Debattinlägg från fotbollsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby
***
Motståndare på plan, kollegor utanför. Fotbollsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby engagerar många hundratusen människor i våra verksamheter, från de många knattelagen upp till de största derbymatcherna då supportrar i alla åldrar går man ur huse för att stötta sitt lag. Vi är en del av det sociala kittet och kanske en del av Sveriges sista genuina folkrörelser – idrotten.
Men vår verksamhet hotas av individer som begår brottsliga handlingar samtidigt som starka röster ställer oss till svars för de brott som inte minst drabbar oss själva! Nu behöver vi tydlig hjälp från rättssamhället och det offentliga Sverige för att fotbollen ska kunna fortsätta ta ett socialt ansvar för framtida generationer.
Vi klubbar delar engagemanget för fotbollen både som passionerad tävlan och som kamratlig lek. Men även om A-lagsverksamheten är det mest synliga av vår verksamhet så är det ansvaret för tusentals barn- och ungdomsspelare samt ledare som är basen i vår verksamhet.
Det är inte självklart, många fotbollsklubbar har idag rationaliserat bort allt mer av sitt arbete med unga och istället endast elitsatsar från yngre tonåren. AIK, Djurgården och Hammarby har istället satsat på att låta 3 700 spelare i åldrarna 5–21 år, med stöd av över 750 ledare, få en unik social och idrottslig miljö att utvecklas i.
2010 stod AIK, Djurgården och Hammarby för över 180 000 aktivitetstillfällen! Våra klubbar har så många exempel på vad vår verksamhet innebär för integrationen i samhället, för att få stökiga ungdomar på rätt livskurs och för talanger att blomma ut och i sin tur inspirera andra. Det är för dem våra ledare – som är välutbildade pedagoger – står där en söndagsmorgon eller tisdagskväll på grusplanen i regnet. De allra flesta arbetar utan ekonomisk kompensation. Och det är också vår kärnverksamhet: En helt ideell barn- och ungdomsfotboll.
Detta är vår vardag och verklighet. Den är långt ifrån den debatt som förs om fotbollen i media, av sportjournalister, krönikörer och medlemmar av s.k. tankesmedjor. Där handlar istället fotbollsfrågan om problem. Varje gång våldsverkande individer agerar runt A-lagsmatcherna ställs vi till svars. Varje gång dras vi tillbaka till en skampåle för att vi inte tar ansvar. Varje gång försöker vi förklara hur vi tar vårt ansvar.
Låt oss säga att vi inte är lika framgångsrika i den debatten som vi är med vår knattefotboll.
2010 var det sämsta publikåret på många år för oss tre klubbar men trots det samlade vi nästan 400 000 åskådare tillsammans under säsongen vilket gör oss till en av Sveriges absolut största, återkommande ”eventarrangör”, med allt vad det innebär i form av intäkter till staten och kommunerna.
Ändå handlade det mesta om vad våra matcher kostade samhället. För om vi ska förstå våra kritiker rätt så är det klubbarnas ansvar att vara lagstiftare, polis och domare över de individer som begår brott i samband med match. Vi ska ta vårt ansvar, menar de, genom att ta fram egna regler som står i strid med gällande lag, göra ingripanden som bara polismyndigheten får göra och fastställa skuld och straff som vanligtvis hör allmänna domstolar till.
Det är inte ett sådant, ”privatjuridiskt” samhälle som vi fotbollsklubbar vill bidra till genom fotbollsverksamheten.
Vi har inte suttit stilla utan tagit mängder med initiativ för att bidra till att våra fotbollsevenemang ska slippa huliganism och kriminalitet. Det är nämligen, hör och häpna, mycket dåligt för våra fotbollsklubbar. Vår publikbas består av vanliga människor, av båda könen, i alla åldrar – som vill känna sig trygga när de går på match.
Värt att notera är också att ingen av våra klubbar har haft några brister i sina arrangemang under 2000-talet ur ett arrangörsperspektiv. Det innebär att det inte funnits något att anmärka på från olika myndigheters sida gällande klubbarnas arrangemang kopplat till svensk lagstiftning.
Idag när debatten åter gått hög efter matchen Syrianska FC–AIK och fler röster hörs för att ”individen ska straffas, inte klubbarna”, så kan vi till vår glädje konstatera att det är ett trendbrott i sättet att se på de problem som finns runt elitfotbollsmatcherna.
Vi - AIK, Djurgården och Hammarby - har beslutat oss för att inte längre stå svarslösa när onyanserade debattörer ber oss att privatisera rättssystemet. Istället kommer vi att fortsätta driva frågan om möjligheterna som finns att ta vara på fotbollens positiva effekter i samhället. Och i detta ligger att samhället måste försvara fotbollen, inte tvärtom.
Det vi klubbar önskar hjälp med är att samhällets lagar och regler gällande brottsliga handlingar även ska tillämpas på och runt en fotbollsarena. Vi ska inte vara ett rättssamhälle inom rättssamhället. Vi har inte kompetensen att vara behandlingsterapeuter för människor som av olika skäl far illa och mår dåligt. Vi har heller inte möjligheter att agera extraföräldrar åt 15-åringar som tar sin första fylla på ett pendeltåg eller en buss på väg till en match långt utanför Stockholm.
Regeringen har utsett landshövding Per Unckel till nationell samordnare gällande våld och brott kring idrottsarenor, en roll han tagit regionalt tidigare. Vi klubbar har en bra dialog med Per Unckel och tillsammans med berörda myndigheter driver vi nu på ”att-göra-listan” för att komma tillrätta med problemen.
Och här är det fina i vårt resonemang: Om vi får den hjälp av rättssamhället vi behöver så kan vi fortsätta att ta ett ännu större socialt ansvar i samhället genom vår omfattande och viktiga fotbollsverksamhet. För fotbollen är en enorm kraft som förenar människor. Och det är människor som förenas och samarbetar som kommer att ta Sverige framåt.
Johan Strömberg, Ordförande AIK Fotboll AB
Tommy Jacobson, Ordförande Djurgården Fotboll AB
Kent Hertzell, Ordförande Hammarby Fotboll AB