Jag vet, det handlar inte om cancerforskning. Eller valfångstbekämpning i Japan. Men alla som någon gång varit på Söderstadion och sett 15 000 fans ställa sig upp och sjunga ”Just i dag är jag stark” förstår att en värld utan Hammarby Fotboll skulle
vara lite, lite fattigare.
Åtminstone för några av oss.
Under hela min uppväxt var Söderstadion och bajenklacken ett hem. Det kunde vara stökigt och ibland hetsig stämning på läktaren men man var alltid välkommen och jag upplevde där en gemenskap jag än i dag inte har funnit någon annanstans. När man besviken vandrade hem över Skanstullsbron dök det alltid upp nån äldre kis som la armen om ens axlar och rosslade ”vi tar dom nästa gång” (detta var på tidigt 90-tal, ljusår före SM-guld och allsvenska topplaceringar).
Hammarbys styrelse utsattes ofta för hån av oss supportrar. De var lallande kvarterskrogsalkisar som inte ens gått ut nian, svors det ofta på krogarna runt Medis efter ännu en misslyckad säsong. Men det var liksom svårt att bli så där riktigt förbannad. De var ju trots allt Bajare. De försökte.
I dag är det lättare att bli riktigt förbannad. De interna striderna och individerna med egenintressen avlöser
varandra och Hammarby slits sönder framför våra ögon.
Jag har två ödmjuka uppmaningar till alla hammarbyare runt om i landet.
Den första: Låt oss lova varandra att aldrig mer släppa in någon i Hammarbys styrelse som har en annan agenda än Hammarby Fotbolls välbefinnande. Och skulle det slinka in någon som ser en möjlighet att personligen roffa åt sig en del av kakan så ska han bli ombedd att omedelbart lämna föreningen av 15 000 artiga fans.
Den andra: Bli medlem i Hammarby Fotboll. Är du inte medlem kan du inte gå på möten, eller rösta. Detta innebär, i mina ögon, att du också fråntas rätten att sitta på krogarna runt Medis och svära över att föreningen är misskött.
Självklart ska vi ha en kompetent styrelse som vet hur man driver ett företag. Gärna folk som har gått ut nian. Men jag vill se styrelsemedlemmar som förstår att Hammarby är något mer än ett företag. Jag har ingen polare som har tatuerat in AstraZeneca på bröstet eller döpt sin son till Stora Enso. Tyvärr verkar det finnas krafter i dagens styrelse som inte förstår det. Eller så skiter de bara i det.
Ultras, grabbar, julgranar och oljerockar...
Det är vi som är Hammarby.
// Alexander Skarsgård
