Bank: Spelare som Jimmy Durmaz är absolut nödvändiga för Sverige
Vill ni ha lite entusiasm och glädje, mitt i det glåmiga? Vill ni höra ett landslagsrop som pekar framåt?
Okej då.
– Heeeeere’s Jimmy!
Det är svårt att göra film av tv, men när Jack Nicholson tog det tv-legendariska Johnny Carson-skriket ” Heeeeere’s Johnny!” med sig till vita duken skrev han psykopathistoria.
Och om vi ska prata om the Shining så är det Jimmy Durmaz vi har att prata om.
I en torsdagsmatch mellan två defensivt svajiga lag som ändå hade svårt att komma till skott mot varandra så var han sensationellt bra som svensk spelskapare. En natt senare sjönk han ihop i en hotellsoffa och mådde fint.
Vi var ett tiotal som lyssnade. Fotoklick, tv-kameror, mikrofoner, strålkastarljus. Jimmy Durmaz var nöjd som en sexåring som just fått fri tillgång till sockervadd, popcorn och åkpass på Liseberg. Han plirar med ögonen, det rycker i munnen under skägget, han pratar gärna om sitt självförtroende.
– Det har alltid funnits där.
Jimmy Durmaz trivs med ljuset, han gillar att stå mitt på planen med bollen under sulan.
Och det bästa av allt: Han är fortfarande bara 25 år gammal.
Fotbollsfans fungerar ungefär som P3:s radiokanal, ni vet de där som hamrar in budskapet att de ”älskar ny musik”.
Vit makt-musik? Helmut Lotti? Michael Bolton? P3 ÄLSKAR det, så länge som det är nytt.
Publiken vill ha det nya, de kommer alltid att välja Branimir Hrgota före Ola Toivonen, Erkan Zengin före Sebastian Larsson. Det ligger i sakens och supporterskapets natur.
Durmaz match ingen lyckoträff
Men i ett landslag som bygger allt kring en 33-årig, allt mer skadedrabbad Zlatan Ibrahimovic, där säsongens senaste smak är en snart 30-årig Erkan Zengin och där stommen med Elmander, Granqvist, Källström och allt rimligen inte har särskilt många mästerskap kvar i kroppen är det en absolut nödvändighet med yngre spelare som tar steg, som visar att de är redo att ta över det här laget.
Jimmy Durmaz blixtrade inte mot Ryssland, det var ingen enskild lyckoträff som gjorde honom till matchens spelare. Han var offensivt strategisk, han byggde spel, tog ansvar och gjorde sina medspelare bättre.
Liechtenstein kommer till Solna med den artonårige talangbosniern Dennis Salanovic från Atlético Madrid. Sverige skulle må bra av ny musik från 25-åringar som Albin Ekdal och Jimmy Durmaz, eller vår egen Borussia-bosnier Branimir Hrgota.
Inte för att det behövs i morgon, utan för att det kommer en morgondag.
Matchen mot Ryssland gav oss ett bra resultat, en bra poäng, men det gav oss inte särskilt mycket att tro på för framtiden. Inifrån pratar Erik Hamrén om krångliga, korta förberedelser som gör att det är svårt att få ihop alla mekanismer och reflexer i laget.
Det är där vi har hamnat, och därför är det intressantare att höra vad som sägs utifrån.
Tidigare har gamle assistenten Roland Andersson pratat om behovet av ett ryggmärkssystem. Anders Svensson har pratat lagspel. Nu senast klev Fredrik Ljungberg ut med kritik mot bristen på balans och en röd tråd i landslagsverksamheten.
Det är bra att kritiken kommer, precis som det är begripligt att landslaget slår ifrån sig. Det ÄR skillnad på att stå på insidan och utsidan, det är så det ska vara.
Hoppas få se mer av Hrgota
När hans spelare tvingas spela tre matcher på en vecka pratar förbundskapeten om att de ”tömt sig”, det låter mer som att de fått köra Iron Man-lopp varannan dag än som att de går igenom en helt vanlig vecka för ett fotbollsproffs. Erik Hamrén har förstås helt rätt i att det är besvärligt att få ihop ett slagkraftigt lag när så många startspelare inte kunnat träna (utöver Ibrahimovic, Ekdal, Lustig och Antonsson saknas ju även den bortglömde Rasmus Elm), men just den aspekten är också en skärningspunkt i kritiken som kommer utifrån.
Det är ju till stor del det som Ljungberg, Svensson, Andersson pratar om.
För tio år sedan hade ett svenskt landslag kunnat bli av med halva startelvan en timme före avspark, och ersätta dem med avbytare som kunde systemet och spelidén på sina fem fotbollsfingrar.
I morgon spelar Sverige mot Liechtenstein, där ska det spela mindre roll hur väl automatiken fungerar. En hel Albin Ekdal lär gå in från start, Jimmy Durmaz lär ta steget upp i anfallet, jag kan tänka mig att både matchbildsprognosen (med mindre löpytor) och hans försiktighet i debuten talar för att Nabil Bahoui får börja på bänken. Och jag hoppas att vi får se lite mer av Branimir Hrgota.
Det kommer förstås att räcka i morgon.
När morgondagen kommer behövs både mer och fler. Under tiden kan vi alltid glädja oss åt Jimmy Durmaz.