Superettorna
Uppdaterad 2018-07-27 | Publicerad 2013-05-05
Bergström: Inte en enda är godkänd
Det är för tidigt att skicka ner Djurgården i Superettan.
Men mot Åtvidaberg förtjänar inte en enda spelare i laget en tvåa i betyg.
De var en skock super-ettor.
Jag blev överraskad när jag kom till Åtvidaberg. En scen stod riggad på torget, åttaåringar gned på fiol och cello, blomsterarrangemang prunkade och kommunen bjöd på bakelser. Med vepor och affischer förkunnades 600-årsjubiléet.
600 år på dagen. Jag blev verkligen överraskad, för inte visste jag att Kristian Bergström fyllde jämnt.
Någon timme senare på Kopparvallens konstgräs var ”Pligg” äldre men mer energisk än motståndarna. Djurgårdarna skyfflade bollar över långlinjerna. De passade för brant eller sprang för segt.
1–0 var ett olyckligt självmål av Pedersen, 2–0 kom på ett motanfall efter tio minuters Djurgårdspress. Men det vi såg var bortom otur. Åtvidaberg var bättre, precis som de andra motståndarna varit hittills i Djurgårdens bortamatcher: 3–0 mot Helsingborg, 4–0 mot Häcken och 2–0 mot Elfsborg.
Både naiva och slöa
I andra halvlek drev veteranen Bergström och av Djurgården ratade Daniel Sjölund sitt lag framåt genom hålrummen. Om djurgårdarna hade trott sig hämta in underläget var de både naiva och slöa. Det var tio meter mellan backarna och femton upp till mittfältet.
Åtvidaberg hade inför matchen petat in tre bollar på sex matcher, vilket bara understegs av Djurgården. Så det var inte en ostoppbar armé av Prodellar och Zataras som anföll, utan ett gäng som också tassade runt krisens krater.
Men Bergström, Sjölund och Tom Pettersson gjorde anfallarna bra och Djurgården gjorde dem bättre.
Minut 48: 3–0.
Nya tag.
Minut 61: 4–0.
Nya t...
Minut 63: 5–0.
Efter 20 minuters avtrappning och ett tröstmål hyllade hemmapubliken sitt lag medan de rödklädda föll ner i konstgräset.
– Ska jag vara ärlig var det en pinsam match, sa nye sportchefen Anders Grönhagen.
Djurgården har en poäng på sex och en halv omgång. De har släppt in flest mål i serien och gjort minst antal. På fyra bortamatcher har de 1–14 i målskillnad och i nästa runda väntar Malmö. Sedan är det snart Stockholmsderby mot AIK.
Aldrig förr har Djurgården startat allsvenskan så uselt. Så vad ska de hitta på?
Krävs mer än psykologer
Personalen kommer att se ut ungefär så här fram till augusti. Jag pressade Anders Grönhagen på om någon ny tränare var på väg, vilket han inte ville uttala sig om, men jag antar att de skärskådar varenda jävel som tagit tränarlicensen. För de kan inte ta mer psykologhjälp än de redan gör.
Men problemet, som jag ser det, är ännu större. Det belystes av att se Djurgården i onsdags slå Örgryte i svenska cupen och nu förlora mot Åtvidaberg:
För många spelare håller inte klassen. Taktiken känns habil om anfallare och backar krymper avstånden sinsemellan, men hur ska laget göra mål utan Erton Fejzullahu?
Mot Örgryte var Godsway Donyoh och Brian Span starka. Yussif Chibsah kompenserade sin svaga passningsfot med att vinna varenda duell på innermitten. När motståndet höjdes från Superettans till allsvenskans mittskikt var de tre bland planens sämsta. De föll oftare, passade snedare.
Det har hela våren känts som att Djurgården har en trupp för att klara kontraktet. Peter Nymann, Jesper Arvidsson, Andreas Johansson, Simon Tibbling, Amadou Jawo och Erton Fejzullahu är fullgoda allsvenska spelare, men hur står sig resten?
Efter att ha sett storförlusten tvivlar jag inte bara på taktiken. Jag tvivlar på om Djurgården har spelare som är bra nog för att klättra över strecken.