Polen – en hälsofara
Publicerad 2012-06-09
Niva: Det var mer än en match som höll på att gå åt helvete
WARSZAWA. Inför Europas ögon spelade det polska landslaget roulette med hela nationalhälsan.
Det blev oavgjort.
Det värsta för Polen är att de måste gå igenom pärsen två gånger till.
Det bästa för oss är att vi får titta på.
Hade jag haft en känslopendel hade den redan varit utsliten.
Hade jag varit polack hade jag behövt hjärtmassage.
Det är sen kväll när jag promenerar genom Warszawa, och över hela staden träffar jag på små rödvitskrålande klungor som inte riktigt verkar veta vart de är på väg eller vad de varit med om.
Berusade, visst, men samtidigt även så omtumlade att de framstår som direkt förvirrade.
Är det såhär det är att vara EM-värd?
Hur ska man i så fall orka med det?
Det var en lång, känslosvallande dag i Warszawa.
EM-monstret svalde stan redan på förmiddagen, och därefter fanns det liksom ingen återvändo. När det väl var dags för att sjunga nationalsång och kicka igång turneringen var känslorna så starka att sången höll på att spräcka sömmarna på den nyrenoverade nationalstadion.
Sedan blev det större. Sedan blev det bättre.
Hade äntligen anlänt
Under den första kvarten uppträdde det polska landslaget som om de hade trettioåtta miljoner medborgare snarare än elva spelare på planen – även om det var rätt uppenbart att tre av dem var bättre än alla andra.
Triumviratet från Borussia Dortmund tycktes fullt kapabelt att vinna matchen helt på egen hand, om nu det krävdes.
Piszczek och Blaszczykowski sågade sig fram längs högerkanten, och vid bortre stolpen nickade Lewandowski ner bollen mot stolproten som om det inte fanns några som helst problem med att förväntas leda sitt landslag i sin hemstad.
Ledning. Förlösning.
Polacy gramy u siebie, mullrade läktarna. Polackerna spelar hemma.
På väldigt många sätt var det den största stunden nationen har upplevt sedan frigörelsen 1989.
Polen hade äntligen anlänt.
De hade fått vandra ensamma genom stora delar av de senaste 200 åren, men de var framme nu. De stod stadigt på egna ben, och hade bjudit in Europa för att titta på ett nytt och optimistiskt land, med snabbväxande ekonomi och ett frejdigt fotbollslandslag.
Jeszcze jeden, manade publiken. Ett till. Ett mål till.
Och jo, ett mål till blev det. Bara inte i den riktning massorna tänkt sig.
Med tjugo minuter kvar av matchen var i stället Polen på väg rakt ut ur turneringen. De hade spelat mot tio man – men ändå lyckats släppa in ett kvitteringsmål, få målvakten utvisad och bjuda motståndarna på en straff.
Förbundskaptenen Franciszek Smuda pratade efteråt om hur hans spelare blivit paralyserade av pressen, förlamade inför historien som skulle skrivas.
Jag kan förstå varför.
Det här var mer än en fotbollsmatch som höll på att gå åt helvete. Det här var en kollektiv katastrof som höll på att utvecklas till ett nationellt trauma.
Klamrade sig fast vid kanten
Hur hade någon någonsin kunnat tro att något skulle bli annorlunda?
Välkommen till det nya Polen – exakt likadant som det gamla Polen. Landet som kanske inte lyckas med sådär jättemycket, men som i alla fall är ohotade världsmästare i att förvandla triumfer till tragedier.
Såhär var det ju: Hade inte reservmålvakten Przemyslaw Tyton räddat grekkaptenen Giorgos Karagounis straff så hade Polen varit förlorat.
Då hade det kvittat hur mycket de hade försökt intala sig själv att två matcher fortfarande återstod av gruppspelet. Då hade den psykologiska skadan varit för stor för att reparera.
Men nu återstod det ytterligare ett par emotionella kast. En straff skulle räddas, ett mål skulle dömas bort och en premiärmatch skulle sluta 1–1.
Till sist bromsade fotbollens berg- och dalbana in, och satte av 55 000 omtöcknade passagerare vid foten av bron som leder över floden Wisla, tillbaka in mot centrala Warszawa.
Det var sommarljummet i luften, och en publikmassa som inte riktigt hunnit begripa vad den utsatts för visste inte om den skulle vara belåten eller besviken.
Under 90 minuter hade Polen först erövrat Europa, för att sedan kastas av kontinentalplattan, men ändå lyckats klamra sig fast vid kanten.
Det var den EM-dagen.
Återstod gjorde bara att knalla tillbaka in mot centrum, att vänja sig, att försöka njuta av åkturen.
Det kommer fler.