De spelar uppdaterad Championshipfotboll

Per Bohman

Bohman: ’Bajen’ är förmodligen det lag i allsvenskan som – rent fysiskt – är tyngst att möta

JÖNKÖPING. Per Bohmans fem punkter från mötet mellan Jönköpings Södra och Hammarby.

1. Kunde J–Södra hämta sig från årets värsta örfil?

Smålänningarnas första halvlek mot Norrköping, i den senaste omgången, var årets värsta örfil i allsvenskan. Det stod 0–5 i paus, och det var med mersmak för det regerande mästarlaget.

J-Södra hade så vansinnigt stora ytor bakom sin backlinje att djupledslöpare som Kalle Holmberg, David Moberg Karlsson och Sebastian Andersson måste ha tyckt att bortalaget var, för att tala klarspråk, taktiskt infantila. Vilket är märkligt sett till att skolade tränaren Jimmy Thelin under säsongen framstått som oerhört taktisk driven.

Prioriteringen mot "Bajen" måste naturligtvis ha varit att stadga upp försvarsspelet.

Problemet?

Mot Hammarby ställs en helt annan typ av defensiva krav än mot (förvisso briljanta) IFK Norrköping.

2. Bajens uppdaterade Championshipfotboll är... underhållande

För Hammarby spelar som bekant numera en slags uppdaterad raggarfotboll som – om ni tillåter en klyscha – verkar hämtad från brittiska Championship. Men den är utförd av flera genuint skickliga spelare som helt och fullt underordnat sig spelidén, vilket gör den både röjigt underhållande och piggt tempofylld, men framför allt effektiv.

"Bajen" är förmodligen det lag i allsvenskan som – rent fysiskt – är tyngst att möta, vilket ställer höga krav på motståndarnas stryktålighet och förmåga hantera Hammarbys raka lyror, ständiga skarvar och köttiga andrabollspel.

Faktum är att J-Södra klarade av det där grundläggande helt okej under den första halvleken.

Det var annat som fallerade...

3. Slarviga J-Södra hade tur

Förstå mig rätt: det går inte att tycka illa om ryggmärgsreflexen hos spelarna i J-Södra. Att de vid varje givet tillfälle försöker hitta den bollhållande och konstruktiva lösningen (trots att de oftare borde söka Pawel Cibickis i djupled).

När spelarna lyckas är det imponerande just för att det är svårutfört, men om laget inte kan hantera kortpassningscrescendot mest... riskfyllt.

I princip samtliga av Hammarbys heta chanser den första halvleken berodde på ett alldeles för slapphänt stressat, nästan nonchalant, passningsspel från ett hemmalag som konstant tappade boll på egen planhalva. Då förbyts hemmapublikens uppskattning till ren och rättfärdig irritation. Att J-Södra kom undan med 0–0 i paus var mer tur än skicklighet.

4. Kennedy kommer alltid tillbaka

Han fyller ändå 36 i år, Kennedy. I våras hade man sagt det med en menande blick. "Det är över snart", liksom.

Veteranen gnuggade som sittande innermittfältare på varje träning, men när det väl blev match fick han ofta lira kantslickande ytter – vilket Kennedy över huvud taget inte har benen till längre. Ikonen var så sent som inför EM-uppehållet uppenbart frustrerad och missnöjd med sin situation.

– Vad ska jag säga. Det är in och ut, ut och in. Jag är här för att spela. Vad gör jag annars här? Annars kan jag göra något annat, sa han till Sportbladet i slutet av maj.

Ett par månader senare har Kennedy fått chansen på innermittfältet och inte bara tagit den, utan ofta dominerat som låg spelfördelare. När han dessutom avgör matchen med vidunderliga volleys som säkrar det allsvenska kontraktet finns det inte mycket att anmärka på.

Apropå kontrakt: Kennedys, David Boo Wiklanders och Philip Haglunds går ut efter säsongen. Trion som tillsammans med Jospeh Aidoo har varit helt avgörande för Hammarbys utmärkta höst. Hur länge vågar Mats Jingblad vänta innan han lägger fram kontraktsförslagen?

5. Satsa på Pawel, MFF!

Malmö FF har de två-tre senaste säsongerna tvingats slå knut på sig själva för att lyckas värva spännande talanger från andra allsvenska klubbar. Sedan Champions League-miljonerna sköljde över kassören har seriekonkurrenterna naturligtvis börjat kräva (ofta oskäligt) höga summor för sina spelare – vilket strypt tillgången på typer som Anton Tinnerholm, Jiloan Hamad, Isaac Kiese Thelin, Jimmy Durmaz och Emil Forsberg.

Kapet Alexander Jeremejeff är ett undantag som blir allt svårare att upprepa.

Det här känner alla till.

Det är kanske orättvist att dra paralleller till Markus Rosenberg, men visst påminner Cibickis resa i J-Södra mycket om den elva år äldre lagkamratens tid i Halmstad 2004. 22-åringen har varit en av allsvenskans fem bästa anfallare den här säsongen, och det vore ju sorgligt om MFF ska behöva köpa svindyrt inom allsvenskan eller scouta forwards över hela världen när det finns en Malmöpåg som är mer än bra nog att vara en av truppens tre forwards.

Det är inte bara målskyttet eller framspelningarna, smarte Cibicki hade ett par extremt lojala – defensivt påkopplade! – hemlöpningar mot Bajen som imponerade stort, även om det här totalt sett inte var någon av hans bästa allsvenska kvällar.