Kampen om Serie A är över - och det var inget vackert slut

TURIN

Vilken skitmatch.

Vilken gråfuktig, trög och oavgjord kväll - och vilken på alla sätt tveksam Del Piero-straff.

Lo Stile Juve.

Juves stil.

Det är också ett sätt att avgöra en liga.

Zlatan var först i mål.

Klart att OS skulle börja så.

Under mellanlandningen i Paris, på väg till Turin, petade jag i mig en fin Henry Winter-intervju med Eric Cantona. Den gamle tjockisen har dammats av för ytterligare en Nike-kampanj, och pratar - som vanligt - vackert om vad riktig fotboll (Cruyff, Maradona, Rooney) och oriktig fotboll (de flesta andra) är. Om Greklands EM-vinnare säger han: "de hade en sorts hjärta och en sorts själ, men inte den sorts hjärta och själ jag gillar".

Turin, höljt i vinterdimma, har en sorts själ. Och Juventus, som de spelade igår, har en sorts hjärta.

Men inte den sort jag gillar.

Juventus avgjorde kampen om lo scudetto, men det var i en sorgligt själdöd match mot ett svårt plågat Parma. 1-1, nio poäng skiljer ner till Inter.

Det är klart nu, ty så galet är inte Inter och så darrigt kommer Juventus aldrig att bli. Inte ens om Inter vinner med 3-0 på söndag (och det är inte omöjligt) så kommer de inte att hinna ifatt.

Kampen om Serie A är över - och det var inget vackert slut.

Inte bara för att Zlatan, liksom Foppa, har ljumskar som inte vill - utan för att vi fick se Juve spela som de gör när de är som allra sämst. Vi fick tomma läktare och ytterligare en domare som var villig att ge bort en match till mäktiga Juventus.

Juve hade Teddy Lucic på topp...

Alessandro Del Piero dunkade straffen i ribban. Det var en rättvisa i sig.

Juve visade ingen fart, ingen teknik, inget mod. Bara hårt och glanslöst arbete. Mister Capello har ägnat det senaste året åt att utveckla ett svartvitt kantspel, men igår var Juves kantspel och åkte fyrmansbob.

Zlatan?

Jag trodde inte att han var med först. Jag vet inte om det var den nya frisyren, långbyxorna på uppvärmningen eller den ömmande ljumsken, men jag var i 44 minuter rätt säker på att Juve spelade med Teddy Lucic på topp.

Sen gjorde han mål, och då fattade jag att det var nån annan.

Målet kom i rättan tid.

Zlatan hade precis missat en passning och en klack, och de mest inbitna juventini i Curva Scirea hade fått nog.

Men så halkade Paolo Cannavaro (som storebror gjort några minuter tidigare vid 0-1).

Zlatan fick chansen, och Zlatan tog chansen. Han avslutade distinkt och pekade mot Curvan.

Så viktigt.

Zlatan har längtat intensivt efter det där målet. De senaste matcherna har han inte bara misslyckats med att göra mål, han har inte ens sett ut som en målskytt. När Del Piero avgjorde mot Udinese i söndags stod Zlatan passivt och tittade på, som om han inte ens trodde att det var hans jobb att hugga på bollar i straffområdet längre. Som målskyttar gör.

Samma visa igår.

Han får sitt kontrakt

Den store Ibra håller sig borta från lägena där de enkla målen finns. Förstaläget, första stolpen, ytan där det snabba inspelet landar, allt sådant lämnar han åt andra. När han spelar med Trezeguet faller det sig naturligt, men inte när han har Del Piero bredvid sig. Då handlar det mer om att han förlorat tron.

Zlatan Ibrahimovic har tonvis av kvalité, hans betydelse för Juventus kan inte ifrågasättas. Men han är som bäst när han tror.

Alldeles snart får han det miljonkontrakt som han förtjänar. I söndagens Domenica Sportiva, Rais svar på fotbollskväll, intervjuades han av ett knippe reportrar och gav begåvade och ödmjuka svar på frågorna om måltorkan och lagets spel. De frågade på italienska, han svarade på italienska. Så kom en fråga om Real Madrids intresse. Zlatan böjde ner huvudet, log och gick.

- I didn"t understand the question, sa han.

Men han förstod, förstås. Han har förstått att han just nu inte kan spela i en bättre klubb än Juventus. Zlatan får sitt kontrakt, han får sin ligatitel.

Och om han bara ställer upp är han nog inte chanslös i herrarnas rodel i veckan heller.

Simon Bank