Barças största fiende: övertron på Ronaldinho

Poängmässigt kan Barcelona självklart bära första förlusten hemma på Camp Nou sen 6 december 2003. Fyra poäng upp kräver ändå mer än en seger mer för Real för att försprånget ska hämtas in.

Sättet Barça förlorade mot Atletico Madrid på är tyngre att bära.

helskärm

Magikern Ronaldinho trollade bort det givna jätteläget att ta sig in i matchen med en skitstraff långt utanför Atleticomålvakten Leo Francos övergivna högra stolpe.

Straffen var en av två feldömda - den andra utnyttjade tvåmålsskytten Fernando Torres till att spika slutresultatet till 2-0 i fjärde stopptidsminuten. Å andra sidan lurades Atletico tidigare i matchen på en given straff och

Barcelona skulle kanske haft en mer riktig än den man fick när suveränt duktige försvararen Luis Perea stämplade Barçaanfallaren Samuel Eto"o klart utanför straffområdeslinjen.

Oavsett vilket var det en välförtjänt seger som Atletico Madrid spetsade till den spanska toppstriden med.

Fernando Torres utnyttjade kallt friläget han fick tre sekunder in i andra matchminuten. Alternativt halvmissade han sitt skott med vänsterfoten, men resultatet blev oavsett vilket att bollen rullade in intill bortre stolpen otagbart för Victor Valdes.

Ett lag som Barcelona med styrkan av sin serieledning, sitt fantastiska hemmafacit och framförallt sin uppsjö av världsspelare i laget tycker man naturligtvis ska kunna skaka av sig ett snabbt mål i nacken.

En käftsmäll

Men Barcelona har fastnat i en fälla där tron på trollkarlen Ronaldinho vuxit till en övertro som reducerar stjärnspelare, vilka var och en för sig hade räckt för att vinna allsvenskan, till statister.

Det vackra, det briljanta, det uppbyggande - allt stod Ronaldinho för. Som den dubbla tvåfotsraiden mellan fyra motståndare. Eller den makalösa passningen från mittlinjen rakt på foten till en frispelad Eto"o som klantade bort läget i straffområdet.

När världens bäste sen klantar sig och fördärvar kvällen definitivt blir det en psykologisk käftsmäll som kan avgöra La Liga. Om man inte kan lita på Ronaldinho, vem i hela världen ska då Barçalirarna kunna lita på?

Atletico Madridspelarna agerade med ett lågt utgångsläge men prioriterade nästan på svenskt vis stark press på bollhållaren och snabba kontringar, eller omställningar som det ska heta nuförtiden.

Ett effektivt spel som inte borde vara effektivt mot ett lag med så många bollartister som Barcelona har, men man får väl också se det som ett resultat av den individuella skicklighet som naturligtvis finns i Atletico Madrids trupp.

Det bästa - för ligan

För spanska ligan var Atleticos seger det bästa som kunde hända. Nu är det bäddat för ett drama med landets två superklubbar i blandade. Det finns många blindskär på vägen för båda giganterna men just nu talar allt för att matchen 10 april på Santiago Bernabéu blir en av årets absolut största fotbollsmatcher i Europa. En match som förmodligen avgör en hel del om ifall Barça ska lyckas hålla undan för den store arvfienden och äntligen vinna sitt sen 1999 hett efterlängtade ligaguld eller inte.

Real kommer aldrig att möta Barcelona med samma typ av spel som Atletico gjorde. För båda giganterna handlar det om att vara spelförande och kunna visa att man har de skickligaste spelarna. Frank Rijkaard lät sina båda januariköp Demetrio Albertini och argentinske anfallaren Maxi Lopez komma in i den andra halvleken utan att någon av dem satte sin prägel på matchen.

Frank Rijkaard har nog tvivel om sitt lags stabilitet och man behöver inte vara blåögd svensk för att konstatera att Henke Larsson hade gjort nytta med sina för lagkamraterna öppnande löpningar i gårdagens match.

Stefan Alfelt