Frändén: Den här matchen glömmer vi nu
En inställd spelning är också en spelning, det vet vi sedan tidigare.
Men kunde en fotbollsmatch som borde ha ställts in verkligen bli en match?
Nej.
Först och främst: Vi är många som på förhand lyft frågan om den här matchen verkligen borde ha spelats, sett till smittspridningssituationen i världen, inom fotbollen och på de danska minkfarmarna. Det betyder inte att jag inte unnade Sveriges landslag en rejäl genomkörare med positiva besked mot Danmark. Jag var redo att välja glädjen före avspark. Det var uppenbart inte riktigt Peter Wettergrens mannar. Och med en i princip helt nykomponerad backlinje och mittfält var det svårt att en ställa några krav på briljans. Desto mer intressant att se vad Robin Quaison och Alexander Isak kunde uträtta ihop, när de fick en ny chans att bilda anfallspar. Men frågan är om de nådde varandra en enda gång första 45 minuterna, jag tror inte det. Den ende som stärkte sina aktier framåt var Marcus Berg och han var inte ens där.
Första halvlek är egentligen inget att skriva hem om, så låt oss gå direkt till andra och mer specifikt den 61:a minuten, för då hände något: Det blev mål. Dessvärre för Danmark och ännu tråkigare; på en riktigt sopig hörna som letade sig igenom hela Sveriges försvar via Zanka Jörgensen och Joakim Mæhle Pedersen och till slut hittade Jonas Wind, som hittade nätet vid bortre stolpen. Sveriges nybildade mittbackspar Carl Starfelt och Marcus Danielsson såg stabilt ut så länge man inte utmanades, men Danielsson höll på att gå bort sig i ett Kasper Dolberg-ryck tidigt i matchen och när 1-0 kom stod varje svensk försvarsspelare fel.
Adrenalinnivåerna höjdes
En knapp kvart senare frispelades danske debutanten Alexander Bah i ett vackert sidledsanfall som började med ett inkast och Kristoffer Nordfeltd – som i övrigt gjorde en utmärkt insats i det svenska målet – fick se dagens andra boll glida bakom honom och in i mål. I det läget är det tveksamt om ens Håkan Sjöstrand hade lyckats argumentera för att det var bra för Sverige att åka till minkland och spela träningsmatch.
Några svenska byten senare höjdes adrenalinnivåerna något på Bröndby stadion. Dejan Kulusevski tog med sig energi och Serie A-patos in på plan, Sebastian Larsson en närapå fulländad frisparksfot. Hans vackert böjda frispark höll på att ramla in i krysset, men Danmarks femtemålvakt Oliver Christensen fick upp en hand och boxade bollen i ribba och ut. Jens Cajuste visade i andra halvlek att han inte alls gör bort sig på den här nivån vad det nu var för nivå. Och så mycket mer var det inte med grannmötet i Köpenhamn.
Varma hälsningar till Janne
Och då är vi tillbaka i frågeställningen inför match: Vad ska det här vara bra för? Den frågan fick inget bra svar i kväll, men nu är tv-avtalet säkrat, pengarna på Svenska fotbollförbundets konto och det svenska landslaget kan åka hem och tänka på annat. Framför allt ska de inte börja fundera på att de blivit ett lag som förlorar landskamper mycket oftare än vinner dem.
Nu väntar Nations League i helgen, med luriga Kroatien på hemmaplan och omöjliga Frankrike i Paris nästa tisdag. Sverige har en tung landslagshöst och nu dessutom en förbundskapten med covid-19. Vi skickar förstås varma hälsningar med förhoppningar om ett milt sjukdomsförlopp för Janne Andersson, och en snabb återhämtning också för svenska landslaget. Den här matchen glömmer vi nu.