Månsson: Finalfest väntar – men inte på planen

Grattis Sverige – för första gången på elva år får vi en riktig finalfest.

Fin arena, stor publik och reell sportslig betydelse.

Men fotbollsfest?

Nej, det tror jag faktiskt inte på.

Hörde jag ett ”Det går fort i fotboll”?

Inte?

Vilken tur att jag själv skrev det i veckan då.

För det tål att påpekas på nytt att Djurgårdens vändning från total kris till... tja, ett någorlunda neutralt läge... är minst sagt anmärkningsvärd.

Det har ju knappt gått någon tid alls.

Efter sju omgångar, när supporterpäron och managerhanddukar kastats in och tabellen visade en poäng, bestämde vissa krönikörer till och med att det var kört, att Djurgår’n åker ur i år.

Enkel väg till finalen för Dif

Efter två vinster och ett derbykryss är det förstås lättare att skriva att så inte kommer att bli fallet, men jag tror dessutom att Djurgården kommer att klara sig med marginal. Truppen räcker redan nu för en mittenplacering och med en stabil tränare som PM Högmo så lär poängen trilla in med jämna mellanrum.

Hur som helst – nu är det cupfinal vi ser fram emot.

Och vilken galen bonuschans det är för Djurgården.

Hur hamnade de här?!

För om Göteborg har gått den hårda vägen genom att slå ut bland annat Kalmar, Helsingborg och Öster så har Djurgården trasslat sig vidare med liten marginal mot relativt svagt motstånd.

Faktum är att det har räckt med vinster mot Dalstorp, Umeå, Jönköping och Örgryte samt kryss mot Åtvidaberg (gruppspel) och Norrköping (straffvinst) för att ta sig hela vägen till Friends.

Och ändå: när finalen börjar så spelar det ingen som helst roll.

Jag tror att Djurgården kommer att göra det svårt för Göteborg, av den enkla anledningen av att Djurgården är bra på att göra det svårt för motståndarna – speciellt dem som inte alltid trivs med bollinnehav och spelkommando.

Vissa har pekat ut Per-Mathias Högmo som en norsk Lars Lagerbäck och den jämförelsen känns på något sätt fel och rätt på samma gång.

Fel för att den sympatiske Per-Mathias är en annan person än den statystele Lars Edvin, rätt för att Djurgården spelar precis som Sverige gjorde under Lagerbäck tid som förbundskapten: rakt 4-4-2, sittande mittfältare som tätar framför mittbackarna, yttrar som söker sig inåt, renodlat anfallspar som håller boll och jobbar hårt och djupt i två riktningar.

Problemet: IFK spelar likadant

Skönspel?

Nej, det får motståndarna stå för.

Misstag?

Nej, de får motståndarna stå för.

Målen?

Ja, de kan vi tänka oss att stå för.

Problemet för Djurgården är att Göteborg i många avseenden spelar likadant.

I fjol ville Micke Mourinho göra ”allt på en gång” för att citera honom själv, men i år är Mikael Stahre ingen annan än Mikael Stahre.

(Eller möjligtvis Mikael Lennart Tage Stahre, när vi ändå är inne på förnamnsspåret)

Han håller sig till det han kan, han kör när han kör.

Han spelar 4-4-2 med press och omställningar, han predikar om mod och aggressivitet.

Storpublik i derbyt 2002

Vi vet också att Göteborg är ett bättre lag än Djurgården… och att Göteborg har mindre att spela för.

Om Blåvitt missar cuptiteln så finns det ändå en allsvenska kvar: jakt på Europaplats, eventuell guldstrid.

När jag letar i arkiven ser jag att senast vi hade kombinationen storpublik plus reell sportslig betydelse var 2002 när AIK (femma i serien) och Djurgården möttes på Råsunda inför 33 727 åskådare.

Den gången passade Johan Elmander, 21, fram till Lolo Chanko, 22, till ett avgörande golden goal, men spelet var slarvigt och hafsigt på den slitna och hala nationalgräsmattan.

Däremot var trycket på läktarna extra­ordinärt, så som det nästan aldrig är på en svensk cupmatch.

Om vi minns årets final på samma sätt så är jag mer än nöjd.