Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Breivik tog Marte till helvetet – fotbollen tar henne tillbaka

Publicerad 2011-09-29

Hälsningen var enkel, betydelsen stor.

Hi Marte. I heard the terrible news that you got badly hurt in Oslo today. Our thoughts are with you. Michael.

Terrordåden som drabbade Norge den 22 juli var ett attentat mot demokratin och det öppna samhället.

För den globala fotbollsfamiljen var den dessutom ett angrepp på en av de egna.

Marte Ødegården är en norsk tonårstjej som gillar Strømsgodset och Manchester United.

Michael Owen är en erfaren målgörare som har vunnit Guldbollen som Europas allra bästa fotbollsspelare.

Alltså finns det mer som förenar de två än vad som skiljer dem åt. Därför ett twittermeddelandet från spelaren till supportern.

Berättelsen om Marte Ødegården och hennes kamp hade spridit sig över världen redan innan hon vaknat upp från sin första operation.

Tiotusentals fotbollsanhängare engagerade sig, i stort som smått.

Hela Manchester United-truppen signerade en matchtröja. Klubbens höjdare bjöd in familjen Ødegården, lovade att betala omkostnaderna för en Englands-resa komplett med match, besök på träningsanläggningen och möte med spelarna.

Strømsgodset åkte till Spanien för att spela mot Atlético Madrid. Det var en av de största matcherna i klubbens moderna historia, men i stället för att skrika fram laget med sitt traditionella ”Kom igen, Godset!” skanderade supportrarna på läktaren i stället ”Kom igen, Marte!”.

Men Marte Ødegården låg kvar på intensivvårdsavdelningen.

I slutet av maj förra året skrev Marte Ødegården ett långt inlägg på sin blogg under rubriken: Hvorfor fotballen er viktig.

Hon förstod inte att det var så många som inte förstod.

– Jag var så irriterad på att det var så många som sa att fotboll bara var 22 svettiga karlar som sprang efter en läderboll i 90 minuter. För mig handlar det faktiskt inte bara om vad som sker på planen, det är i själva verket kanske 40 eller 50 procent av vad fotboll är för mig.

Själv var Marte Ødegården tre år gammal då hon gick på sin första fotbollsmatch. Det var cupsemifinal, och Bjørn Tore Ødegården kände att dagen kommit för att introducera dottern för sitt Strømsgodset.

– Vi stod mitt i den innersta klungan av Strømsgodsets fans. De svor och skrek, och jag sa till pappa: ”Den där mannen säger ju en massa fula ord. Får han göra det?”

För första gången i sitt liv hade Marte Ødegården varit inne på en fotbollsarena, och egentligen kom hon aldrig ut därifrån.

Växte hon inte fast på den där läktaren så växte hon i alla fall upp där. Blev en del av de organiserade fansen i GodsetUnionen, ett sammanhang som var större än hon själv. Lärde sig saker om kamratskap, sammanhållning och lojalitet som kom att färga hennes personlighet och prägla hennes liv.

Ska hon berätta om sitt livs allra lyckligaste ögonblick väljer hon att prata om en annan cupsemifinal, den som Strømsgodset spelade mot Odd Grenland för nästan exakt ett år sedan.

– Det var sån där go höstluft, men det blåste och var lite kallt och ruggigt. Sånt där duggregn där elljuset gjorde så att man såg varenda vattendroppe falla ner mot mattan. Efter 90 minuter var det fortfarande 0–0, men vi stod där tätt, tätt packade, hela GodsetUnionen. Så blev det förlängning, och till slut avgjorde vi i 119:e minuten. Det var väldigt, väldigt… väldigt skönt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig varit så glad i hela mitt liv. Och eftersom matchen gått till förlängning hade klockan blivit över tolv innan jag kom hem, så att kalendern växlat sida till 23 september. Min födelsedag.

När Marte Ødegården beskriver sig själv gör hon en poäng av att använda ord som ordinär, genomsnittlig och som folk är mest.

– Det är bara det att fotbollen är det bästa jag vet. Mitt livs stora passion och lidelse.

En vanlig fotbollstjej, en väldigt ovanlig situation.

Vi pratar ju inte på något kafé eller någon supporterpub, utan på Sunnaas rehabiliteringssjukhus strax söder om Oslo.

Ett drygt tio kvadratmeter stort rum. Plastmuggar med smärtstillande mediciner och sladdar dragna till sjuksängen. Kryckor och gåstol. Och så Jim Whites tummade Manchester United-biografi med Eric Cantona, George Best och Duncan Edwards på omslaget.

– Det med United är också något jag fått från pappa, som jag haft med mig ända sedan jag var jätteliten. Den där boken lånade jag för ett skolarbete jag skulle skriva om Sir Matt Busby, om hur hans bakgrund i det där lilla skotska gruvarbetarsamhället hjälpte till att göra honom till den fantastiskt stora tränaren och ledaren han var.

Egentligen skulle boken ha varit återlämnad nu. Men något kom emellan.

– Jag hade med den till Utøya. Men det blev ju aldrig att jag läste klart den där.

På en liten höjd som blickar ut över Utøya har det uppstått en minneslund. Runt stenhällen ligger blommor, ljus, flaggor och hälsningar från fotbollsfans i olika delar av Europa. En lapp från några tjeckiska supportrar till Sigma Olomouc. Ett klistermärke från Atalanta och deras Curva Nord i Bergamo.

Knappt 500 meter ut till ön. Strax bredvid färjeläget på andra sidan kan man se en öppen yta skymta mellan träden. Det är planen.

Naturligtvis spelades det fotboll på Utøya, precis som det alltid gör över hela världen när stora grupper av barn och ungdomar samlas.

Två år i rad var Marte Ødegården med och vann den prestigefyllda turneringen mellan de olika partidistrikten. I år var hon ledare för delegationen från Buskerud, och var så upptagen att hon tvingades se på från sidlinjen när laget åkte ut redan i gruppspelet.

– Hon var så stressad att hon knappt hann med att ringa hem de där dagarna. Då vi hördes var det bara för att stämma av vilka möjligheter vi hade att åka ner till Spanien för att se Strømsgodset mot Atlético Madrid. Men det var svårt att hitta bra flygbiljetter.

Vi har åkt den idylliskt pittoreska fjordvägen från Utøya, och träffar Bjørn Tore Ødegården på Arbeidersamfunnets Plass inne i centrala Oslo.

Han är yrkespolitiker, precis som Martes mamma, Laila Gustavsen. Hon sitter i Stortinget, det norska parlamentet, men hade tidigare sitt kontor i de regeringskvarter som demolerades fullständigt den 22 juli.

– Hon var på Shetlandsöarna då, så det var mest jag som försökte nå Marte den dagen. En stund efter att bomben detonerat fick jag tag på henne. Jag förklarade att hon skulle behöva se hemska bilder, att mammas gamla kontor var helt utbombat. Men för mig själv tänkte jag att det i alla fall var skönt att hon var på Utøya. Av tio års egen erfarenhet vet jag att det är världens tryggaste plats. Kardemomme by, som vi säger här i Norge. Där finns inget bus och våld, där är det bara snällt och hjärtligt.

Själv såg aldrig Marte Ødegården skytten. Hon hörde bara de dova knallarna blandas med de panikslagna skriken, och hon började springa.

När hon kom fram till den branta slutningen ner mot vattnet kröp hon in i en bergsskreva för att gömma sig.

Det dödliga kaoset hördes på håll, men så blev allt plötsligt helt tyst och stilla. Sedan de där skriken och de där knallarna igen, högre och närmare.

Benen domnade bort, och Marte Ødegården insåg att hon hade blivit skjuten.

– Direkt fick jag väldigt tunnelseende. Först tänkte jag bara: Nu dör jag, nu dör jag, men när minuterna gick och jag fortfarande var vid medvetande slog jag om till att bara fokusera på vad jag kunde göra för att rädda mig själv. Det enda jag hade i huvudet var att ta mig ner till vattnet och spela död, sedan ligga där tills jag blev räddad.

Du hade inte ont?

– Nej, jag hade så mycket adrenalin i kroppen. Det enda var att jag hade obehag i ryggen. Det var som om hela övre halvan av kroppen var okej och att allt stod rätt till på den nedre halvan men att det fanns ett hack i mitten där något inte var som det skulle.

Innan hjälpen kom låg Marte Ødegården i vattenbrynet i nästan en och en halv timme. Sedan följde båttransporten in till fastlandet, helikopterfärden till sjukhuset och en alltmer desperat kamp för att inte förlora medvetandet.

– Tröttheten var så tung, så tung, och jag visste verkligen inte hur länge jag skulle kunna hålla mig vaken. Det var egentligen först när jag låg på operationsbordet som jag tänkte: Nu kommer jag att överleva. Någon gång där var det en läkare som sa: Om det kommer in någon som är svårare skadad kan vi vänta lite med henne här. Det fick mig att tänka att jag kanske inte var så allvarligt skadad ändå, men det var ju inte riktigt så det var. Det var bara det att de inte såg hur illa det var med mig förrän de öppnade upp mig.

Marte Ødegården hade blivit skjuten två gånger i ryggen med expanderande ammunition, avsedd att orsaka maximal skada. Dessutom hade hon ytterligare två kulfragment i högerbenet, förmodligen från rikoschetter av förlupna skott.

Fem ryggkotor var skadade, mjälten söndertrasad och en njure behövde opereras bort. Dessutom var ryggmärgen så illa åtgången att nästan alla de nerver som sänder signaler ner mot vänsterbenet var avslitna.

– Den första tiden på sjukhuset gick mest bara från operation till operation, och jag var så omtöcknad att jag knappt visste vilken dag det var. Men någonstans i bakhuvudet hade jag ju ändå att Strømsgodset snart skulle spela mot Atlético Madrid. Jag tänkte mycket på det, och när det väl var dags för match var jag helt uppfylld av att få veta hur det gick. Jag låg fortfarande kvar på intensiven, men tvingade mamma att sitta och uppdatera sin mobil precis hela tiden. Och så gjorde vi ett sent mål som innebar att vi fick med oss ett bra resultat hem… Då skingrades den där dimman av smärtstillande mediciner av ett riktigt, naturligt glädjerus.

Efter knappt två veckor var hennes tillstånd så stabilt att läkarna började förbereda Marte Ødegården på en flytt från intensivavdelningen. I samband med det fick hon äntligen också tillgång till sitt internet och sina sociala medier.

Det var först då hon sköljdes över av den väldiga våg av välvilja som vuxit sig större och större sedan den 22 juli. Det var då hon insåg att fotbollsfolk från hela världen hört av sig för att stötta henne, och att hon numera stod i personlig kontakt med Michael Owen.

– Jag kom på mig själv med hur surrealistiskt det var när jag funderade över vad jag skulle skriva tillbaka. Vad skriver man till Michael Owen, liksom?! Han har typ 700 000 människor som följer hans twitter.

Under tiden som hon våndades över formuleringarna droppade det ner ytterligare ett meddelande från den målfarlige Manchester United-anfallaren, den här gången skrivet på nästan grammatiskt korrekt norska.

 Hei Marte. Jeg sender mine beste ønsker for utvinning din. (Jag sänder mina bästa hälsningar för ditt tillfrisknande.)

Nu fick det vara slut på finliret. Marte knattrade iväg en snabb replik, så att Owen inte skulle känna sig alldeles nonchalerad på sin kammare.

– Thanks for greetings and concern. I hope to see you when I get well.

Owen svarade omedelbart.

– Great! We all look forward to seeing you in Manchester!

Numera händer det att Marte Ødegårdens kompisar skämtsamt undrar hur de ska få plats bland alla dessa nya, berömda fotbollsspelarvänner.

Michael Owen var ju inte den enda.

Flera spelare från favoritlaget Strømsgodset har hört av sig på Facebook, och en dag satt det en oanmäld kille och väntade ute i sjukhuskorridoren. Det var Morten Giæver, en av nyckelspelarna

i Tippeligalaget Sarpsborg. Han ville bara komma in för att lämna över en jättebukett och önska lycka till med rehabiliteringen.

– Men det var en dålig dag för mig, jag var så sliten att jag helt enkelt inte orkade träffa honom. Men jag twittrade till honom sedan, sa att han fick komma tillbaka en annan dag.

Det gjorde Giæver, en ganska speciell fotbollsspelare som bland annat tackat nej till juniorlandslaget för att regissera en teaterpjäs och suttit i fängelse för vapenvägran.

– Då hade han med sig en chokladkaka av märket New Energy. Jag kunde bara skratta. Det är en mysig kille, Morten. Han har varit här flera gånger sedan dess.

Nere i centrala Oslo sitter Bjørn Tore Ødegården på en uteservering. Han skrattar också, av förundran inför den solidaritet som svept förbi honom de senaste månaderna.

Han har varit fotbollsfrälst i snart 40 år, och trodde att han förstod sig på kamratskapet som ramade in sporten.

– Men jag måste erkänna att det här har slagit mig med häpnad. Jag har själv både Twitter och Facebook, men har aldrig tidigare förstått vilken kraft som verkligen finns där. Jag menar, Michael Owen sitter och småsnackar med min dotter. Manchester United här och Morten Giæver där och tusentals andra från världens alla hörn… Vad är det som händer?

Den rödbrusige politikerpappan fortsätter skratta, tvingas ta av sig sina solglasögon för att torka ur ögonen. Sedan stillar han sig.

– Nämen, det säger ju sig självt att vi har gått igenom en väldigt svart och sorglig tid, men den har även fört med sig positiva ting. Och det som glädjer mig mest är att se de här nätverken som Marte har byggt upp, där fotbollen är den allra mest centrala delen. Kopplingen mellan fotboll och sociala medier och en ny sorts gemenskap är väldigt intressant. Allt det här har verkligen hjälpt henne med situationen, givit både stöttning, lindring och hopp. Hade hon inte haft den här hjälpen i situationen hon är i…. Det hade varit extremt krävande.

Olika människor har olika förhållanden till fotbollssporten. Bjørn Tore Ødegården har vuxit upp med att gå på en match, slänga lite käft med kompisarna, njuta för stunden och sedan återvända till sitt vanliga liv när de 90 minuterna passerat.

Nu ser han att hans dotter har en helt annan relation till samma idrott, att det inte är något som begränsas till tiden mellan domarens första och sista signal.

– Jag måste säga att det varit fantastiskt att se hur betydelsefull fotbollen varit för henne, och samtidigt också hur fotbollen fått det att framstå som att hon är viktig för själva idrotten. Ungdomarna som har gått igenom det här med Utøya måste leva med det i många, många år framöver och de måste hitta sätt att förhålla sig till det. På ett principiellt plan har vi pratat mycket om hur viktigt det är att vi möter det här hatet med positiv öppenhet och kärlek, men det är långt ifrån självklart att det även fungerar i praktiken. Fotbollen har ju fungerat som en genväg tillbaka till livet för Marte. Hade hon fastnat i en bitter hämndmentalitet så hade det förmörkat hela hennes liv. Nu tycker jag att det är väldigt beundransvärt hur hon klarar av att tänka så positivt som hon gör. Jag är imponerad av både henne och fotbollsfolket runtom henne.

På sjukhusrummet dinglar en lös kabel från platt-tv:n som hänger på väggen. Marte Ødegården pekar entusiastiskt.

– Där kopplar jag in min Ipad, så att jag kan streama alla matcher genom olika appar. Oavsett vad som går på de vanliga kanalerna så går det ju aldrig upp mot en fotbollsmatch. När jag ser en bra match så existerar inget annat i hela världen. Då är jag fri.

Emellanåt glömmer man nästan bort att det här är en ung kvinna som gått igenom en händelsekedja som saknar motsvarighet i europeisk historia, som fortfarande bär på väldigt omfattande invärtes skador. Hon pratar snabbt och glatt om allt mellan himmel och jord, diskuterar obekymrat sina framtidsplaner och verkar mest bara bekymra sig för att hennes obligatoriska stödstrumpor blivit missfärgade i tvätten.

Där de tidigare var vita har de nu gått över i Manchester Citys karaktäristiskt ljusblå nyans.

– Mer irriterande än många kan föreställa sig.

Men så kommer de där stunderna när en tung trötthet nästan tycks trycka ner kroppen i sängen, eller ögonblicken då stråk av vansinnigt svår smärta strålar upp från ryggen.

– Vet du vilken som är min nya skattjakt?! Leta små morfinpiller som kommit bort…

Rörelseförmågan har återvänt till delar av vänsterbenet, men knät och en bit av låret saknar fortfarande känsel.

– Inte ens läkarna vet riktigt hur det egentligen ser ut nere i ryggmärgen, vilka nerver som bara ligger i kläm och vilka som måste börja växa från noll. De är så mikroskopiskt pyttesmå att det är väldigt vanskligt att säga. Men jag har stor fördel av att vara så ung. Det gör prognosen mycket bättre.

Du kommer att kunna gå igen?

– Om du frågar mig så ska jag kunna gå igen, ja. Om ett litet tag.

Hon ler.

– Det händer att jag drar mig till minnes hur Sir Alex Ferguson gång på gång bygger upp nya lag, mer eller mindre från scratch. Det tar alltid ett tag för de nya spelarna att vänja sig vid varandra och spela bra ihop, så är det bara. Och då tänker jag att mitt nervsystem fungerar enligt samma princip. De nya nerverna som växer fram nu måste få tid innan jag dömer ut dem, de måste få chansen att träna ihop sig.

Förra helgen var väldigt speciell för Marte Ødegården. Dels för att hon fyllde 18 i fredags, men även för att hon för första gången fick komma hem till Kongsberg på permission.

I söndags hölls det dessutom minneskonsert för Utøya-offren i stadens kyrka, och efter mycket grubblande bestämde hon sig för att närvara.

– Jag har varit i den kyrkan hundratals gånger tidigare. Senast jag var där sjöng jag själv, framförde en konsert med musikklassen jag gick i då. Nu kom jag dit i rullstol, och i samma ögonblick som jag rullade in genom porten såg jag ansiktena på alla de vänner och bekanta som jag sett så många gånger förr. Jag kände hur alla tittade på mig. Och jag förstod att den person jag blivit sedan den 22 juli för första gången mötte min gamla värld. Där och då ville jag krypa ihop och vara så liten som möjligt och inte synas.

När Marte Ødegården nu summerar upplevelsen ser hon den som ett annorlunda träningspass i mängden, en mental övning inför återgången till ett mer normalt liv.

– Ända sedan allt hände har jag haft en bubbla runtomkring mig. Det fysiska kommer före det psykiska, och jag har varit så svårt fysiskt skadad att jag inte haft plats för att tänka på att jag har mist väldigt, väldigt många vänner och bekanta. Nu sprack bubblan, och det kom över mig att de faktiskt inte är med oss längre.

Innebär den bubblan att det största mentala arbetet fortfarande ligger framför dig?

– Nej, numera kan jag till exempel prata om allt detta utan att behöva bli rädd efteråt, utan att återvända till de där bilderna och ljuden från Utøya. Jag har kommit så långt att jag kan ta med mig den där ryggsäcken och bära den. Men även om jag alltid sett på mig själv som mentalt stark har jag behövt en massa psykologhjälp. Ett tag hade jag helt förfärliga, abstrakta mardrömmar. Och de första dagarna fick jag upp bilder i huvudet, som sedan fastnade där. Nu har jag lärt mig tekniker som gör att jag kan fjärma mig om de plötsligt dyker upp.

Totalt dog 69 personer i samband med massakern på Utøya, och 8 andra som en konsekvens av bomben inne i Oslos regeringskvarter. Ytterligare 151 personer behövde sjukhusvård.

Anders Behring Breivik har erkänt att han låg bakom båda attackerna. Ändå nämner aldrig Marte Ødegården hans namn under de timmar vi träffas.

– Jag använder aldrig det namnet, för jag vill rätt och slätt inte visa honom respekten det innebär. Men ändå vill jag inte glömma. Jag vill att man ska minnas att hatet han bar på har existerat så att man kan lära av det och använda kunskapen för att förebygga att något sådant sker igen. Men framförallt vill jag minnas kärleken som kom efter. Hur folk reagerade.

Marte Ødegården håller upp sina händer, som för att demonstrera. Den ena handen lyfter upp, den andra tynger ner.

– Allt det här omges av väldigt motstridiga känslor. Å ena sidan bär jag fortfarande på en väldigt stor sorg över alla de vänner jag mist och de skador jag själv lider av. Å andra sidan är jag väldigt glad över att jag lever och väldigt tacksam över det stöd jag fått. Och de känslorna är nog faktiskt ännu starkare. Jag behöver inte använda halva mina dagar till att ligga och gråta, jag kan använda dem till att träna och bli bättre. Jag klarar av att tänka på livet och känna glädje och lycka snarare än hat och fruktan.
 

Innan jag lämnar Sunnaas småpratar vi lite om Champions League-matchen som ska spelas senare samma kväll. Manchester United ska möta schweiziska Basel på hemmaplan, en till synes enkel match.

– Jag är långt ifrån säker på seger. Är det något jag lärt mig så är det att inte ta något för givet.

Marte Ødegården berättar om en undersökning hon gått igenom veckan före, en kontroll där hon väntat sig att få ett positivt besked kring sin rehabilitering, men som i stället visade sig innebära ett bakslag.

– Jag var riktigt deppad och nedslagen på vägen från undersökningen, men så såg jag en bil med Manchester United-symboler på uppe på Vinterbro, och då kändes dagen faktiskt lite ljusare.

Hon avbryter sig själv.

– Det är nästan lite lustigt… Jag brinner för politik och vet mycket väl att allt i världen inte handlar om fotboll. Ändå går det att relatera nästan varje sammanhang och varje vardagssituation till fotbollen.

Jag antar att fotbollen fått en annan betydelse för dig i och med allt du har gått igenom?!

– Nej.

Nej?

– Fotbollen har bara visat sig vara det som jag hela tiden visste att den var. Jag har alltid känt att den varit inkluderande och sammansvetsande. Att den har ställt upp för den som behöver den. Sånt har man ju sett och hört genom hela sportens historia men när man upplever det själv blir det ju ändå på ett annat sätt. De personliga banden stärks, även om min uppfattning om själva fotbollskulturen egentligen inte har förändrats. Jag visste redan vad den stod för.

Går det att sammanfatta vilken betydelse fotbollen har för dig?

– Jag vet att man brukar prata om fotbollsfamiljen, men kanske tänker man inte riktigt på vad orden innebär. Men det är precis vad det är. Jag känner starka familjekänslor för fotbollen. Den har blivit en sorts parallell släkt. Och högre kan jag liksom inte sätta den. Min familj min är det viktigaste i mitt liv, fotbollen på sätt och viss lika viktig. Redan nu vet jag säkert att den kommer att finnas med mig genom hela mitt liv, oavsett hur det går, oavsett vad som händer.

Erik Niva

Följ ämnen i artikeln