Glädjetårar - efter 104 år

Jag gråter - för laget i mitt hjärta har vunnit allsvenskan

Tåren, sa Lord Byron, är beviset på den äkta kärleken.

Många tårar var det på Söderstadion.

Själv torkade jag mina i smyg, ty så är det ju, att som sportjournalist ska du uppträda objektivt och obrottsligt neutralt, du ska hålla käften och från din upphöjda plats lugnt observera och notera vad som händer.

Visst. Men hjärtat kan dom aldrig skära ur en.

Många SM-guld har jag varit med om. Aldrig något skönare än detta.

helskärm

Så förlåt mej nu alla ni HBK-are, helsingborgare, AIK-are och göteborgare som jag firat SM-guld med under senare år, om jag erkänner, att det här var något alldeles extra underbart.

Ingenting är större än när laget i ens hjärta tar SM-guld.

Som Gunder Andersson skriver i ett mejl: "En underbar dag denna. Minnesvärd för evigt."

Vad gör det då att man tillhör dom som inför säsongen tippade Hammarby i botten? Den man älskar, agar man ju.

Mitt tips var tolva före Sundsvall och Trelleborg. Från Unibet i London erfar jag , att endast några tior satsats på Hammarby som SM-vinnare, så inte ens bland egna fans var tydligen tilltron särskilt stor.

Allsvenskans bästa försvar

Men med en av olika yttre omständigheter sammansvetsad laganda, lyckan att få använda i stort sett samma lag från match till match, två utomordentliga lagbyggare i Thomas Dennerby och Sören "Nu-blir-han-själv-en-myt" Cratz, det perfekta radarparet Andreas Hermansson - Peter Markstedt på topp och allsvenskans bästa försvar har det gått vägen.

1982 var jag med om en mäktig sorgemarsch från Söderstadion över Skanstullsbron och Götgatan ned mot Slussen efter 1-3 i andra finalen mot IFK Göteborg. Trots förlusten ändå ett stort grönvitt ögonblick.

Att 19 år senare få göra samma promenad - med en glädjetår då och då droppande från kinden och uppklädd i den grönvita jättemössa jag inhandlat i Dublin och som man ej tillåts bära på en pressläktare - är också en närmast overklig känsla bland bengaliska eldar och tutande bilar.

Vid Skanstull står Tommy Stenborg och kollar in triumfmarschen. En AIK-are som debuterade i allsvenskan blott 16 år gammal men som också har plats för Hammarby i sitt stora fotbollshjärta.

Utanför Restaurang Pelikan på Blekingegatan är det jättekö. Det var här fansen före matchen hyllade Uefa-presidenten Lennart Johansson med sång; en AIK-are på besök i Hammarbyland.

Vid Nacka-statyn tänder man ljus och knyter halsdukar på klubbens störste lirare samtidigt som man snackar om vilket lag man helst vill möta i Champions League.

På knökfulla Medborgarplatsen möter jag en gammal 80-talshjälte, Peppe "Två-snömål-mot-Köln" Holmberg med familj, och på Götgatskrönet ser jag Linda Fagerström, Victoria Svensson i täten för ett gäng Älvsjö-tjejer försöka slå sig in på Tiffany´s.

Detta är en fest som Södermalm väntat på i många år.

I 104 år säger man. Detta är dock att slarva med sanningen.

104 år plus tre minuter är rätt tidsangivelse.

Det var långa tre minuter, innan domaren Karl-Erik Nilsson från Emmaboda blåste av matchen, snodde bollen och spurtade in under läktaren.

Nerviga tre minuter även om Öis bara skapade en halvchans.

Men då, i andra tilläggsminuten, visade Lasse Eriksson än en gång sina säkra nypor, när han steg rakt ut och greppade Joachim Karlssons vinkelskott.

Utan Lasse Eriksson hade det inte blivit något SM-guld. En given kandidat till årets Guldbollen.

Att vara målvakt bakom Hammarbys ibland kroniskt läckande försvar är icke och har aldrig varit något lätt jobb. Det kommer förhoppningsvis heller aldrig att bli det.

Om detta skulle tidigare stora målvakter som "Kucku" Ohlsson, Svenne Berka, Sven Lindberg och Ronnie Hellström kunna berätta i timmar.

Lasse Eriksson har möjligen haft det bästa av försvar framför sig. En enda genomklappning i år, 2-5 mot AIK, annars närmast perfekt.

En stor Stark funkar alltid

Alldeles perfekt var det att urkraften Jonas Stark fick språngnicka in det mål som förde fram Hammarby till ledning i matchen och kopplade ett stadigt grepp om den nya SM-bucklan.

En stor Stark går alltid hem på Södermalm.

Gävlegrabben, som värvades av Rolf Zetterlund och Vadim Jevtusjenko sen de båda sett honom i en kvalmatch mot Väsby, har varit en klippa hela säsongen. Ett ödesdigert misstag i bortamatchen mot IFK Göteborg men ett misstag som inte längre är så ödesdigert.

Örgryte bjöd upp, men det var ändå Hammarby som till slut ville mer, även om det var en mycket tafatt första halvlek.

Kennedy Bakircioglü, vars 3-1-chip var ett under av precision, ville inte ha boll, Micke Andersson kom helt fel in i matchen, och Trym Bergman hade inte ett rätt.

Såna gånger är det tur med "gamlingarna" där bak som kan ta tag i det. Mikael Hellström gjorde det suveränt, Christer Fursth likaså liksom mittbackarna Johan Andersson och Jonas Stark och den något yngre Suleyman Sleyman.

Värdiga mästare har vi fått. En tabell ljuger aldrig, även om den någon gång kan handskas ovarsamt med sanningen.

Själv har jag 33 år i rad betalat min medlemsavgift i Hammarby IF; inte alltid till fotbollen, just nu till bandyn.

25 kronor vill jag minnas att det var 1968, senast 200 spänn - så jag tycker nog, att även jag ska få njuta av SM-guldet och kunna få fälla en tår.

Jag minns en annan stor Hammarby-dag, en måndagkväll i mars 1982.

Ståplats i Scaniarinken. Hammarby har slagit Södertälje, för första gången tagit klivet upp i hockeyns elitserie och Per Levin har gjort ett av de fem målen i spel tre mot fem.

Då som nu stod man kvar och hyllade hjältarna. Maggan, fortfarande sambo, stod framför, vände sig om och utbrast:

- Va fan? Grinar du?

Man är tydligen en blödig typ.

Fick Hovets tak att lyfta

Precis som jag vet i vilken vacker flickas säng i Sandviken jag låg, när beskedet kom att John F Kennedy var skjuten 1963, så kan jag också säga exakt var jag befann mej vid två andra stora ögonblick i livet:

När Niklas Jönsson sköt 6-0 på Karlstad en oktobersöndag 1989 satt jag på Täby galopps uteläktare med radiosnäcka i örat.

När hockeygänget 1984 tog steget upp i eliten via 4-2 mot Västerås kom jag till ett fullsatt Hovet i pausen mellan första och andra perioden. Hade varit i Göteborg på jobb, flugit hem, och det stod redan 2-0 till Bajen. Det blev 3-0 men också 3-2, innan Hasse Segerberg sköt 4-2 och alla vi 9 866 försökte få Hovets tak att lyfta.

För att få verklig behållning av glädjen behöver man, som Mark Twain säger, någon att dela med den.

Det har vi verkligen, vi bajare.