”Vi finns, vi räknas, inte bara det – vi är framtiden”
Publicerad 2020-11-07
Nästan ingen annan fotbollshistoria i Sverige har berättats lika ofta som den om Degerfors.
Det lilla samhället med det stora laget som sjönk undan när bruket tappade och jobben försvann.
Hösten 2020 har det blivit dags att lyssna igen, att lyssna med andra öron.
I eftermiddag kan Degerfors bli allsvenskt igen, och den här gången har de en ny historia att berätta.
Först hörde han trummorna.
Drygt sex år har gått sedan Fredrik Rakar satt här på sin veranda som nyinflyttad i Degerfors. Det var inte fotbollen som fört honom hit. Barndomsminnena av bruksklubben var i själva verket så avlägsna att de knappt ens fick plats i bakhuvudet längre.
Men så hörde han trummorna. Och så lyfte han blicken och såg folkströmmen som rörde sig mot Stora Valla. Människorna som bara bara fler och fler och fler.
– Först förstod jag inte alls vad det rörde sig om, men så slog det mig... ”Just det, de spelar ju fotboll här också”.
Den här sommardagen hade Hammarby kommit till byn, och i ett samhälle med drygt 7 000 invånare gick nästan 6 000 till Stora Valla för att se på fotboll. Fredrik Rakar reste sig från verandan, köpte en matchbiljett och anslöt sig till massan.
– Jag blev så tagen. ”Hur fan kan de hålla en match på den här nivån här?”.
På måndagsmorgonen efter matchen knallade Rakar ner till Degerfors IF kansli. Det tog inte mycket mer än 30 sekunder, han ser entrédörren från sin veranda. Han bad att få prata med någon, förklarade att han var intresserad av att gå in som sponsor.
– Jag drev konsultbolag och hade lite pengar. ”Okej, vill du ha tryck på tröjan eller vad tänker du dig?”. ”Nä, jag vill bara vara med. Jag vill förstå hur det funkar, hur ni gör det här”. För mig var det organisationen som var intressant. Hur får man det att funka i den här lilla orten, med de här resurserna?
Idag är Fredrik Rakar ordförande för Degerfors IF, men han påminner inte om någon annan svensk klubbledare jag träffat. Han ser annorlunda ut, uttrycker sig annorlunda, har andra erfarenheter och gör andra sorters reflektioner.
Någon tydlig hemstad har han aldrig tidigare haft, eftersom flitigt flyttande varit en självklar del av livet.
Han refererar till sig själv som österrikare, men på grund av pappans arbete föddes han ändå i Motala. Sedan blev det Brasilien, där Fredrik Rakar började skolan. Därefter mellanstadiet i Sverige, innan det blev dags att flytta till Tanzania. Tillbaka till Sverige för gymnasiet, men sedan vidareutbildning i Tyskland och England med en studs i Österrike däremellan.
Yrkestiteln blev sociolog, världen blev arbetsfältet. Det ena året har Fredrik Rakar arbetat i Moçambique med att studera statsadministrationens strukturer, det andra året har han varit tillbaka i Sverige för att forska på vår regionalpolitik och det tredje har han befunnit sig i Somaliland för att göra något så akademiskt komplext att jag knappt ens begriper vad det handlar om.
Tills han en dag bara tryckte ner bromsen.
Fredrik Rakar hade då passerat 40-årsstrecket, och ville helt enkelt vikta om livet. Dottern hade flyttat till USA, jobbet kändes inte lika uppslukande längre. Det var dags att flytta igen, men på nya premisser den här gången.
– Jag avmarknadiserade mig själv, tog beslutet att ge mig själv andrum under den andra halvan av mitt liv. Och ser du bara till att skära ner dina utgifter så blir du nog förvånad över hur mycket frihet du kan få för pengarna du har kvar.
Premisserna var enkla. Fredrik Rakar gav sig själv en liten budget på 30 000 euro – ungefär 300 000 kronor – att kontantköpa ett hus för. De pengarna skulle räcka till bästa tänkbara livskvalitet.
Hela världen fanns som alternativ, alla de exotiska och natursköna platser han upptäckt genom sitt arbete. Kanske den där byn där Indiska Oceanen möter den afrikanska östkusten? Eller den kinesiska pärlan där risfälten tar slut och bergen reser sig istället?
Nä. Efter att ha vridit, vänt, funderat och analyserat fanns ett alternativ som var överlägset alla andra.
Degerfors.
Bruksorten vid Möckeln. Gläntan i de värmländska skogarna. Och utifrån Fredrik Rakars sätt att mäta – den objektivt bästa platsen att bo på hela jorden.
Själv hade aldrig varit här tidigare, inte en enda gång. Han hade varken släktband eller emotionella kopplingar till bygden, utan han tog ett välunderbyggt beslut på rationella grunder.
– Jag utmanar både dig och alla andra att hitta bättre livskvalitet för samma pengar. Visst, jag hade kunnat bo vid stranden i Brasilien, men då hade jag behövt hyra in vakter. Portugal eller Italien blir alldeles för dyrt. Kusten i Albanien? En sjukvård som inte fungerar. Vid naturen i Tanzania? Ingen bredbandsuppkoppling, inga kommunikationer. Men här i Degerfors får du allt.
Allt?
– Ja. Allt du behöver för att ge dig själv maximala möjligheter i vår egen tid.
23 år har gått sedan Degerfors IF senast spelade allsvensk fotboll, och under den tiden har en och samma historia återberättats så många gånger att jag skulle kunna slentrianskriva den utan att ens vara i närheten av Stora Valla.
Gunnar Nordahl, Ralf Edström, Tord Grip och Svennis. Henrik Berger och skottet mot Djurgården. Det starka kaffet på ”Skitiga Bullen”. Brolin och Parma på besök. Milenko Vukčević och de andra juggarna. Cupfinalen i Göteborg. Ulf Ottosson och lirarlivet. Skandalderbyt mot Örebro och Yrjö Toivonen på räcket.
Och så såklart den sociala fonden; bruksorten under avveckling, jobben som försvinner, skyltarna som släcks och fotbollsklubben som traditionsklamrar sig kvar i Superettan mot alla odds.
Det är en historia som haft sin relevans och som såklart förtjänat att berättas – men det är inte längre den enda skildringen av en förening och dess samhälle.
Hösten 2020 står Degerfors IF återigen vid tröskeln till Allsvenskan. Vad säger det om Sverige? Och för den delen – vad säger det om världen?
Vi går in i vardagsrummet där tv:n står på med det senaste från den amerikanska rösträkningen. Fredrik Rakar gör en gest mot skärmen och frustar till.
– Har du sett de här jävla röstningskartorna de visar?
De som visar på hur kusterna röstar demokratiskt och inlandet republikanskt...?
– Inte bara de. När du zoomar in och går ner på detaljnivå i varje delstat så har du blå prickar runt städerna – och sedan stora röda hav runt dem. Överallt. Hur fan kan någon vara nöjd med det? Det är en anklagelseakt du får i ögonen när du tittar på det här. Det är inte såhär det ska se ut i ett samhälle, det är inte på det här sättet relationen mellan stad och land ska fungera.
Relationen mellan stad och land, regionalpolitik och dess effekter – det är sånt som Fredrik Rakar har forskat på. Det är även sånt som han menar kommer att förändras – sånt som måste förändras – eftersom det helt enkelt inte finns några andra logiskt underbyggda alternativ.
– Här i Sverige har vi gått igenom 15 eller 20 år av galenskap. Ren galenskap. Vi har feltolkat hela digitaliseringen. Vi har utgått ifrån att digitalisering även måste innebära centralisering, och nu är alla låsta i ett sådant mindset.
Fredrik Rakar ger sig ut på ett långt och detaljerat resonemang om det postindustriella Sverige, om digitalisering och dess effekter. Han har såklart också sett hur både resurser och människor flyttat från en långsamt avfolkad landsbygd till alltmer överfulla städer – han accepterar bara inte mekanismerna som ligger bakom.
– Det finns ingenting i utvecklingen som innebär att den här sortens orter ska bli förlorarna. Ingenting i tekniken, ingenting i möjligheterna – det är bara det att vi kulturellt har tyckt så i 15-20 år. Men det är en vidskeplighet. Det underbyggs inte med argument, inte med något som går att ta på, inte ens med ideologi. Ingen verkar styra den här samhällsförändringen, och därmed finns det tydligen inte heller något att göra åt den. Det var ingen som ville något, utan det blev bara såhär. En pågående rörelse som aldrig ifrågasätts, men som bara skickar resurser i en och samma riktning och mot ungefär samma människor.
Genom åren har Fredrik Rakar flyttat otaliga gånger, och ofta har han hamnat på mer eller mindre oländiga platser. Hans omgivning är van vid att han fattar okonventionella beslut – men aldrig tidigare hade den reagerat lika starkt som den gjorde när det var dags att flytta till Degerfors.
– Mina arbetskamrater tittade på mig med en häpen blandning av klentrogenhet och skepsis. ”Du ska göra vadå...? Dit kan du ju inte flytta”. Det var som att jag hade gjort något som jag behövde försvara. Nu ser jag det hela tiden, men fram till dess hade jag inte uppfattat vilket oerhört socialt stigma det finns i Sverige runt de här orterna.
Finns det inget fog för det då? På vägen hit åkte jag ju genom samhället, och såg alla tomma och övergivna lokaler.
– Det stämmer. Jag har bott här i sex år nu. På bara den tiden har de tagit bort tre av tågets avgångar. De har stängt arbetsförmedlingen. De har stängt posten. Och de har stängt banken.
Fredrik Rakar andas in en sekund, tar liksom sats.
– Men varför har det här hänt? Nu ska de stänga BB i Karlskoga också, trots att det blivit prisbelönt flera gånger för sin kvalitet. Varför det? ”Det går inte att ha ett BB där”. Eh... Det har funnits där ganska länge, så uppenbarligen har det ju varit möjligt. Vad har förändrats? Det bor inte färre människor i regionen än när det byggdes. Sverige är verkligen inte ett fattigare land nu än då. Allt sker bara utifrån en idé om centralisering, en tanke om att det är så det måste vara. Men det är klart – om alla samhällsservice först tas bort, då kommer folk till sist tvingas följa efter.
Vissa föreställningar sitter djupt. Det märks till exempel tydligt att många människor i Degerfors själva uppfattar sitt samhälle som en utflyttningsort. I själva verket har befolkningsmängden varit så gott som konstant under det senaste årtiondet, och är nu bara marginellt lägre än den var för 60 år sedan.
Även fotbollsmässigt tycks de flesta se på Degerfors IF som en ständigt konkurshotad lilleputt, trots att deras omsättning ligger rätt stadigt i Superettans mittskikt. Ifjol var den exempelvis större än både den relativa storstadsklubben Västerås SK och nu allsvenska Varberg, och budgeten inför den här säsongen rymde ytterligare en satsning.
– För fem år sen var det ganska illa, då var elitlicensen i fara. Men sedan dess har vi tagit tag i ekonomin och stabiliserat den. Jag kanske inte ska nämna siffrorna, men jämför du sportchefens budget för fem år sedan med den han vi satte inför det här året så är den nästan fördubblad.
Fredrik Rakar skrockar till.
– Jag brukar fota bilparkeringen när de tränar. För bara tre år sedan stod där någon EPA-traktor och någon gammal Volvo 745:a – men nu är det helt andra bilar. Så jag brukar skoja med Patrik Werner: ”Du har visst fått mer pengar! Det ser jag ju med bara ögat!”.
Var har ni fått de pengarna ifrån?
– Hittills främst genom centrala medel, om jag ska vara ärlig. Visst, vi har hållit i marknadsbiten och haft vissa events och lotterier som dragit in lite mer än förut. Men den absolut största skillnaden är att SEF-pengarna har ökat.
Det borde väl inte innebära någon konkurrensfördel...? Då har väl de andra klubbarna i Superettan också fått samma medel.
– Jo, men jag har Patrik Werner. Och Patrik Werner är ett geni.
Degerfors IF:s kansli ligger inne i det de kallar Fotbollens hus, vägg-i-vägg med det lilla fotbollsmuséet.
Här pratas det inte särskilt mycket om strukturomvandlingar och centraliseringsprocesser. I alla fall inte med de orden. Här snackas det istället om hur det blivit höst i Superettan, om planer som blir allt lerigare och om en uppflyttning som kommer allt närmare.
– De flesta år har vi ju legat i mitten eller i botten. Då har man tänkt: ”Fan, vad skönt det vore att ligga däruppe”. Men nu mår man ju fan nästan ännu sämre. Mer att förlora, man ser faror överallt.
Degerfors sportchef Patrik Werner pratar utan tydlig adress. Det finns några andra som sitter och jobbar här i kansliets öppna huvudrum, men mest resonerar han nog med sig själv.
– Äh, det spelar ingen roll var man ligger i tabellen. Man mår dåligt ändå.
Även för den som helst vill titta framåt är det omöjligt att komma runt Degerfors IF:s historia, traditioner och kultur. Oavsett hur det blir med det allsvenska avancemanget så är de redan överlägsna svenska mästare i fotbollskontinuitet.
Nere i Stora Vallas katakomber gör Bengt Hagström sin 55:e raka säsong som materialförvaltare. Patrik Werner själv blev Tipselittränare redan i början av 2000-talet, och har nu jobbat med a-laget i mer än ett årtionde. Tränarduon med Tobias Solberg och Andreas Holmberg är gamla spelare som sammanlagt gjorde 679 a-lagsmatcher för klubben.
– Jag tror inte att man ska hålla på och chansa för mycket i mindre klubbar, på mindre orter. Det har sällan blivit bra när vi försökt ta in någon utifrån som ska pendla hit. Jag tror på att bygga med eget, och att ta det i lugn och fin takt. Jag tror inte på för stora förändringar, på att försöka med någon portugis eller afrikan som ska komma in här och bygga om hela vår organisation.
Men om allt är sig likt – vad är det då som har förändrats? Vad är det som gör att Degerfors lär bli allsvenskt igen just denna säsong, efter alla år av kontinuitet?
– Hade du frågat för fem, sex år sedan hade jag aldrig trott att vi skulle kunna gå upp i Allsvenskan igen. Då kretsade allt kring att inte åka ner i ettan. Men sedan dess har hela vårt tankesätt blivit helt annorlunda. I år visste jag att vi inte skulle behöva titta neråt. Jag var övertygad om att vi som sämst skulle komma topp-fem. När Oliver Ekroth förlängde i februari kände jag: ”Den här chansen får vi aldrig igen”. Med vår ekonomi och omsättning kommer vi aldrig att få en så här bra grupp igen.
Enligt din ordförande har du fått dubbelt så mycket pengar att jobba med.
– Det vet jag väl inte, men lite större budget har jag. Det hjälper väl till så att vi inte blir söndervärvade. Och gör det lite lättare att ta in nytt.
Själv är han inte särskilt intresserad av att försöka, men de som ska förklara Patrik Werners begåvning och förmåga brukar stanna vid begrepp som intuition och fingertoppskänsla. Det är egenskaper som är väldigt svåra att definiera, men som kan växa fram under ett långt liv med fotbollen.
Inför den här säsongen tappade Degerfors både skyttekungen Erik Björndahl och playmakern Nikola Ladan. Patrik Werner kompenserade med att ta in spelare från Karlstad BK och FC Gute – och var hela tiden ganska trygg med att han bytte upp sig.
Anfallstrion med återvändande Johan Bertilsson, småstrulige Victor Edvardsen och okände Villiam Dahlström är helt ny – men tillsammans har de tre nu gjort 41 mål på 26 omgångar.
– Jag visste att det skulle bli bra, men det är inte normalt att få in såna extrema fullträffar. Lägger du till Sebastian Ohlsson i backlinjen så har du fyra jättesuccéer på fyra nyförvärv. Det är svårt att leverera det varje år som sportchef. Skulle vi gå upp och få till en lika bra värvningsvinter igen – då kommer vi vara på övre halvan av Allsvenskan.
När Degerfors gick upp i Allsvenskan 1992 var 19 av 21 spelare i a-lagstruppen mer eller mindre egna produkter. Numera är förhållandet det omvända. I dagens Degerfors finns tre spelare födda i samhället, men ingen av dem brukar få plats i startelvan.
Alla andra är inhämtade från olika delar av Sverige – och trots Patrik Werners växande budget är det ju inte pengar som har lockat dem hit. Flera bärande spelare i klubben tjänar alltjämt mindre än 20 000 kronor i månaden. Det är andra värden som fått dem att komma, att trivas, att utvecklas.
Många här pratar om hur den familjära andan i klubben får de invärvade spelarna att känna sig hemma, andra om hur bristen på distraktioner gör det enklare att fokusera på fotboll. Patrik Werner väljer att peka på hur själva spelsättet blivit ett kärnvärde, ett varumärke, en attraktionskraft.
– Det är den största anledningen till att spelare kommer hit. Det är ju inte så att en 22-åring från en annan del av landet flyttar till Degerfors idag för att han har hört att Milenko Vukčević var bra på 1990-talet – han har ingen aning om vem Milenko Vukčević är. Men han lockas ändå av vårt sätt att spela fotboll.
Och med Solberg och Holmberg som tränare har ni nu blivit ännu mer offensiva, ännu mer passningsorienterade.
– Det är ju så. Ibland kan jag vara färdig att ramla ihop på läktaren när vi chansar och slår tunnlar och ska spela vårt kortpassningsspel trots att planen bara är gegga. Senast släppte vi in mål när vår mittback tog tre touch på egen mållinje. Jag förespråkar själv offensiv fotboll, men det känns alltid jävligt farligt när vi har bollen och går iväg med massa folk och får kontringar på oss. Ibland går vi upp med två innerbackar i offensivt straffområde, helt huvudlöst offensivt.
Patrik Werner skrattar sitt lite hähä-iga skratt, plirar med ögonen.
– Du måste kunna klara dig på dina egna styrkor, och det tror ju vi på här i Degerfors. Vi har tittat på Östersund och Sirius, som vi tycker påminner lite om oss. Även om vi går upp kommer vi inte ändra på vårt sätt att spela.
Nu när det är dags för lunch finns det bara ett ställe som Degerfors-ambassadören Patrik Werner tänker ta oss till. Egentligen är flitigt mytologiserade Bosna stängt den här dagen, men är man sportchef så är man ju.
Restaurangen håller specialöppet. Ägarna Nedžad och Ljiljana möter upp med hjärtligast tänkbara mottagande och hemlagade köttfärsbiffar.
Även om det redan finns ett officiellt fotbollsmuseum i Degerfors fungerar Bosna som ett förträffligt komplement. Både väggarna och taken är täckta av tröjor, fotografier och rödvit memorabilia. Bakom bardisken står ett inramat porträtt av Patrik Werner.
– Det finns bara en kung här i samhället, och det är Patrik, försäkrar Nedžad Omerbasić, och fyller själv i:
– Klubbchefen Suzanne Hällström är vår drottning. Eller vår Hillary Clinton.
Lite då och då faller det sig att kungen själv extrajobbar här i restaurangen, att Patrik Werner ställer sig bakom baren och häller upp öl. Senast var förra månaden när Strömtorp gick upp i Division Tre.
– Då visste jag att de skulle ringa härifrån för att få förstärkning.
Strömtorps IK är en liten kvartersförening från de nordvästra delarna av Degerfors, som numera tränas av Petter Toivonen. När de vann sin serie var det första ledet i vad som kan bli en rätt unik familjekvadrupel.
Petter Toivonens bror heter såklart Ola Toivonen, och är på väg att vinna SM-guld med Malmö FF. Brödernas syster heter Lisa, och är gift med Degerfors huvudtränare Tobias Solberg. Och pappa är den mytomspunne Yrjö Toivonen, som coachade Degerfors damer till uppflyttning från Värmlandstrean.
Fyra familjegrenar – fyra seriesegrar.
Patrik Werner himlar roat med ögonen. Det var han som först började träna damlaget, och som sedan övertalade Yrjö Toivonen att hjälpa till.
– Yrjö är ju en sådan som du antingen älskar eller hatar. Tjejerna gillar honom som fan. Han hör dåligt, men gapar och skriker så det ekar där nere. Han har en röst som gör så att spelarna blir bra, om man säger.
Men visst har han flyttat nu?
– Jo, de har flyttat till Olas nya hus för ett par veckor sedan. Stort hus i en sluttning precis vid Möckeln, egen brygga och båthus... Jättefint. Så det är ju bra för Yrjö. Men det är värdelöst för oss, för det betyder garanterat att Ola inte kommer hem.
Patrik Werner skyfflar upp ett lass pizzasallad på sin tallrik och konstaterar mest faktum.
– Jag trodde faktiskt att Ola skulle komma, var inne på att han inte skulle få något som han tyckte var bättre. Djurgården tror jag aldrig var hett, för han vill inte spela på konstgräs varenda vecka. Men när Malmö blandade sig i var det ju kört för oss.
Vi hinner nästan fram till kaffet innan det knackar på den låsta dörren till Bosna. Nedžad Omerbasić flyger upp från sin stol när han ser vem det är.
– Rambo är här!
Det är Degerfors lagkapten Oliver Ekroth som har kommit, och han kramar innerligt om båda restaurangens ägare när han blir insläppt. Bokstavligt talat har det visat sig att han nästan är en del av familjen här. I en annan del av Sverige har hans syster tidigare varit tillsammans med Ljiljana Ćirićs son.
Det var inget samband som Oliver Ekroth kände till när han kom hit till Degerfors, men det var å andra sidan inte mycket han visste om vare sig det här samhället eller människorna som bor här.
– Innan jag hade signat och kom hit för att träffa folket så var jag bara såhär: ”Vad är det här för ställe?”. Man åkte igenom centrum på sju sekunder och undrade bara... Kan det finnas ett fotbollslag här? Ett elitfotbollslag?! Jag hade aldrig haft koll på Degerfors innan. För mig var det bara ett namn i en Superettantabell.
Du hade inte hört historierna om Ulf Ottosson och Milenko Vukčević?
– Aldrig. Men nu har jag det. Det är väl... det enda folk pratar om egentligen, haha. Så fort man träffar någon är det: ”Du skulle ha varit med på den tiden”. Så är det varje gång jag träffar någon. Jag tror att de glömmer bort att de redan har sagt det där till mig, att de berättar samma historia hela tiden.
Och då har du ändå bara bott här i 3 år. Du får tänka på att de har berättat den i 30.
– Ja, det är otroligt. När någon av de här finländska gubbarna kommer ner till träningen – det är samma snack varenda gång.
Oliver Ekroth kommer från Oskarshamn, och föddes samma år som Degerfors IF senast gick upp i Allsvenskan. Nu är de flesta överens om att han varit Superettans bästa försvarsspelare den här säsongen, och de som analyserat mer noggrant hävdar att han redan nu håller hög allsvensk klass.
Ändå har han som 28-åring fortfarande inte gjort en enda allsvensk match. Hittills har han spelat sin fotboll i klubbar som Sandvikens IF och Kristianstad FC. Det kommer att göra honom till en ovanlig allsvensk debutant till våren, men samtidigt ganska representativ för en spelartrupp som samlats ihop på platser där få andra brytt sig om att titta.
Här finns de bortvalda, de förbisedda, de som behövt en andra- eller en tredjechans. Och kanske just därför finns här också en hunger, ett driv, en revanschlusta och en samhörighetskänsla.
– Jag var själv på vippen att sluta satsa, eftersom det kändes som att jag aldrig fick något med mig. Men jag har alltid drömt om att få visa vad jag går för. Det finns många spelare i Division 1 som klarar Superettan utan minsta problem – men har man inte fått chansen när man är 22 så får man den inte sedan heller. Jag var 26 år när jag fick erbjudandet från Degerfors, och i det läget är det inte många andra klubbar som gör den rekryteringen. Men jag tror att vi som har gått den här vägen – som kommit underifrån och behövt grinda sig till en plats här – har det här gemensamt. Det finns en stämning i laget som jag aldrig har varit med om tidigare, och det är det viktigaste som gjort att vi tagit oss dit där vi är just nu.
Oliver Ekroth är en sorts blandning mellan den gamla skolan och dagens ungdom. På fullaste allvar håller han Dire Straits som ett favoritband, och är besviken över att dagens ishockey har blivit för mesig. Samtidigt kan han knappt nämna en enda fotbollsspelare som var aktiv på 1990-talet.
Till utseendet påminner han litegrann om Johan Mjällby. Samma sorts kroppsbyggnad, samma blonda hår och samma skarpt markerade ansiktslinjer. Det blir lite lustigt, eftersom han använder just Mjällby som ett avskräckande exempel när han ska illustrera skillnaden mellan ett fotbollsklimat som lyft honom och ett annat som sänkt honom.
– När jag var i VSK hade jag Johan Mjällby som tränare. Och han fick mig att känna något som jag aldrig annars känt – han fick mig att tappa mitt självförtroende och tvivla på mig själv. Utan hybris så visste jag att jag egentligen var bäst i det laget, men han fick mig att tveka på ett sätt som gjorde att jag inte längre var det. Han hade väl tagit med sig någon sorts gammeldags brittiskt tänk, där man skulle skrika och trycka ner och bryta sönder – och den tränartypen är inte bra för fotbollen. Jag har helt absurda historier om vad han kunde göra och hur han kunde få människor att känna, och den upplevelsen har verkligen fått mig att värdesätta miljön här i Degerfors.
Reflexmässigt hade jag annars gissat att Johan Mjällby skulle vara din typ av tränare.
– Jag också. Som mittback trodde jag att jag skulle kunna lära mig hur mycket som helst av honom. Men han kan ingenting om fotboll. Eller han har i alla fall ingen pedagogik – han kan inte lära mig någonting. Jag tycker också att man ska vara seriös och ställa krav på varandra, men det är något annat än att bara skrika om hur dåliga alla är. Men han fick i alla fall mig att inse saker om mig själv, ändrade mitt mindset väldigt mycket.
Hur då?
– På så sätt att jag aldrig mer ska tveka på mig själv, vad jag kan eller vad jag är kapabel till.
Längs hela den långa, motiga vägen har den avlägsna drömmen om Allsvenskan hållit Oliver Ekroth upprät och på kurs. I vintras hade han kunnat uppfylla den. Han var kontraktslös och hade erbjudanden från allsvenska klubbar – men valde ändå att stanna i Degerfors istället.
Han gjorde det eftersom han visste. Han visste att det inte handlade om att stänga dörren till Allsvenskan, utan enbart var en fråga om att låta klivet vänta ett år.
– Redan när jag signade nytt kontrakt var jag ganska övertygad om att det inte skulle finnas någon som skulle kunna stoppa oss. Det sa jag väldigt tidigt till alla som frågade: ”Vi kommer att vinna Superettan”.
Du är trygg i att ni går upp?
– Det är jag verkligen. Det har jag varit hela året.
Innan vi lämnar Bosna kommer Ljiljana Ćirić fram med maten som blev över, lagd i en låda för Oliver Ekroth att ta med sig. I bakgrunden har den amerikanska valbevakningen snurrat vidare på restaurangens tv, och nu uppdaterar Patrik Werner oss om utvecklingen.
– Biden är favorit hos spelbolagen nu igen. 1.25 gånger pengarna.
Åfan.
– Jag slog vad med Leffe Olsson nere på kansliet om en lunch. Då ledde Trump stort, så jag chansade bara när jag sa Biden. Men tio minuter senare så vände oddsen.
Är du politiskt intresserad?
– Inte alls. Men lite mer än spelarna vet jag ju i alla fall. Jag kommer ihåg när Karlskoga Tidning hade en chatt med vår gamla forward Peter Samuelsson. Då var det någon som frågade om han var aktiv eller engagerad politiskt. ”Nä, jag vet bara att det finns två partier – Vänstern och Högern”.
Var det inte han som sa att han egentligen gillade Moderaterna, men röstade på Vänsterpartiet för att de lovat att rusta upp Stora Valla?
– Så var det. Det är ju på den nivån.
Just den här veckan är det politisk dramatik på både global och lokal nivå. Degerfors brukar kallas ”Sveriges rödaste kommun”. För tio år sedan hade Vänsterpartiet egen majoritet här, och även om båda de röda partierna backade i det senaste valet fick de totalt 66,0 procent av rösterna.
Ändå har de inte styrt kommunen tillsammans. Riktigt varför verkar ingen veta – det tycks mest röra sig om gammalt gnabbigt byagroll – men under två år har istället en blocköverskridande allians av socialdemokrater, moderater, centerpartister, liberaler och kristdemokrater försökt leda Degerfors.
Det har inte gått något vidare. Förra veckan sprack alliansen, som lämnade ett historiskt stort underskott efter sig.
När jag nu passerar kommunhuset i centrum är det i stort sett helt nedsläckt. Det beror på pandemin snarare än något annat – de anställda är uppmanade att jobba hemifrån – men symboliken är svår att ruska av sig.
– Det har varit katastrof här i två år. Och det säger jag inte utifrån någon sorts ideologi – jag är inte vänster eller så – utan utifrån funktion. När jag tog tjänstledigt för två och ett halvt år sedan var det här fortfarande en välskött, vanlig, tråkig kommun. Men nu har det gått åt helvete.
När han inte är ordförande för Degerfors IF är Fredrik Rakar verksamhetscontroller på kommunen numera. Det var inte ett jobb han tog med några stora ambitioner – ”jag tänkte mest gå runt med min termos och låtsasjobba i stillhet” – men plötsligt har det visat sig bli oväntat krävande.
– När jag återvände hade de lyckats göra ett underskott på 50 miljoner, långt före pandemin. Det är totalt och fullständigt obegripligt. 2017 kallade den dåvarande socialchefen in mig och var jättebekymrad för ett underskott på 1 miljon. Det ledde till veckovisa krismöten med alla mellanchefer, för en jävla miljon minus skulle vi inte gå. Nu går socialchefen minus 50 miljoner – och inga krismöten, inga handlingsplaner. ”Vi ärvde kaoset”, säger de. Nä. Jag har ju sett alla siffror, och för bara två år sedan var de i balans. Det är som en bizarrovärld.
Vad har hänt då?
– De kommer själva dragande med det här: ”Jamen, vi är en bruksort. Det här är oundvikligt, det har dragits in på saker och omvärlden är elak”. Men vadå...?! Var omvärlden mindre elak 2018? Då var det ju exakt samma premisser. Om något är det mer statsbidrag nu. En forskare tittat på siffrorna i efterhand hade han ju trott att det bröt ut ett krig eller något vid den där punkten då alla siffror bara störtdök. Men det var bara ett maktskifte.
De kommunala räkenskaperna säckade ihop långt tidigare, men under 2020 har även Degerfors IF tvingats möta ett underskott som var svårt att ta höjd för.
Plötsligt kom det en pandemi, och plötsligt försvann intäkterna. Det var en situation som mycket väl hade kunnat äventyra hela klubbens existens. I början av september gick klubbchefen Suzanne Hällström ut i medierna och meddelade att pengarna rätt och slätt skulle ta slut inom någon månad.
Men sedan gick det några veckor – och sedan hade nästan två miljoner kronor samlats in till klubbkassan.
En kampanj hade lanserats, en match hade paketerats. Där kommunstyret stått handfallet hade fotbollsklubben visat kraft och mobiliseringsförmåga. Och där de alltid tidigare hämtat kraft ur bruket, järnet och stålet hade de nu lutat sig mot en 28-årig stockholmare som vet hur en algoritm beter sig på sociala medier.
– Jag blir helt lyrisk bara jag tänker på det. Just det året då vi behövde honom så kommer han som en jävla ängel. Utan honom – vafan hade vi gjort då?
Fredrik Rakar lutar sig tillbaka i sin fåtölj, slår ut med armarna i en religiöst anstruken pose. Vissa får frälsningskänslor av någon sorts övernaturlig upplevelse, andra för att de övertalades att sanktionera anställningen av en kommunikationsansvarig.
– Först var jag såhär: ”Jaja, bara det inte kostar för mycket. Vi ska väl ha någon som ser till att hemsidan fungerar och att intranätet uppdateras”. Så jävla korkad var jag. Men så kommer det här skitåret, och den här killen manar ensam fram en kraftsamling som bär upp hela organisationen. Vår kommunikation har nått en helt ny dimension, det är som att jämföra svartvitt med färg-tv. Vi har samlat in pengar, vi har hållit kontakten med alla gamla fans och knutit an till många nya. Ingenting av det hade vi lyckats med utan honom.
Det är inte alltid den nya vänsterbacken som är den viktigaste rekryteringen för dagens fotbollsklubbar.
– Här någonstans har du ju syntesen mellan det traditionella och det moderna. Och vi behövde inte ens fatta det, utan han kom självmant till oss. Pengarna tog slut i september. Så var det ju. Vi hade fullt upp med att överleva, men han fixade det med sina jävla kampanjer. Poff – så överlevde vi.
Jag vet inte exakt hur den traditionella frälsartypen ser ut, men jag tror inte att det är som Victor Lundmark. Den lite spensliga 28-åringen ler snett under sin surfarkeps när han förstår att jag precis träffat Fredrik Rakar.
– Berättade han om ”Alfredia”?
Nä...?!
– Det är hans drömprojekt för att förvandla Degerfors och Karlskoga till en ny storstadsregion, förbunden av en tågbro över Möckeln.
Alla visioner måste konkretiseras, alla koncept behöver paketeras. Det är sånt Victor Lundmark både förstår och behärskar, och det är sånt som gjort sån häpnadsväckande stor skillnad för Degerfors IF.
Redan i början av året lät han rama in Degerfors säsong under parollen ”Tro på det”. Det formulerades drömmar, det fotograferades gamla hjältar bredvid dagens spelare och det skrevs svulstiga manifest.
”Vi kan inte säga att Degerfors IF ska uträtta stordåd en gång till, men vi kan tro på det”.
Då handlade det om idrott. När pandemin sedan rullade in behövde konceptet skruvas om, och istället handla om ekonomi. Det var då Victor Lundmark lanserade ”Tro på det-matchen”, uppmanade anhängarna att köpa virtuella biljetter.
”Det här är en annan typ av värld, en annan typ av säsong. En typ av år där gratismatchen inte är gratis och en typ av tid där vi mer än någonsin behöver hjälpas åt för att hålla den här klubben flytande”.
Appellen träffade rätt, budskapet nådde fram och pengarna strömmade in. Organisationen runt Degerfors IF häpnade. När vissa medarbetare pratar om Victor Lundmark idag så får det mig att tänka på hur det lät i byn där det bara fanns pilbågar första gången någon kom dit med ett gevär.
Det är som om Lundmark kommit med krutet, med en ny typ av kraft i sin vapenarsenal.
Att en ung stockholmare med ambitioner själv aktivt sökte sig till Degerfors är både lite egendomligt och fullständigt självklart. Victor Lundmarks släkt kommer härifrån trakten, hans farfar bodde i Degerfors och levde med klubben.
Degerfors IF har alltid funnits där för honom. När han var 16 år gammal sökte han PRAO-plats i klubben på chans, och blev smått förstummad när han fick beskedet att han givetvis var välkommen. Han fick gå bredvid dåvarande andretränaren Andreas Pettersson.
I vuxen ålder sjösatte han ”Vårt röda vita gäng” – idag Degerfors IF:s officiella podcast – och yrkesmässigt var sedan inte steget till att tigga till sig en tjänst som kommunikatör otänkbart långt.
Socialt var avståndet större.
– Ändå skulle jag sägas att jag trivts överraskande bra. Jag upplever väl att jag egentligen inte borde passa in här, men gör det hyfsat ändå. Jag är någorlunda jämngammal med spelarna, och har hittat några som jag står väldigt nära. Mittfältaren Jacob Ortmark är en som påminner ganska mycket om mig själv.
På vilket sätt?
– Han är... stockholmare och konstintresserad.
Flera av de inflyttade spelarna är inkvarterade i klubblägenheter på Sandgatan i centrala Degerfors. Victor Lundmark bor själv inte där – ”jag bor i en lägenhet som kostar 2 000 i månaden i ett hus bakom Bosna” – men tillbringar mycket tid i det som blivit någon sorts fritidsgårdsliknande semikollektiv för halvvuxna fotbollskillar.
– Folk pratar om att det inte finns något att göra, men det är ju rätt mycket upp till en själv. På Sandgatan finns det en jättebra källarlokal. Vi använder den som en liten studio för att skapa konst. Jacob brukar vara där och måla, och så har vi haft någon fotosession med allt från en motionscykel till en yxa. Han målar, jag fotar och vi håller på att sätta ihop en liten utställning nu.
Medan vi pratar är Patrik Werner i närheten – runt Degerfors IF är Patrik Werner alltid någonstans i närheten – och nu passar han på att bryta in.
– De har tjatat in sig och ska prata konst i lokalradion. Jag sa till dem att det är som att prata slalom i Afrika. Det kommer inte att bli lyckat.
En oförstående huvudskakning.
– Han gjorde ju någon konstgrej nu också, Ortmark. Kladdade över en lagbild.
Vi knallar bort till konstverket i fråga, som faktiskt fått en permanent plats i korridoren under Stora Vallas huvudläktare. Det är mycket riktigt en lagbild, behandlad med någon sorts avantgardistiska penselstreck. Victor Lundmark pekar och avkodar.
– Jag tror att det kostade ungefär 2 000 kronor att glasa in och sätta upp den här lilla hyllan. Det var verkligen inte självklart att den utgiften skulle sanktioneras av klubben.
Det ser inte ut som att det står ”J. Ortmark” här?
– Nä, han har signerat med ”R. Mutt”, vilket är en referens till ett konstverk som Marcel Duchamp en gång gjorde av en urinoar.
Känns inte som att jättemånga här på Stora Valla tar den referensen.
– Nä, jag sa till honom att det är pärlor för svin. Men själv har han faktiskt en liten Duchamp-vägg i sin lägenhet. När jag var där för första gången så kommenterade jag den. Då var jag tydligen den enda personen som noterat den sedan hans egen pappa var där. Det är inte så många fotbollskillar här i Degerfors som är inne på dadaismen.
Eftersom det är utställning på gång bär Victor Lundmark envetet runt på en gammeldags tvåögd kamera. Nu låter han dock den vila, halar upp sin smartphone istället och visar en arrangerad bild av honom själv och Jacob Ortmark i bowlinghallsmiljö.
– Inför utställningen fixade vi en pressbild nu. Lite Big Lebowski-inspirerad... Inte för att någon har bett oss om den, men vi tog den i alla fall.
En utställning hit, en uppflyttning dit – oavsett vilket kommer inte Jacob Ortmark att spela i Degerfors nästa år. Han har redan skrivit på för Sirius, så under 2021 kommer Victor Lundmark behöva hitta någon annan att snacka dadaism med.
När vi sätter oss i bilen för att hitta någonstans att äta middag har kvällen hunnit sänka sig över samhället. Så värst många människor syns inte till, men samhället känns faktiskt rätt levande ändå.
Från flera balkonger hänger det vita skynken som liksom tränger igenom mörkret. ”Tro på det” står det på dem, precis som det står på den elektroniska ljusskylten vid infarten och på den stora banderollen vid vägbron.
Trots att ingen publik får samlas på Stora Valla är uppslutningen och engagemanget runt klubben större än på årtionden. Degerfors tror. En småknepig konstkille från Stockholm har hjälpt dem att göra det.
– Det är klart att jag längtar hem ibland. Rätt mycket, ärligt talat. Men om vi går upp... Då blir jag väl kvar här nästa år också, jag kan inte se något annat. När min farfar gick bort spelades det Degerfors IF-musik i kyrkan. Det känns rätt att vara här nu.
Förra lördagen spelade Degerfors nyckelmatch mot luriga Akropolis, några dagar efter ett smärtsamt poängtapp på stopptid nere i Trelleborg.
Läget var skarpt. Om resultaten gick emot dem den här dagen kunde försprånget ner till strecket krympa till tre poäng, så Patrik Werner gjorde det han kommit att göra i såna situationer.
Han åkte till kyrkogården för att prata med Gunnar.
Alla i Degerfors – i alla fall alla över 40 – vet vem Gunnar Rydholm var. Han som underhöll i bussen till bortamatcherna, han som tog hand om domarna på Stora Valla, han som fixade fika till alla. Lagets största, främsta, längsta supporter med sina 207 centimeter.
– Han var med på alla juniormatcher och allting. Kavaj och jacka, och så tandborsten i kavajfickan. Föreningen var allt för honom. Han stod inte så jättenära sin familj, de träffades vid påsk och jul ungefär. Så när han gick bort frågade de såhär: ”Behöver vi köpa en tårta?”. ”Nja, alltså... Det kommer nog att komma ganska mycket folk till begravningen”. Och det var ju smällfullt i kyrkan, det kom flera, flera hundra. Så vitt jag vet är det enda gången som det varit fullt i kyrkan. Familjen blev chockad, de hade inte förstått hur stor han var här.
Degerfors-flaggan som låg på kistan under begravningen hänger idag på Bosnas vägg, med ett porträtt av Gunnar Rydholm i mitten. Det var ett önskemål från familjen, som på något sätt ville att kontakten mellan honom och människorna i Degerfors skulle kunna bevaras.
– Jag började åka till hans grav på den tiden då jag själv var tränare. När det höll på att gå riktigt åt helvete några gånger så var Gunnar med och hjälpte till. Totalt har jag varit där sex gånger inför olika matcher. Vi har vunnit alla sex.
Du borde vara där varje helg.
– Nä, jag har sagt till mig själv att jag inte får gå dit mer än två gånger per år. Jag vill inte att sviten ska spricka. Och så undrar ju ungarna vafan jag håller på med när jag säger åt dem att vänta i bilen, eftersom jag ska in på kyrkogården innan vi åker till Stora Valla.
Gunnar Rydholm svarade upp mot Akropolis också. Efter att ha släppt in ett tidigt sjabbelmål kvitterade Degerfors snabbt, och fick kort därefter även en straff. I det läget vågade inte Patrik Werners sexåriga son Sigge titta på längre.
– Jag har redan förstört honom. Precis som jag blev förstörd av mina föräldrar.
Patrik Werner gör en knyck med huvudet, mot Stora Valla till.
– Jag är ju uppvuxen där nere, varit där sedan jag var ett eller två år. I hela mitt liv har semestrarna planerats runt Degerfors matcher. Det har inte funnits en chans att vi skulle åka utomlands när det var match på Stora Valla.
Du har aldrig bott någon annanstans än här?
– Nä. När jag fortfarande försökte med min egen fotboll så bodde jag några korta perioder i Örebro och Karlstad, men jag kom alltid tillbaks efter bara några månader. Jag har aldrig känt suget efter att söka nånting annat.
Vi står tysta ett tag. Idag är det den 7 november. Det var datumet för 28 år sedan också, kvällen då Degerfors senast gick upp i Allsvenskan.
Kanske är det här dagen då det händer igen. Annars blir det väl nästa helg. Eller helgen efter det.
– Skulle det behövas inför sista omgången så tar jag en tredje vända till graven ändå. Gunnar har ju inte svikit än. Och det tror jag inte att han kommer att göra heller.
Tror du på sånt här?
– Egentligen inte. Men i det här fallet... gör jag kanske det. Jag kan inte svara på varför jag går till den där graven annars, så jag antar att jag tror på det.
De små människorna, de stora perspektiven.
Nere vid stationen ligger järnverket kvar. Permanent i någon form av krisberedskap – bara häromdagen varslades 70 personer om uppsägning – men alltjämt kapabelt att leverera stål till La Sagrada Familia i Barcelona.
De gamla banden mellan bruket och fotbollsföreningen är dock så gott som upplösta. Verket ägs ju av finska Outokumpu, koncernbesluten fattas i Helsingfors och sedan fyra år tillbaka sponsrar de inte längre Degerfors IF. De rödvita har fått lov att inse att gamla sanningar inte längre gäller i den nya tiden, tvingats hitta nya vägar framåt.
Om det går, om det överhuvudtaget är möjligt? För Fredrik Rakar är den frågan redan avgjord. För honom är det självklart att framtiden rör sig bort från de stora städerna. Det gäller bara att få omvärlden att inse det, istället för att kämpa emot och göra allt mycket svårare och mer smärtsamt än det behöver bli.
– I Degerfors IF har vi en vilja att visa att de senaste 20-22 årens strukturomvandling i Sverige inte längre har någon avgörande, utslagsgivande betydelse för hur framtiden kommer att se ut. Äntligen kommer den här digitaliseringen och den nya ekonomin att vända tillbaka efter en lång process av centralisering. Orter som Degerfors kommer att funka på ett annat sätt framöver. På ett bättre sätt.
Ibland slår det nästan över, men Fredrik Rakar försäkrar att han talar utifrån sin erfarenhet och sin analys snarare än någon vilja att fungera som någon sorts reklamman för glesbygden.
– På min gata här är nästan alla vanliga arbetare. Hon kanske är undersköterska, han jobbar på bruket – men under det första året jag bodde här så såg jag tre olika Porsche Cayenne här. ”Vart fan har jag flyttat? Är det ett kluster av knarklangare här?”. Nä, men den ena är mekaniker och den andra är anställd på ICA – så de har två löner. Och här så räcker det för att ha en fantastisk livskvalitet. Alla har hus som är betalda. Alla har två bilar. Alla har en stuga någonstans. Alla har båt.
Vi går ut på verandan. Fredrik Rakar understryker sin poäng genom att peka mot en sportbil lite längre bort på gatan.
– Under det första halvåret som jag bodde här lärde jag känna alla mina grannar. Han där hjälpte mig att skära ned det trädet, han där hjälpte mig när gräsklipparen var trasig... Jag trodde att den typen av sociala sammanhang hade försvunnit från det postmoderna Sverige. Värdet i att det fortfarande finns går inte att mäta i pengar.
Och fotbollens betydelse, fotbollens roll? Det är något med Fredrik Rakars ansikte som gör så att det utstrålar en sorts salighet när han verkligen brinner.
– Här i Degerfors kan du höra att det är match fyra timmar innan den börjar. Ljudmönstret förändras i hela stan. Du ser inget med blotta ögat, men du uppfattar ändå att något är i görningen. Från ingenstans så uppstår någonting, och det är en fantastisk grej. Jag har kommit att älska föreningen och folket både djupt och innerligt.
Första gången som den gamla sociologen sneddade 50 meter över gräset till Degerfors kansli så drevs han av en vilja att sätta sig in i klubbens organisation, att begripa hur det överhuvudtaget var möjligt att bedriva storskalig elitfotboll i det lilla samhället. Drygt fyra år senare är han nu ordförande för föreningen, men säger sig fortfarande bara förstå den till 80 procent.
En stor del av det intrikata nätverket av frivilligarbetare, volontärer och eldsjälar har avtäckts för honom – han vet vilka som ingår i Pensionärspoolen, hur klubben är beroende av dem – men annat förblir fortfarande höljt i traditionsdunkel.
Vissa dagar dyker det fortfarande upp en ny oavlönad funktionär för att uträtta ytterligare någon nödvändig uppgift. Ingen har beordrat hen att komma. Ingen har instruerat, ingen har kontrollerat – arbetet blir likafullt utfört.
– I Degerfors IF utspelar sig de mest avancerade organisations-, lednings- och styrningsteorierna som jag någonsin har fått tillgång till. De utspelar sig på riktigt. Många moderna och jävligt komplexa organisationer vill i väldigt hög grad vara självorganiserande, annars funkar de inte. Men Degerfors IF är självorganiserande av nödvändighet, kultur och tradition – och de är det på en hisnande hög nivå. De hade redan uppnått det som alla andra strävar efter. De visste bara inte om det.
Ibland är det inte det vi tror är modernt som verkligen är det.
– Säg att vi går upp och drar in... 50 miljoner kronor. Det absolut sämsta vi skulle kunna göra vore att först rekrytera 15 nya personer till kansliet, och sedan ta in någon konsult som säger: ”Nu måste vi styra upp det här”. Det är då problemen börjar. I Stockholm lägger man i dag miljoner på konsulter som egentligen bara borde säga åt folk att tagga ner och sköta sina jobb – inte försöka sig på några löjliga räkna-pinnar-system som bara förstör allt. Alldeles för många organisationer har en massa jävla överbyggnad som ingen vet vad den är till för. Vi är tvungna att avstå från den, och det gör oss jävligt gott.
Egentligen hade ju Fredrik Rakar tänkt sig att skruva ner sina yrkesambitioner, att lägga lite mindre tid och energi på att förstå sin omvärld. Det råkade bara bli så att han snubblade över ett mer effektivt verktyg än han någonsin tidigare haft tillgång till.
Våren 2017 åkte Degerfors till Stockholm för att spela cupmatch mot Djurgården på Tele2 Arena. Det var Kim Källströms comebackmatch – hans första blårandiga framträdande efter återkomsten – och Djurgården ställde upp med en stark elva.
Men Degerfors vann. Patrik Werners budgetbygge besegrade Bosse Anderssons välmeriterade stjärnsamling.
– Det var första gången jag kände som att hela mitt liv ställdes på sin spets. Allt frågor jag har sysslat med – stad och land, fattig och rik, struktur och samhällsutveckling, organisationsanalys utifrån lös eller hård ledningsstyrning – fick en typ av förlösning där.
Det var en engångshändelse. Går ni upp kommer ni att spela den typen av matcher var och varannan helg.
– Ibland kommer vi att vinna, oftast kommer vi att förlora – men vi själva eller några andra som oss kommer ändå att komma tillbaka gång efter gång. Du förstår... Det här är allt det som vi försöker förstå på våra högskolor och våra konferenser. Under de närmaste 20 åren kommer vi alla att behöva göra en omställning, och i vår lilla hörna av världen så ställer vi hela den här diskussionen på sin spets. Fotbollen är fronten. Går vi upp är det en signal till resten av Sverige, en manifestation av att det går att lyckas även med glesbygdens förutsättningar. Vi finns, vi räknas, vi är med och kan hävda oss. Och inte bara det – vi är framtiden.
