Laul: Något skaver i fallet Strömbergsson
Det är något som skaver i domen mot domaren.
Något som gör att den väcker ett obehag hos mig.
Bara för att jag nu resonerar och breddar bilden kring fotbollsdomaren Martin Strömbergsson, 43, betyder inte det att jag på något sätt försvarar det han sa till Aly Keita, 32: ”Sluta prata, gå tillbaka till ditt mål så att de kan kasta bananer på dig”.
Det råder ingen tvekan om att uttalandet sårade och skadade Keita och andra. Orden borde aldrig ha yttrats. Om det får inte råda någon tvekan. Jag tycker att det är förkastligt.
Det jag funderar på är att Svenska Fotbollförbundets dom gör att den här historien får ännu fler offer – nämligen också Martin Strömbergsson.
Förvägras utöva sitt yrke
I praktiken innebär domen att Strömbergsson förvägras att fortsätta utöva sitt yrke (arbetsbefriad till sista december då hans befintliga kontrakt som proffsdomare går ut). Och det hade kanske varit rimligt om det handlat om en politiker eller annan tung makthavare, särskilt en serieförbrytare som ägnat sig åt upprepade kränkningar. I fallet Martin Strömbergsson är åtalspunkterna få: det handlar såvitt känt om ett övertramp på 20 år.
I mina ögon är det avgörande hur det hanteras i det tidiga skedet, innan mediernas strålkastarljus riktas ditåt. Och det var inte så att Martin Strömbergsson plötsligt spelade ångerfull ett år senare när historien blev känd för allmänheten. Vittnesmålen är samstämmiga kring att han bad Keita om ursäkt direkt ute på planen och även vid upprepade tillfällen efteråt.
Martin Strömbergsson insåg av allt att döma problematiken (den uppenbara) genom sina egna värderingar, och gjorde där och då och senare vad som stod i hans makt för att rätta till felet samt gottgöra Aly Keita.
Ingen oskön SD-figur
När frågan nådde medierna, först via ”ÖFK-Podden”, men framför allt genom tidningen Expressen som konfronterade Strömbergsson, gömde han sig inte bakom anonymiteten vilket hade inneburit ett misstänkliggörande av kollegor. Han tog på sig skuld offentligt med alla konsekvenser vi nu har sett.
Slutligen tycks Martin Strömbergsson inte vara en oskön SD-figur, tvärtom. Långt innan han gjorde internationell domarkarriär utbildade Strömbergsson sig på Växjö universitet där han tog en filosofie/kandidatexamen, 120 poäng pedagogik med inriktning mot ungdoms- och missbrukarvård.
Därefter arbetade han som ungdomssamordnare på Statens institutionsstyrelse, SIS, samt på socialtjänsten i Gävle som boendestödjare för flyktingar, fältarbetare och kontaktperson för ungdomar med missbruksproblem.
Fram till i dag har Strömbergsson kombinerat fotbollsdomaryrket med arbetet som kurator på Göransonska gymnasiet i Sandviken. Större delen av Martin Strömbergssons yrkesliv innan och vid sidan av domarkarriären tycks ha handlat om socialt arbete för att hjälpa utsatta människor.
Ett grovt misstag
Det är alltså en historia där en person gjorde sig skyldig till ett grovt och oförsvarligt misstag, men ett misstag han tog ansvar för direkt, och som inte har upprepats, vare sig förr eller senare, och som han tagit på sig skulden för offentligt. Dessutom en person som vigt stora delar av sitt liv åt att arbeta för ett mer tolerant, inkluderande och solidariskt samhälle.
Det som skaver i mig är att Svenska Fotbollförbundet nu har tagit ifrån Martin Strömbergsson möjligheten att utöva sitt yrke, åtminstone ett av dem. Och det som gör att historien känns dubbelt obehaglig är att många tycks heja på ett sådant beslut utan att stanna upp för att ställa sig frågan om det verkligen är så här vi bäst bekämpar rasismen i fotbollen och samhället?