Niva: Vad ska det här egentligen vara bra för?
ZAGREB. Fotbollen fäktar förtvivlat för att få spela de matcher som faktiskt betyder något, inför de människor som borde få titta på.
Den kampen går sådär.
Vem ska då stå upp för matcher vi kan klara oss utan, på arenor en halv kontinent bort?
Är det någon som tycker att det här känns viktigt? Någon som ens tycker att det känns kul?
Bakom ett ansiktsskydd på väg genom Europa – förbi spökterminaler på övergivna transitflygplatser – är det ju inte tabelläget eller skadesituationen jag tänker på.
Snarare är det någon typ av idrottslig existentialism som jag nu behöver hantera.
Vad ska det här egentligen vara bra för? Vilka spelas det för?
De flesta av de där frågorna har vi väl redan formulerat svaren på – fotbollen fortsätter för att den måste, för att det ska finnas något kvar att återvända till på andra sidan – men den här gången är det mycket svårare att komma hela vägen fram.
Jag har rätt lätt att argumentera för rimligheten i att ett fotbollslag från Örebro kan spela allsvenskt inför några tusen åskådare i Stockholm. Jag har det betydligt tuffare med att hävda nödvändigheten i att korsa hav och kontinenter för matcher som vi glömt innan de ens börjat.
Självklart att skicka mig?
Behöver verkligen senegaleser flyga från Frankrike, Grekland och Turkiet för att spela en träningsmatch i Mauretanien just nu? Är det riktigt rätt läge för iranska spelare i Belgien och Portugal att dra iväg till Uzbekistan för en kvick kvalmatch innan de återvänder? Går det att rättfärdiga att de brasilianska stjärnorna från Premier League, Serie A och La Liga flyger över Atlanten för att vifta bort Bolivia hemma i en av världens värsta smitthärdar?
Eller för den delen – är informationsbehovet runt Nations League så stort att det är självklart att en svensk sportjournalist ska göra en blixtvisit i Kroatien?
Jag vet inte, jag vet verkligen inte.
Jag är medveten om att exempelvis det svenska fotbollförbundet stirrar ett underskott på 55 miljoner kronor i nyllet, och att det slukhålet inte kommer att sluta växa. Ändå befarar jag att fotbollen kommer behöva välja sina strider under lång tid framöver – och att det här är en sektor som därmed kan hamna i kläm.
Kontinentalmästerskapen måste spelas och är logistiskt möjliga att arrangera – där är nog alla överens – men hur mycket blir egentligen kvar på hitsidan?
I vanliga fall älskar jag verkligen landslagsfotbollen, men redan nu har den ju slagits ur underläge under lång tid. Pengarna och makten har koncentrerats i de västeuropeiska toppligorna, och det har varit mer än tillräckligt svårt för det senegalesiska förbundet att övertyga Liverpool om att sätta Sadio Mané på ett plan till Dakar.
Varför spelar ni ens?
Under överskådlig framtid kan det mycket väl bli uteslutet och omöjligt. Inom fotbollen krävs knappast mer än en handfull interkontinentala coronafall för att hela den globala landslagsapparaturen riskerar att behöva bromsas in.
Ofrånkomligen är det också i det här laget som Janne Anderssons morska gossar ska möta de kroatiska vice-världsmästarna på Maksimir-stadion i Zagreb, färskt influgna från en helt obegriplig icke-match i Moskva.
De spelar inte utifrån ett utsatt tabelläge i den översta Nations League-poolen – frankt formulerat är det ju ingen som bryr sig – utan utifrån ett läge där det som står på spel är hela sammanhangets existensberättigande.
Hur vinner man den matchen?
Med viss rätta har Janne Andersson länge upplevt att han och hans landslag ställs till svars för saker som ligger utanför deras mandat.
Vad har de egentligen att säga om handelsförbindelserna med Qatar? Om HBTQ-rättigheterna i Ryssland? Om hela den svenska integrationsdebatten?
Under hela den evighetslånga transportsträckan fram mot nästa sommars EM kommer de nog behöva finna sig i en ännu mer otacksam form av frågor:
Varför spelar ni ens?
Marcus Leifby rapporterar direkt från kvällens match. Avspark 18.00. Häng med här!