Derbykusinerna tillbaka på Närlunda

Här är området som fostrat flest elitspelare per capita

Johan Flinck

NÄRLUNDA. I dagens Skånederby ställs kusinerna Moustafa Zeidan och Abbe Khalili mot varandra för första gången.

Sportbladet sammanförde dem hemma på Närlunda – miljonprogramsområdet i Helsingborg som förmodligen fostrat flest elitspelare per invånare i Sverige.

– Det var fantastiskt att växa upp här – mycket gemenskap, mycket kärlek, mycket fotboll, säger Khalili.

– Lite taskigt ändå att jag inte är med där ännu. Jag är ändå allsvensk spelare. Jag skulle passa in där vid Henke, så han kramar mig. Eller så får jag kanske en helt egen vägg.

Moustafa Zeidan ler där han står och pekar på väggen i fritidsgården i bottenplanet på Närlunda 15.

På väggen är Henrik Larsson, Abbe Khalili, Imad Khalili, Martin Olsson, Marcus Olsson, Erla Arnardòttir, och Edda Arnardòttir avbildade – sju elitspelare i fotboll som allihop vuxit upp på Närlunda, det lilla miljonprogramsområdet strax söder om centrala Helsingborg med 1300 invånare som stod klart i början på 1970-talet.

Vi snackar alltså om en av svensk fotbolls största genom tiderna, en U21-europamästare, en före detta allsvensk skyttekung, en 55-faldig landslagsman, en tidigare Premier League-spelare samt två elitspelare på damsidan där den ena systern (Erla) gjorde 40 landskamper för Island.

Och då har alltså inte Malmö FF:s sommarsuccé, Moustafa Zeidan, fått plats på väggen ännu. Inte heller Sumar Almadjed som värvades från Landskrona, där han gjorde succé i superettan i fjol, till Helsingborg i vintras men gått skadad sedan dess.

– Sumar växte upp i 11:an, Moustafa, Imad och jag i nummer 13 och Henke i nummer 17. Martin och Marcus bodde i de lägre husen där bakom, säger Abbe Khalili.

Det är de fyra niovåningshusen, nummer 11, 13, 15 och 17 som utmärker Närlunda. De är placerade så att så många lägenheter som möjligt ska få utsikt mot Öresund. De senaste åren har de renoverats upp och fått delvis nya fasader.

Zeidan och Khalili är ofta här då föräldrarna bor kvar på Närlunda 13.

– Mina föräldrar bor på nionde våningen, Imads på åttan, Moustafas farmor och farfar på sexan, min mormor på femman, våra kusiner på trean och Moustafas föräldrar på tvåan. Vi har ockuperat hela huset, skrattar Abbe.

Gick i förskola i Henkes hus

Tanken var att Martin Olsson, MFF:s andra Närlunda-grabb, också skulle varit med på återföreningen här. Men den rutinerade vänsterbacken är en av allsvenskans svåraste spelare att boka upp.

– Det är lättare att få tag i (Barack) Obama än Martin, säger Zeidan.

Marcus Olsson har berättat hur han och tvillingbrorsan brukade springa över och plinga på hos Henke för att få autografer.

Vilka var era förebilder?

– Imad och Abbe är ju mina kusiner så dem behövde jag inte ta några autografer av. För mig var det en större grej att träffa Martin och Marcus när de var hemma från England. Då ställde man många frågor, säger Moustafa, som är tolv år yngre än börderna Olsson och sex år yngre än Abbe.

– Jag var närmare Martin och Marcus i ålder så Henke var grejen för mig när han var hemma här, säger Abbe.

Vi går bort till nummer 17, där tvillingarna Olsson sprang och plingade på hos Henke.

– Det var här dagiset låg. Det var här allting började, säger Zeidan.

Men frågan är om det egentligen inte började på den lilla fotbollsplanen i sänkan lite längre bort på gården. Nu är det en multiarena med konstgräs, när Abbe och Moustafa växte upp var det en asfaltsplan.

Här lirade de tuffa spontanfotbollsmatcher, tre mot tre eller fyra mot fyra, kvällarna och helgerna i ända.

– Här har jag spenderat jävligt mycket tid. Här fick man både den tekniska och mentala biten, säger Moustafa.

Jordan Larsson har aldrig bott på Närlunda men han var ofta här och spelade med Zeidan när de spelade ihop i Högaborg som tonåringar.

Uppväxten har gett den mentala styrkan

Redan 2014 var Sportbladet här och gjorde ett reportage om ”Fotbollsfabriken” på Närlunda. Då var Abbe Khalili och fotbollsplanen i fokus. På en bild står han på planen med ett 25-tal ungdomar från Närlunda bakom sig.

– Jag är med där. Om du zoomar in på bilden så är det jag som står bakom tjejen där i mitten, säger Moustafa.

Han var 15 år då och pojklandslagsspelaren som ledde skytteligan i division två och skulle lämna Högaborgs BK på sommaren för att bli ungdomsproffs i Aston Villa.

– Klubbens störste talang – någonsin, sa Kenneth Karlsson, tränaren och eldsjälen i Högaborg då.

Efter knappt två år i England vände Zeidan hemåt. Sex år och en mycket krokig väg senare har han fått sitt stora genombrott i allsvenskan.

– Uppväxten här har gett mig den mentala styrkan som gjort att jag tagit mig igenom de tuffa perioderna i karriären.

Närlunda har, precis som de flesta miljonprogramsområdena i Sverige, ett skamfilat rykte.

– Som i alla områden finns det bättre och sämre sidor. Vi klarade oss undan den dåliga sidan mycket tack vare fotboll, säger Abbe och fortsätter:

– Men det var fantastiskt att växa upp här – mycket gemenskap, mycket kärlek, mycket fotboll.

”Högaborg har betytt allt”

Naturligtvis har Högaborg och Harlyckan, idrottsplatsen på andra sidan lilla Jordbodalen, spelat en avgörande roll för talangerna från Närlunda.

– Högaborg har betytt allt, säger både Zeidan och Khalili.

– Vi hade vår plan här och ville vi spela på gräs så kunde vi planka in på Harlyckan och spela där. Vi hade bra förutsättningar, säger Khalili.

Det är i Högaborg, och inte stadens storhet HIF, som Henke, Olsson-tvillingarna och Khalili/Zeidan-kusinerna alla fostrats. Dit kunde de ta med sig fotbollen från gatan.

– Det som varit bra för oss är att man alltid fått göra sin grej i Högaborg. I större klubbar är det mer styrt. I Högaborg har man fått fortsätta dribbla och fått utrymme att göra fel och misslyckas. Det har gjort att man vågat göra det lilla extra sen, säger Khalili.

I Högaborg har man heller aldrig varit rädd för att flytta upp spelare till äldre lag och låta dem utvecklas i sin takt.

– När jag var 13 spelade jag med 18-årslaget och redan när jag var 14–15 spelade jag med a-laget.

Då låg Högaborg i division två, i dag är man i trean. I takt med att det spelas mindre fotboll på Närlunda, där fotbollsplanen allt oftare står tom, kommer det fram färre talanger från Närlunda vilket gör att plantskolan Högaborg inte blomstrar på samma sätt längre och klubben har fått svårare att hävda sig i seriesystemet.

– Det är mer mobiler, tik-tok och sånt nu, säger Abbe när han tittar ut över den tomma planen.

När vi passerar grillplatsen mellan höghusen vinkar några äldre gentlemän glatt på kusinerna

– På sommaren tog våra äldre släktingar ut en teve och hängde upp här och satt och kollade på våra matcher. De tittade mycket på MFF och Moustafa då, innan jag skrev på för HIF igen. Nu tittar de på oss båda, säger Abbe.

Vilka håller de på i derbyt?

– De hoppas nog att båda ska göra något bra för sina respektive lag, säger Abbe.

– För dem spelar det nog inte så stor roll vilket lag som vinner, säger Moustafa.

Det här blir faktiskt första gången kusinerna möts, i varje fall sedan spontanfotbollens dagar här på Närlunda.

– Det är en av drömmarna man haft, att antingen få spela med eller mot Abbe, säger Moustafa.

Hur är det då möjligt att det kommit så många bra fotbollsspelare från en så liten plats som Närlunda?

Den frågan verkar ingen ha ett svar på.

– Vi brukar svara att det beror vattnet här på Närlunda, skrattar kusinerna.

En orsak kanske kan vara att det funnits förebilder på mycket nära håll?

– Henke visade vägen. Sedan kom Imad, Martin och Marcus. Då tänkte man att ”vi kan också bli proffs” och fortsatte spela och spela, säger Abbe.