”Manchester United här och Morten Giæver där och tusentals andra från världens alla hörn... Vad är det som händer?”

Erik Niva

Nere i centrala Oslo sitter Bjørn Tore Ødegården på en uteservering. Han skrattar också, av förundran inför den solidaritet som svept förbi honom de senaste månaderna.

Han har varit fotbollsfrälst i snart 40 år, och trodde att han förstod sig på kamratskapet som ramade in sporten.

– Men jag måste erkänna att det här har slagit mig med häpnad. Jag har själv både Twitter och Facebook, men har aldrig tidigare förstått vilken kraft som verkligen finns där. Jag menar, Michael Owen sitter och småsnackar med min dotter. Manchester United här och Morten Giæver där och tusentals andra från världens alla hörn… Vad är det som händer?

Den rödbrusige politikerpappan fortsätter skratta, tvingas ta av sig sina solglasögon för att torka ur ögonen. Sedan stillar han sig.

– Nämen, det säger ju sig självt att vi har gått igenom en väldigt svart och sorglig tid, men den har även fört med sig positiva ting. Och det som glädjer mig mest är att se de här nätverken som Marte har byggt upp, där fotbollen är den allra mest centrala delen. Kopplingen mellan fotboll och sociala medier och en ny sorts gemenskap är väldigt intressant. Allt det här har verkligen hjälpt henne med situationen, givit både stöttning, lindring och hopp. Hade hon inte haft den här hjälpen i situationen hon är i…. Det hade varit extremt krävande.

Olika människor har olika förhållanden till fotbollssporten. Bjørn Tore Ødegården har vuxit upp med att gå på en match, slänga lite käft med kompisarna, njuta för stunden och sedan återvända till sitt vanliga liv när de 90 minuterna passerat.

Nu ser han att hans dotter har en helt annan relation till samma idrott, att det inte är något som begränsas till tiden mellan domarens första och sista signal.

– Jag måste säga att det varit fantastiskt att se hur betydelsefull fotbollen varit för henne, och samtidigt också hur fotbollen fått det att framstå som att hon är viktig för själva idrotten. Ungdomarna som har gått igenom det här med Utøya måste leva med det i många, många år framöver och de måste hitta sätt att förhålla sig till det. På ett principiellt plan har vi pratat mycket om hur viktigt det är att vi möter det här hatet med positiv öppenhet och kärlek, men det är långt ifrån självklart att det även fungerar i praktiken. Fotbollen har ju fungerat som en genväg tillbaka till livet för Marte. Hade hon fastnat i en bitter hämndmentalitet så hade det förmörkat hela hennes liv. Nu tycker jag att det är väldigt beundransvärt hur hon klarar av att tänka så positivt som hon gör. Jag är imponerad av både henne och fotbollsfolket runtom henne.
 

På sjukhusrummet dinglar en lös kabel från platt-tv:n som hänger på väggen. Marte Ødegården pekar entusiastiskt.

– Där kopplar jag in min Ipad, så att jag kan streama alla matcher genom olika appar. Oavsett vad som går på de vanliga kanalerna så går det ju aldrig upp mot en fotbollsmatch. När jag ser en bra match så existerar inget annat i hela världen. Då är jag fri.

Emellanåt glömmer man nästan bort att det här är en ung kvinna som gått igenom en händelsekedja som saknar motsvarighet i europeisk historia, som fortfarande bär på väldigt omfattande invärtes skador. Hon pratar snabbt och glatt om allt mellan himmel och jord, diskuterar obekymrat sina framtidsplaner och verkar mest bara bekymra sig för att hennes obligatoriska stödstrumpor blivit missfärgade i tvätten.

Där de tidigare var vita har de nu gått över i Manchester Citys karaktäristiskt ljusblå nyans.

– Mer irriterande än många kan föreställa sig.

Men så kommer de där stunderna när en tung trötthet nästan tycks trycka ner kroppen i sängen, eller ögonblicken då stråk av vansinnigt svår smärta strålar upp från ryggen.

– Vet du vilken som är min nya skattjakt?! Leta små morfinpiller som kommit bort…

Rörelseförmågan har återvänt till delar av vänsterbenet, men knät och en bit av låret saknar fortfarande känsel.

– Inte ens läkarna vet riktigt hur det egentligen ser ut nere i ryggmärgen, vilka nerver som bara ligger i kläm och vilka som måste börja växa från noll. De är så mikroskopiskt pyttesmå att det är väldigt vanskligt att säga. Men jag har stor fördel av att vara så ung. Det gör prognosen mycket bättre.

Du kommer att kunna gå igen?

– Om du frågar mig så ska jag kunna gå igen, ja. Om ett litet tag.

Hon ler.

– Det händer att jag drar mig till minnes hur Sir Alex Ferguson gång på gång bygger upp nya lag, mer eller mindre från scratch. Det tar alltid ett tag för de nya spelarna att vänja sig vid varandra och spela bra ihop, så är det bara. Och då tänker jag att mitt nervsystem fungerar enligt samma princip. De nya nerverna som växer fram nu måste få tid innan jag dömer ut dem, de måste få chansen att träna ihop sig.
 

Förra helgen var väldigt speciell för Marte Ødegården. Dels för att hon fyllde 18 i fredags, men även för att hon för första gången fick komma hem till Kongsberg på permission.

I söndags hölls det dessutom minneskonsert för Utøya-offren i stadens kyrka, och efter mycket grubblande bestämde hon sig för att närvara.

– Jag har varit i den kyrkan hundratals gånger tidigare. Senast jag var där sjöng jag själv, framförde en konsert med musikklassen jag gick i då. Nu kom jag dit i rullstol, och i samma ögonblick som jag rullade in genom porten såg jag ansiktena på alla de vänner och bekanta som jag sett så många gånger förr. Jag kände hur alla tittade på mig. Och jag förstod att den person jag blivit sedan den 22 juli för första gången mötte min gamla värld. Där och då ville jag krypa ihop och vara så liten som möjligt och inte synas.

När Marte Ødegården nu summerar upplevelsen ser hon den som ett annorlunda träningspass i mängden, en mental övning inför återgången till ett mer normalt liv.

– Ända sedan allt hände har jag haft en bubbla runtomkring mig. Det fysiska kommer före det psykiska, och jag har varit så svårt fysiskt skadad att jag inte haft plats för att tänka på att jag har mist väldigt, väldigt många vänner och bekanta. Nu sprack bubblan, och det kom över mig att de faktiskt inte är med oss längre.

Innebär den bubblan att det största mentala arbetet fortfarande ligger framför dig?

– Nej, numera kan jag till exempel prata om allt detta utan att behöva bli rädd efteråt, utan att återvända till de där bilderna och ljuden från Utøya. Jag har kommit så långt att jag kan ta med mig den där ryggsäcken och bära den. Men även om jag alltid sett på mig själv som mentalt stark har jag behövt en massa psykologhjälp. Ett tag hade jag helt förfärliga, abstrakta mardrömmar. Och de första dagarna fick jag upp bilder i huvudet, som sedan fastnade där. Nu har jag lärt mig tekniker som gör att jag kan fjärma mig om de plötsligt dyker upp.

Totalt dog 69 personer i samband med massakern på Utøya, och 8 andra som en konsekvens av bomben inne i Oslos regeringskvarter. Ytterligare 151 personer behövde sjukhusvård.

Anders Behring Breivik har erkänt att han låg bakom båda attackerna. Ändå nämner aldrig Marte Ødegården hans namn under de timmar vi träffas.

– Jag använder aldrig det namnet, för jag vill rätt och slätt inte visa honom respekten det innebär. Men ändå vill jag inte glömma. Jag vill att man ska minnas att hatet han bar på har existerat så att man kan lära av det och använda kunskapen för att förebygga att något sådant sker igen. Men framförallt vill jag minnas kärleken som kom efter. Hur folk reagerade.

Marte Ødegården håller upp sina händer, som för att demonstrera. Den ena handen lyfter upp, den andra tynger ner.

– Allt det här omges av väldigt motstridiga känslor. Å ena sidan bär jag fortfarande på en väldigt stor sorg över alla de vänner jag mist och de skador jag själv lider av. Å andra sidan är jag väldigt glad över att jag lever och väldigt tacksam över det stöd jag fått. Och de känslorna är nog faktiskt ännu starkare. Jag behöver inte använda halva mina dagar till att ligga och gråta, jag kan använda dem till att träna och bli bättre. Jag klarar av att tänka på livet och känna glädje och lycka snarare än hat och fruktan.
 

Innan jag lämnar Sunnaas småpratar vi lite om Champions League-matchen som ska spelas senare samma kväll. Manchester United ska möta schweiziska Basel på hemmaplan, en till synes enkel match.

– Jag är långt ifrån säker på seger. Är det något jag lärt mig så är det att inte ta något för givet.

Marte Ødegården berättar om en undersökning hon gått igenom veckan före, en kontroll där hon väntat sig att få ett positivt besked kring sin rehabilitering, men som i stället visade sig innebära ett bakslag.

– Jag var riktigt deppad och nedslagen på vägen från undersökningen, men så såg jag en bil med Manchester United-symboler på uppe på Vinterbro, och då kändes dagen faktiskt lite ljusare.

Hon avbryter sig själv.

– Det är nästan lite lustigt… Jag brinner för politik och vet mycket väl att allt i världen inte handlar om fotboll. Ändå går det att relatera nästan varje sammanhang och varje vardagssituation till fotbollen.

Jag antar att fotbollen fått en annan betydelse för dig i och med allt du har gått igenom?

– Nej.

Nej?

– Fotbollen har bara visat sig vara det som jag hela tiden visste att den var. Jag har alltid känt att den varit inkluderande och sammansvetsande. Att den har ställt upp för den som behöver den. Sånt har man ju sett och hört genom hela sportens historia men när man upplever det själv blir det ju ändå på ett annat sätt. De personliga banden stärks, även om min uppfattning om själva fotbollskulturen egentligen inte har förändrats. Jag visste redan vad den stod för.

Går det att sammanfatta vilken betydelse fotbollen har för dig?

– Jag vet att man brukar prata om fotbollsfamiljen, men kanske tänker man inte riktigt på vad orden innebär. Men det är precis vad det är. Jag känner starka familjekänslor för fotbollen. Den har blivit en sorts parallell släkt. Och högre kan jag liksom inte sätta den. Min familj min är det viktigaste i mitt liv, fotbollen på sätt och viss lika viktig. Redan nu vet jag säkert att den kommer att finnas med mig genom hela mitt liv, oavsett hur det går, oavsett vad som händer.

Fotbollen har ju fungerat som en genväg tillbaka till livet för Marte. Hade hon fastnat i en bitter hämndmentalitet så hade det förmörkat hela hennes liv

Jag vet att man brukar prata om fotbollsfamiljen, men kanske tänkar man inte riktigt på vad det innebär. Men det är precis vad det är