Toppklubben gick under när pandemin kom
Klassiska Lokerens fall – och uppgång
Publicerad 2020-05-09
Ett virus går över världen, det enda vi vet i dag är att inget kommer att vara sig likt i morgon.
Vem är du om din klubb försvinner?
För en 52-årig tvåbarnsfar är inte frågan retorisk längre. När Lieven Héries klubb gick i konkurs bestämde han sig för att vara med och bygga om den från grunden.
Man lär sig cykla för sällan.
Min vän Ebba sa det för väldigt många år sedan, men det var så fint att det fastnade i mig. Det är för sällan som man lär sig något revolutionerande, något som förändrar hela ens fysiska och psykiska universum.
Man lär sig verkligen cykla för sällan (själv har jag bara gjort det en gång, knappt ens det), men i vår har hela världen tvingats förhålla sig till något vi aldrig varit med för förut. Covid19 har ställt existentiella frågor, pressat fram insikter.
Medelklassen jobbar hemifrån och ställer in weekendresor, familjer trängs ihop i påtvingad gemenskap och lär sig saker om varandra (”är du neurotiker, det visste jag inte”, ”är du egoistiskt naiv? Hade jag ingen aning om”), och på gatorna blir samhällets blodsystem tydligare än någonsin förr. Dagens Nyheter skriver rubriker om att ”städarna är vardagshjältar”, folk står på balkongen och applåderar varslad sjukvårdspersonal, poddmiljonärer gör reklam för prekariatet som levererar lyxmat till dörren på en halvtimme.
Och så fotboll.
Utan vår fotboll har vi fått fundera väldigt mycket på vår fotboll.
Efter bara ett par dagars corona-rubriker stod det klart att fotbollsindustrin skulle drabbas stenhårt av krisen. Utan matcher inga tv-pengar eller publikintäkter, utan optimistiskt företagsliv inga sponsorer. Och så vidare. De globala jättarna slutar värva, klubbar längre ner på näringskedjan brottas med akuta konkurshot. Sverige är inget undantag.
Vad skulle hända om din klubb gick under, om den plötsligt slutade finnas?
Vad ä r egentligen en klubb?
En vecka mitt i covid-krisen lyfter jag luren och slår en signal till Östflandern i Belgien för att fråga.
En helg i mitten av 70-talet tog en pappa med sig sin son för att gå på fotboll på ett nytt ställe. Ingen av dem fattade väl att det skulle komma att forma en stor del av lillgrabbens liv.
Lieven Hérie var bara åtta år då, det hade kanske varit naturligare för honom att hålla på hemstadsklubben Gent, men det var på en läktare i Lokeren han så småningom skulle hitta hem.
De hade ett fint lag då. Ballon d’Or-nominerade spelare som Preben Elkjaer och Włodek Lubański kom dit, 1981 spelade de kvart i Uefacupen med VM-bronsmedaljören Grzegorz Lato på högeryttern, belgiske landslagsmannen René Verheyen på innermittfältet och en nederländsk klubbikon (449 matcher, ett mål) med kvalitetsnamnet Bob Hoogenboom mellan stolparna.
– Jag fick en känsla för dem då men det var först senare, på 90-talet när de hade tjeckerna Jan Koller och Roman Vonášek i laget, som jag verkligen fastnade. Jag hade kompisar som också gick på matcherna, och det fångade mig.
Det var ingen toppklubb Lieven hittat, men den var toppen för honom.
– Jag visste att de aldrig skulle bli störst, men de hade äkta supportrar just därför, eftersom de inte är så stora. Det var något med människorna där.
Sporting Lokeren var en stor belgisk klubb, strax bakom de största. De spelade i vitt, svart och gult, vann sina två enda cuptitlar 2012 och 2014, nu i juni skulle de fira femtioårsdagen av sammanslagningen med lokalkonkurrenten SK Lokeren som gav dem deras moderna form.
Men det kommer inte att bli något jubileum.
Sporting finns inte längre.
De senaste åren har klubben misskötts under olika ägare, i fjol åkte de ur förstaligan och i år har de sladdat i botten av andradivisionen. De inledde 2020 med 50 miljoner kronor i skuld och ett desperat sökande efter nya investerare. Man kan väl säga att det var fel år, fel vår, att leta villiga intressenter.
I slutet av februari samlades 250 Sporting-supportrar vid stadshuset i Lokeren. De var frustrerade, de ville kraftsamla inför politikerna.
Bengaliska eldar lyste upp torget, rök steg mot kvällshimlen, och till slut kom borgmästaren Filip Anthuenis ut.
– Vi sitter i samma båt, sa han. Jag har varit Sporting-supporter i 50 år, jag var till och med här med min farbror när klubben bildades. Jag har hört från ordföranden Louis de Vries att en lösning är på gång snart.
En rökridå till.
Den 20 april meddelade de Vries att kampen var över, Sporting hade blivit första toppklubb om att gå i konkurs under covid-krisen.
”Sporting Lokeren, den vackraste klubben på Jorden. Jag dricker för dig. Tack för alla vackra år, alla matcher, alla böcker fyllda av berättelser, alla historiska ögonblick, alla kamrater jag upplevt glädje och sorg med. Du har fyllt en stor del av mitt liv, jag kommer att vara evigt tacksam för det, ingen kan ta det ifrån mig”.
När beskedet om Sportings konkurs kommer skummar jag supporterreaktioner på nätet.
Sedan ringer jag Lieven Hérie. Han är 52 år nu, gift och far till två tonårsdöttrar, han arbetar med att uppmuntra till medborgarsamverkan. Och han brinner för en fotbollsklubb som inte finns längre.
När jag ber honom förklara vad som gjorde hans förening speciell pratar han om en begravning. Förra våren, inför hemmamatchen då Sporting åkte ur toppdivisionen för första gången i modern tid, arrangerade supportrarna en fest på torget.
– Alla som kände för klubben var där. Jag träffade en gammal tant som sa ”jag har med mig min make”, fast hon var ensam. Hon hade med sig en bild av honom i sin handväska, fast han hade dött tio år tidigare. ”Han måste få uppleva det här” sa hon.
På bilderna ser man tusentals supportrar som firar fast det inte finns något annat att fira än att de finns.
– Vi tågade tillsammans till Daknamstadion, skanderade ”Wij zijn Lokeren” (”Vi är Lokeren”). Vi gjorde det för att visa för alla att hjärtat fanns kvar, att människorna bakom klubben fortfarande var med.
Vad är egentligen en fotbollsklubb?
2020 sätter frågor i blixtbelysning, den här också. Vi hör om hur ”fotbollen” är i kris, och det är både rätt och fel. Industrin svajar, arenorna står än så länge tomma, men allt annat finns ju kvar. För att ta ett närliggande exempel, från en av de svenska klubbar som riskerar att drabbas hårdast av krisen: Kan man ta bort pengarna, titelchanserna, toppspelarna eller, låt säga, Zlatan Ibrahimovic-träningarna, och ändå ha kvar något som heter Hammarby? Utan minsta tvivel.
Kan man ta bort Hertzöga-historierna, mötesplatserna, Magnus Hagströms fantastiska supportermagasin, läktarkreativiteten?
– Att vara lyckliga tillsammans, gråta tillsammans, det är den gemenskapen som är en klubb, eller ett samhälle. Eller, det var så i det gamla ekosystemet, innan klubbarna förändrades, säger Lieven Hérie.
– Det handlar inte alls om att vinna.
Han berättar om ett besök hos en bekant i Madrid 1999. De fick inte biljetter till en Real Madrid-match, istället gick han på Atleti – och förälskade sig.
– De åkte ur ligan den säsongen och hade 22 000 säsongskortsinnehavare. Under två år i andraligan dubblade de antalet. Det berodde inte på spelet. I Spanien pratar de om el sentimiento, om känslan. Det är något annat. Lokeren är också den sortens klubb, alla är involverade även om de inte går på matcherna. Utan klubben finns inget Lokeren.
Belgien är ett litet och tätbefolkat land, och blev snabbt ett av de länder som drabbats allra hårdast av covid19. Tusentals döda, hårda karantänsregler. När vi pratar har regeringen precis börjat släppa på begränsningarna. Lieven har under och samma vår upplevt en paralyserande pandemi och fått se sitt hjärtas klubb försvinna.
Finns det ett samband? Enligt Lieven Hérie handlade Sportings konkurs inte alls om corona, utan om vägval och missförstånd.
– Klubben började härma andra och leta efter genvägar till pengar. De såg inte potentialen i ungdomslagen, till exempel. I Belgien köper man in talang utifrån, trots att den inte är bättre än de spelare som redan finns här.
I Sverige har vi vår 51-procentsregel, som gör att klubbarna måste vara medlemsstyrda. Hade det räddat Sporting?
– Det är en intressant modell, ni har andra sorters klubbar. Här har spelaragenter för stor makt, utländska investerare som inte vet något om klubbarnas traditioner eller värderingar. De ser det bara som en affär, vilken som helst. All business förändras nu, världen förändras, och de agerar på ett gammalt sätt. Förr eller senare kommer fotbollen att förändras, för att den måste. Det är så många klubbar som har problem nu, och det beror på något.
Lieven Hérie arbetar med demokratiska processer och medborgaransvar även i sitt yrke. Han är en vanlig supporter med ett ovanligt genomtänkt engagemang.
– För mig handlar det inte om att ropa ”mot den moderna fotbollen”. Inte alls. Jag tror bara att vi måste återuppfinna fotbollen. Vi måste göra på ett annat sätt, titta på ekosystemet och hur man kan få det att växa. Vad kan ekosystemet göra för mig? Vad kan jag göra för ekosystemet? Människor måste känna sig involverade, man måste tänka långsiktigt. Jag tror att agenterna är det stora problemet, för de tänker alltid kortsiktigt.
Jag är väl också mot den moderna fotbollen, men jag kan reagera på att det blivit en passiv slogan, något många skriker på en läktare utan att ta ansvar för alternativet.
– Vi har mer makt än vi tror.
Det bor 42 000 människor i staden Lokeren, mer än en kvarts miljon i regionen. Med rätt beslut och rätt drivkrafter finns allt som behövs för att skapa en fungerande och (relativt) framgångsrik fotbollsklubb.
När beskedet till slut kom, när det stod klart att supporterprotester och investerarjakt inte räckte till och att Sporting upphörde att existera, var det som om många supportrar andades ut.
Äntligen klarhet. De sörjde, sedan funderade på framtiden – och en sak stod klart omedelbart:
De ville inte se en framtid utan en fotbollsklubb.
Efter en sammanslagning med en mindre klubb bildades Lokeren-Temse, med samma klubbfärger, matcher på samma gamla Daknamstadion. Toppfotbollen är borta från Lokeren, nu väntar matcher i fjärdedivisionen.
– Alla kommer att följa den nya klubben. När vi spelade cupfinaler snittade vi över 8000 åskådare, i år inte ens 3000, men de som är kvar är bara glada att vi äntligen fått ett svar. Det handlar inte bara om fotboll, det handlar om vänskap, om en själ.
I sociala medier och genom projekt som Collectief Wit-Zwart-Geel (Kollektivet vit-svart-gul) har allt börjat om.
– Vi har 40 väldigt aktiva medlemmar nu, som samtalar och har digitala möten två gånger i veckan. Det finns en rörelse, saker händer. Den nya strukturen måste ta hand om det vi byggt. Klubben måste styras på ett annat sätt nu, jag tror verkligen att man måste använda den här kraften underifrån.
Våren 2020 rids världen av en pest, när den dragit förbi kommer även fotbollen att se annorlunda ut. Mycket har aldrig varit värre än nu, mycket har heller aldrig varit tydligare.
– Ta bara debatten kring när ligorna ska starta om igen – den handlar inte om hälsa, som är det viktigaste vi har, utan om pengar.
Företag krisar, företag kan gå under – och om fotbollsklubbar bara är företag så kan de också göra det.
Om de är något annat, något som bygger på engagerade, lojala människor, så kommer de alltid att komma tillbaka.
Innan vi lägger på: en sista fråga. Var tror du att Sporting, det nya, befinner sig om fem-tio år?
– Roligt att du frågar. Vi har precis gjort en stor enkät på nätet, och på tre dagar fick vi in svar från över 1350 supportrar. En av frågorna var ”vad tror du att du kommer att mötas av på Daknamstadion år 2025?”. Frågan är intressant, för den visar vilken förändring det är folk vill se.
Vad svarade de?
– Många skrev att det kommer att finnas en klubb här, kanske i andra- eller tredjedivisionen, men att oavsett vad så kommer det vara något som händer här, en resa, en upplevelse. Folk sa att de kommer att komma dit, eftersom deras vänner kommer att vara där, för att det kommer att sjungas, för att det är en plats där man umgås.
– Och vet du, om allt runt fotbollen är okej så kommer fotbollen också att gå bra. Det är vad jag tror.