Världsklass – Källström

MANCHESTER. Det är som vanligt:

Stora artister avgör stora matcher.

Cristiano Ronaldo, naturligtvis, sköt Manchester till kvartsfinal i Champions League och det är möjligt att fältet ligger öppet för Ronaldo nu, att resten av den här turneringen blir hans show.

– Det finns ingen annan yttermittfältare i världen som kan göra det han gör, sa Sir Alex Ferguson efter 1-0 mot Lyon.

Nej, det är nog sant. Men att kalla Ronaldo yttermittfältare är väl också att marginalisera hans arbetsområde en smula...det finns så mycket på repertoaren, så många olika roller han kan spela, så många positioner han kan dyka upp i.

Hopplös att markera

Karln är liksom omöjlig att hålla

reda på och hopplös att markera.

Det blir lite väl överdrivet bensprattel emellanåt och fortfarande en och annan dykning i gräset som ser billig ut, men i det stora hela har portugisen städat bort såna irritationsmoment och är nu helt enkelt bara ... grymt effektiv.

Ronaldo tog som vanligt en machete med sig ut på plan för att hugga motståndarförsvaret i strimlor och hitta sina egna löpvägar inåt mitten. Mycket fria tyglar från Sir Alex.

Annars handlade det mest om att bevaka fasta ytor, varje United-lirare utom Ronaldo (och Wayne Rooney) patrullerade sina egna rutor som om de varit parkeringsplatser i centrala London.

Det var väldigt tydligt i första halvlek, då en sån som Kim Källström fick ägna sig åt ett hopplöst jagande, instängd i en United-triangel bestående av Michael Carrick, Darren Fletcher och Anderson.

Lyon hotade aldrig på allvar

Det var en innermittfält som förvånade en del på Old Trafford – Sir Alex valde alltså att sätta Owen Hargreaves och Paul Scholes på bänken, och jag hörde de gamla grymtningarna om att ”Fletcher är Fergusons gullpojke”.

Men med facit i hand fungerade det suveränt, det där är spelare som kan följa ett taktiskt direktiv in i minsta beståndsdel. Och med i bilden borde varit det faktum att United aldrig förlorat en endaste poäng när Carrick och Anderson startat ihop. Jag tror det är åtta, möjligen nio, raka segrar nu.

Vinsten i går var för övrigt Uniteds tionde raka på hemmaplan i Champions League. Rekord i sammanhanget. Snacka om Old Trafford som ointagligt fort.

Det kändes heller aldrig som om Lyon kunde hota på allvar. Fransmännen behövde ett mål, men närmare än Kim Källströms tunga vänsterskott före paus och Kader Keitas petning i stolp-roten i den 73:e minuten kom man aldrig.

Källström var mycket bra, särskilt efter paus. Han slog ett par riktigt läckra bollar ut till Fabio Grosso till vänster, det var världsklass över det, men i det stora hela blev det för lättviktigt och omständigt när Lyon skulle försöka ta sig in i straffområdet rakt framifrån. Där stod Rio Ferdinand och Nemanja Vidic, med Carrick som dörrvakt, och sög åt sig allting.

Den förnämlige Karim Benzema försökte sig på en del genombrott på egen hand, men kom bara halvvägs. Hans talang är obestridlig, den där mannen kommer att bli grymt stor, men han behöver naturligtvis bättre hjälp i en sån här match.

En tydlig klassmarkering

Benzema stannade mitt framför mig i den kaotiska mixade zonen efteråt, jag hade en tv-kamera dunkande mig i nacken och ett stativ som petade mig i röven och ett objektiv slående mot höger öra, samtidigt som 20 franska journalister hängde på ryggen, och medan jag ändå väntade på Kim Källström försökte jag förstå vad Lyon-stjärnan sa. Det gick ju inte.

– Don’t you speak french, fnyste en knuffande tölp till vänster.

– No, but I kiss that way, sa jag.

Var rätt nöjd med den.

Tänker jag efter var det kanske det roligaste som hände på Old Trafford, bortsett från showen av en viss Ronaldo och en väldigt tydlig klassmarkering av nr 6 i Lyon, Kim Källström.