Bank: Skolgårdsmobbning upphöjt i hundra

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2021-06-16 | Publicerad 2021-06-15

SEVILLA-GÖTEBORG. Nu räcker det, nu måste den värdelösa nollan skickas ut för gott.

Marcus Berg?

Nä, den där ilskna lilla antimänniskan vid tangentbordet.

Kanske borde man vänja sig, kanske borde man vägra vänja sig.

Efter månader av fysisk och själslig isolering samlades Sverige för att låta karnevalen välla in med syre i det kollektiva blodsystemet. Spelarna kom fel in i matchen, men klarade sig, lyfte sig ett snäpp, och stal en sensationell poäng på bortaplan mot en av världens starkaste fotbollsnationer. De pustade ut, kramade om varandra, applådera sina nedresta supportrar.

Och sedan kom natten.

De, vi, alla och envar kunde se hur hatet och föraktet välde in över en av spelarna i laget. På Marcus Bergs sociala plattformar fanns hela paletten, från småttigt (du är så dålig) till rena vidrigheter. För andra mästerskapet i rad står vi här med en diskussion om näthat. Efter VM slutade hatstormarna och hoten mot Jimmy Durmaz i rätten, med att en nervös liten kille fick ta ansvar för vad han skrivit.

Durmaz hade orsakat en onödig frispark mot Tyskland, Berg hade missat öppet mål mot Spanien.

För detta skulle de brinna i helvetet.

Det är inte poängen

Min reflex är att börja argumentera i sak, som om det vore en debatt. Alexander Isak och Marcus Berg spelade längst fram i ett lag som var renons på passningsspel, som under första halvlek gemensamt fick ihop färre lyckade passningar än vad den spanske mittbacken Aymeric Laporte skrapade ihop själv. Sverige hade inget anfallsspel, inga sorterade uppspel – och ur det slet Berg och Isak fram matchens två allra bästa chanser. Berg spelade fram Isak en gång, Isak spelade fram Berg en gång.

Men jag inser att det här inte handlar om sakfrågan. Det är inte poängen.
Att föra den diskussionen är att inte göra någon större skillnad på den sunda reaktionen (att skrika ut frustration hemma eller på läktaren) och den störda (att leta upp, skriva meddelanden, direkt ämnade att skada). Det är att implicit acceptera att om en spelare verkligen varit värdelös – vilket Berg inte var, nästan aldrig är – så hade det liksom varit motiverat med hundratals skrik om att hen är en landsförrädare, en åsna, en horunge, att det vore okej med vidrigheter om hens familj och barn.

Hot take: Det är det inte.

”Vad har folk för fattigt liv?”

Häromveckan anslöt Svenska Fotbollförbundet till den internationella kampanjen med en nedstängd helg på sociala medier, för att ta ställning mot näthat och ställa krav på att tech-företagen som äger plattformarna börjar ta ansvar för vad som publiceras där. Ett par dagar före det hade jag intervjuat den assisterande förbundskaptenen Peter Wettergren, som varvade upp sig själv i ett resonemang om samma sak.

– Man blir mörkrädd, sa han. Vad har folk för fattigt liv? Sitter de på kammaren och är avundsjuka för att de inte lyckats, eller vad handlar det om. Det är det största samhällsproblemet vi har idag. Det gör så jävla ont i mig, helvete att inte den debatten förs på högre nivå. Det har inget med integritet att göra.

Att ta ställning mot näthat är (förlåt) öppet mål, men Wettergren har rätt i att det är ett samhällsproblem som kräver sin debatt.

Jag lever själv i en vardag och relation där hatet och hoten är konstant närvarande. Jag vet av erfarenhet hur det fäster, påverkar, begränsar och inskränker. Själv blir jag inte mest deprimerad av hatet i sig, utan av att det nästan uteslutande är så totalt renons på originalitet, fantasi och humor. Det är jagsvag skolgårdsmobbning upphöjt i hundra, pöbelns reflexer. Vem ska vi gruppjaga idag, tjejen med glasögon eller anfallaren i landslaget? Ska man vara en vidrig hatare så kan man väl försöka vara det med finess, någon enda gång?

Våra uppkopplade, moderna liv, är i grunden kompensatoriska.

Vi hinner inte äta goda middagar med vänner, men vi älskar att se folk som lagar goda middagar på tv. Vi orkar inte ha det goda samtalet, men det finns ju poddar. Inom psykologin pratar man om limbisk resonans, det där som uppstår när du ser en annan människa i ögonen och kan registrera och agera utifrån den andres reaktioner, att vi ersatt det med det ensamma mörkret framför dataskärmen får konsekvenser.

Näthat tystar röster

Efter 0–0 mot Spanien var det hundratals fotbollssupportrar som gjorde sitt för att påverka, begränsa och inskränka en av Sveriges viktigaste, lojalaste spelare. Det är ingen överraskning längre, det sitter näthatare i riksdagen, men det gör det inte mindre sorgligt.

Nioåringar mobbas på nätet, det finns forskning som pekar på att näthat tystar röster, politiker, oftast kvinnor. Att det är ett genuint demokratiskt problem.
Att mångmiljonärer i fotbollslandslaget möter det mörkret är inte den stora tragedin, det är bara ett väldigt synligt symptom, ett förstoringsglas. Kanske är det mer logiskt att det händer här än på andra håll, för vad är egentligen Sveriges fotbollslandslag? En solidarisk grupp med olika åldrar, olika bakgrund, ett band av bröder som hjälper varandra, utvecklas tillsammans, som ser varandra i ögonen, sliter hjärtat ur sig för varandra.

Varför slutar ett land vara de där sakerna? Jag har inte hunnit leta efter svaren på sociala medier än, men något säger mig att det är invandrarnas, kvinnornas eller kulturmarxisternas fel.

Eller möjligen Marcus Bergs.

Allt om fotbolls-EM 2021

Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare

helskärm