Folk dömer ut damfotboll – utan att ha sett en minut

Ekblom Bak: Grund- problemet är att vi inte vill bli jämförda med herrarna

Om jag får gissa, så tror jag att damfotboll är den sport som omgärdas av mest fördomar. 

Mannen min brukar ibland komma hem och berätta om folk han träffat på jobbet. Och om deras spontana reaktion när han berättar att hans fru spelar fotboll.

”Vaddå, tjejer som spelar boll, det är ju helt värdelöst. Bort­kastad tid”.

Och när han frågar hur mycket damfotboll personen sett, brukar svaret bli :

”Ingen, men så är det ju”.

Och så är det. Utan att ha sett en minut, har de flesta bilden klar för sig och stenskarpa åsikter om den. Bara de här få raderna i denna krönika har garanterat redan väckt otaliga åsikter. Varför är det så?

Jämförs med herrarna

Jag är väl inte så korkad att jag inte förstår att alla inte gillar damfotboll. Inte tycker den har någon tjusning eller kvalité. Och det är precis hur okej som helst.

Jag kan till och med förstå varför. För damfotbollen är jämt och ständigt jämförd med herrfotbollen. Konstant. Medvetet som omedvetet.

Bara de senaste åren har förslagen hopat sig för hur damfotbollen ska kunna bli bättre och mer intressant (och således mer lik herrfotbollen).

Emma med trampolin?

Så sent som i somras togs förslaget upp om minskad storlek på bollarna. Och det är bara att konstatera; vi kan inte fysiskt mäta oss med herrarna. Med ett par hundra års försprång, så är herrfotbollen också mer teknisk och taktisk. Och därför blir den visuella skillnaden mellan en herr- och damfotbollsmatch stor. Och damfotbollen sämre i vissa personers ögon. I andras bara annorlunda, med sin egen tjusning.

För jag har aldrig sett något förslag på hur damhöjdhoppet skulle kunna förändras?

Att Emma Green borde pröva trampolin så hon också kan klara runt 2,40 som herrarna.

Eller att Therese Alshammar borde använda simfötter för att kunna simma lika fort som herrarna på 50 fritt. Eller har jag bara missat den diskussionen?

Nä, i dessa idrotter är den visuella skillnaden helt enkelt inte lika påtaglig. Och ingen är intresserad av att jämföra herrarnas och damernas prestationer, och ingen skriker därför efter förändring och förbättring.

Herrarna sämre än Cypern

Grundproblemet i det hela är att vi inte vill bli jämförda med herrarna. Vi strävar inte mot att en dag kunna spela ”herrfotboll”.

Vi spelar fotboll, på tjejers och damers vis. Och därför är det ju ytterst skrattretande att man i de högre skikten inom förbundet spär på denna jämförelse med en massa olika förslag om hur damfotbollen ska kunna lika herrfotbollen. Det kanske i stället vore dags för herr Lagrell och co att fundera på hur den svenska herrfotbollen bör förbättras.

Just nu innehar herrallsvenskan en 24:e plats på Uefa:s rankning, efter länder som Cypern och Israel. Som vi anser oss låååångt bättre än. Ett förslag; dispens för en tolfte spelare i Europacupspel?

De kollar – och de gillar

Låt mig få återkomma till ordväxlingen i början på denna krönika. För jag har självklart själv fått höra samma resonemang. Mitt svar har då alltid varit: ”Men, kom och kolla en match om du vill. Så har du ju i alla fall torrt på fötterna”.

Ibland har de dykt upp. Ibland inte. Men de som verkligen dök upp, har efteråt ofta sagt ”Det var ju bättre än jag trodde”. Inte det omvända. Inte förälskade i sporten. Men aldrig mer grundlöst fördömande.