Fagerlund: Kulusevskis energi verkar aldrig ta slut
LUTON. Om det inte går med elva man är det lika bra att testa med tio.
Tottenham fortsätter dundra framåt, trots ett besinningslöst hjärnsläpp här och där.
Olyckliga Luton får trösta sig med att deras massiva stöd på hemmaplan konkurrerar med de allra bästa.
Om adrenalinet rusade inne på Kenilworth Road vid avspark, var det ingenting mot antalet stresshormoner som flödade i slutet av första halvleken.
Först såg det ut som att Luton – mot alla odds sett till matchinledningen – regelrätt tråcklade in bollen i nätmaskorna.
Målet dömdes dock bort på grund av en knuff från Elijah Adebayo, samtidigt som hans anfallspartner Carlton Morris låg med blodig näsa i straffområdet.
Arenan var i total gungning denna ovanligt varma oktoberdag.
När Morris halade fram sin fjärde näsduk ur strumpan, i ett lönlöst försök att stoppa blodflödet, drabbades motståndaren Yves Bissouma av sitt vansinniga hjärnsläpp.
Sinnesförvirrad
Tio minuter och 22 sekunder efter sitt första gula kort (för en taktisk tackling) dök Bissouma i utkanten av Lutons straffområde. Till synes helt oprovocerat, som om han var tillfälligt sinnesförvirrad.
Det var ingen svårbedömd situation för domare John Brooks och det gula kortet följdes av ett rött, en onödig tröskel för Spurs att behöva ta sig över.
En gång i tiden brukade Harry Kane visa lagkamraterna vägen i tuffa lägen.
Vem som gjorde det nu? Föga förvånande James Maddison, nyförvärvet som efter förarbetet till Tottenhams segermål leder assistligan i Premier League på fem framspelningar.
En annan vars energi aldrig tycks ta slut är Dejan Kulusevski, som tydligt uppskattas av sin tränare.
Ange Postecoglous bygge utstrålar ett starkt självförtroende, blandat med ett enormt lugn. Som om spelarna vet att det mesta alltid löser sig på något sätt, så även i dag.
Klaustrofobiskt men underbart
Medan Tottenham huserar på en av Europas vräkigaste arenor, är Kenilworth Road dess raka motsats.
Visserligen är ena långsidan nybyggd, vilket var anledningen till att hemmapremiären fick skjutas fram ett veckor.
Den är fortfarande mikroskopisk i sammanhanget, med plats för drygt 11 000 åskådare (Tottenham Stadium tar för övrigt runt 62 000). De brunlackade trädörrarna och skrangliga trapporna har sett bättre dagar.
Arenan må vara snudd på klaustrofobisk och har inte mycket att skryta med vad gäller själva interiören – men allt annat kring upplevelsen är ren och skär klass.
Dels gör klubbens komplicerade historia, med höga toppar och djupa dalar, sig påmind för varje steg.
– Följ skyltarna till Nick Owens sektion... du vet, han som räddade klubben, säger en matchvärd som pekar folk i rätt riktning.
Stort tryck
Stämningen? Fullständigt elektrisk och ärligt talat en av de allra bästa i Premier League. Att relativt få supportrar kan skapa en så pass fientlig atmosfär för motståndarlaget är sannerligen beundransvärt.
Med det sagt borde Richarlison ha lagt in två bollar i målet efter fyra minuters spel och Pedro Porro var minst lika nära innan klockan ens hade hunnit ticka upp till tio.
För första gången denna säsong valde tränare Rob Edwards att mönstra en fyrbackslinje, som nu kämpade för att hålla sig flytande.
Att få bukt med Tottenhams offensiva spelare är lättare sagt än gjort, men Lutons främsta problem inledningsvis var att spelarna tycktes sakna mod att kliva närmare motståndarna och pressa.
Det blev bättre, även om Dejan Kulusevskis skott ur snäv vinkel var en varningsklocka.
Totalt noterades Tottenham för tolv avslut utan att göra mål, något som inte hade hänt sedan mötet med West Bromwich i oktober 2016 (som slutade 1–1).
Na na na Micky
När Luton klev ut till andra halvleken med en man mer jublade läktarna optimistiskt, men grämde sig snart över underläget.
Skickligt lade James Maddison upp bollen på ett silverfat till en annan nykomling, Micky van de Ven, som till slut fick hål på målvakten Thomas Kaminski.
– Na na na na na na Micky van de Ven! ropade Tottenhams tillresta supportrar triumfartat, det kanske tydligaste tecknet på att nederländaren håller på att bli en riktig favorit.
Periodvis spelar Luton en fin fotboll och det är inte omöjligt att laget klarar sig kvar i Premier League, beroende på hur konkurrenterna på nedre halvan mår (Sheffield United går exempelvis ordentligt på knäna).
Men i dag räckte Rob Edwards gäng inte till. Trots ett fenomenalt stöd i ryggen, på ett minst lika fenomenal arena. Att få se Premier League-matcher på Kenilworth Road bidrar inte till ligans glamour men definitivt dess charm.
