amerikanska staten? Iran? Nordkorea? Var kommer det sluta? Fotbollen kom från arbetarklassen, Newcastle United representerar hela vår region. Varför ska vi tillåta att en diktatur i Mellanöstern utnyttjar vår samhällsrörelse som har bidragit med så mycket under mer än hundra år?

I slutet av oktober kom beskedet att Saudiarabien tilldelas VM 2034. Diverse krönikörer rasar, men ingen är speciellt förvånad över Fifas beslut.

Som The Athletic benämner det: ”Välkommen till framtiden”.

Vad Eddie Howe säger?

– Jag tror att man kan vara säker på att turneringen kommer vara väldigt bra rent strukturellt.

Det omdebatterade mästerskapet ligger ett årtionde framåt i tiden.

Fram tills dess avlöper vardagen som vanligt för invånarna i Newcastle, med utmaningarna den kommer med.

Fotbollen om helgerna.

De flesta inser kanske inte ens att de är en betydande bricka i ett politiskt maktspel.