Bästa som hänt damallsvenskan sedan Marta
Sportbladet sänder OBOS Damallsvenskan de tre kommande åren.
Det finns stunder då man ska hålla igen, men det här är inte en av dem.
Det här är det bästa som hänt serien sedan Marta.
I somras var jag arg.
VM-bronset var hämtat, ligorna startade om och en bägare som fyllts i åratal rann över. Jag tyckte mig se en sorts ömkan för Damallsvenskan som serien varken förtjänade eller var betjänt av.
Tjejfobikerna hade med åren bytt argument, från kosmetiska till ekonomiska, när allt de som vanligt önskade var att isolera nationalsporten till halva befolkningen.
– Kvinnorna förtjänar inte min respekt eftersom de är fula, lesbiska och skjuter löst, sa man 1995.
– Kvinnorna förtjänar inte min respekt eftersom de drar in för lite pengar, sa man 2019.
Positivt att storlagen är rika
Men nej. Det var inte dem jag röt på, utan på sorgekören som begrät Damallsvenskan. Då som nu undrar jag varför. Få idrottsupplevelser är så trivsamma som en solpromenad till Vittsjö IP, en plats bland tusen pers på läktarna och delicato i paus. Farten är uppvriden, tekniken läcker och toppstriden tät. Tre olika lag har vunnit de tre senaste åren.
Kvaliteten?
Du får gärna förklara vilken skala jag ska bedöma den på, jag ska lyssna tålmodigt, i stunden låta bli att drömma mig tillbaka till Čankovićs tålobb och Anvegårds helvolley hemma mot Linköping i höstas.
Serien har sina upp- och nersidor, vilket man sannerligen kan säga om varenda stor liga.
Att europeiska storlag vräker in pengar i damfotbollen är positivt, att det lockar våra stjärnor utomlands är småsurt. Att spelare är halvtidsproffs och förväntas tänka på den civila karriären är nyttigt, att föreningar skrapar på kassakistans botten är ledsamt. Det är befriande få filmningar och knallskott, det är för få gula kort och långskott.
Sådär kan vi hålla på. Plus i ena högen, minus i den andra och i slutändan väljer du själv om det är värt att släntra bort till din lokala arena eller slå på tv:n.
Gör du det? Grattis, jag också. Gör du det inte? Jag ska inte tjata, lika lite som du behöver övertala mig om att lösa biljett till Elitloppet eller Fight Night.
Det är för trubbigt, för duktigt
Sportbladet ska sända damallsvenskan i tre år och hur jag än fortsätter den meningen blir graverande opartiskt. Men låt gå för det.
Beskedet gör mig lycklig.
För om det är något som släpat efter damernas högstaserie så är det mediebevakningen. Den har alltjämt varit för trubbig, för duktig. När läste du senast en braksågning av Linköpings backlinje eller Piteås hörnor? När hörde du senast en Rebecka Blomqvist-klack beskrivas som gudomlig? När bevittnade du en guldmålad Caroline Seger spruta champa...
Just det. Det sista såg du kanske i höstas. I Sportbladet.
Jo, vissa gånger klämmer min redaktion i från tårna när det vore klädsammare med strupljud, men sport måste få vara storslagen. Det är skit att förlora, en yttermittfältare är usel ibland, ett skott är det snyggaste man sett sedan konfirmationen. Hon gör en dundertabbe, hans glidtackling är rena överfallet, stäng av, fördöm, fria helt!
Vi vill förklara det komplexa
Damallsvenskan förtjänar att få vara allt det där, nej, den är redan allt det där. Men ska vi se det måste vi titta närmare än vi brukar på supertalanger, elaka jordfräsar och kluriga kantspringare. På kontraktsbråk, fulknep och pur eufori.
Jag är inte på affärssidan, jag ska inte bedöma hur klok satsningen är på det viset. Men så länge vi journalister håller armlängds avstånd från den biten borde rättigheterna ge just den närhet och tillgänglighet som god kvällstidningsjournalistik bygger på.
Får jag gissa kommer vi i ännu högre grad blåsa på vid bra prestationer, såga vid dåliga, förklara det komplexa och fördjupa det till synes banala.
Och så kanske vi någon gång dyker för långt in i känslan, ja överdriver.
Som när en krönikör alldeles nyss beskrev något som det största sedan Marta blev klar för Umeå.
