Atladottir: Island har fått sin egen sommaren 94

helskärm

I kväll möter mitt hemland Island England i åttondelsfinal. I och med det skriver vi fotbollshistoria.

Ni vet hur det känns.

Ett par dagar innan jag fyllde två år flög jag och min mor från Reykjavik till Sverige, enkel resa.

Tanken var att stanna i Sverige under de år som min far skulle arbeta på sjukhuset i Örebro. Sen ”hem” igen, eller någon annanstans.

Det här är vanligt för islänningar. Vi är ett litet land, lika stor befolkning som Malmö, och för den som drömmer om ett bättre, större, mer spännande liv är en utlandsflytt nästan ett måste.

Det slutade givetvis med att vi stannade i Sverige. Som för så många invandrare var Sverige fantastiskt, möjligheterna oändliga. Till och med för en småbarnsfamilj i Lillån.

Att vi fick vara islänningar, behålla vårt språk och kultur, medborgarskap och stolthet utan förbehåll var förstås för att vi kom från ett nordiskt land. Jag har aldrig mött något annat än fascination och glädje över att jag är just islänning. Något alla invandrare borde få uppleva.

Hemma i Reykjavik saknade mormor och morfar oss, visst, de hälsade på ofta och vi åkte hem titt som tätt. Jag minns den enorma stoltheten över att bo i Sverige efter VM 1994.

Inte direkt en dålig ”ice breaker” på en isländsk lekplats när man var och hälsade på under somrarna.

”Wow, bor du i Sverige? Ni är rätt bra på fotboll.”

”Jag vet.”

Har hittat varandra

Själv har jag aldrig varit särskilt bra på att spela fotboll. Men som många islänningar har jag en stark koppling till sporten. Min morfar som fyller 80 år i höst har tilldelats medalj för sitt arbete i fotbollsförbundets styrelse som kassör. Något han även var för ”sitt” lag Valur i den inhemska ligan, Olympiska kommittén och Islands idrottsförbund i många år. Och om du inte själv spelar fotboll som islänning känner du någon som spelar fotboll, till och med på proffsnivå utomlands.

Fotboll är med andra ord väldigt viktig för oss. Det tar oss någonstans, det gör drömmar om ett annat liv möjligt.

Ni har kanske märkt det?

Oavsett hur det går i kvällens rysarmatch mot England har vi islänningar redan fått vår egna sommaren 1994. Det här är första gången vi spelar ett stort mästerskap. Bara det är ofattbart, fantastiskt, så stort. En dröm.

Jag bar min matchtröja med stolthet varje dag förra veckan, människor stannade mig för att gratulera, för att berömma. Och trots att jag inte kan ett enda ord i nationalsången, trots att jag har bott i Sverige merparten av mitt liv blir jag och mina syskon så oerhört stolta över vårt landslag. Vi sträcker på oss, vi är inte så små ändå.

Jag har sett alla våra matcher tillsammans med andra islänningar här i Stockholm. Människor jag aldrig träffat tidigare, som jag inte känner. Men vi har hittat varandra och träffats för att vi vet hur stort det är.

Visst, vi har varit en hel del svenskar och andra nationaliteter också som skålat, skrikit och hejat tillsammans.  ”Bjud in alla islänningar ni känner!” löd det i gruppchatten inför första matchen mot Portugal.

”Nej, bjud in alla som känner en islänning också!”

”Eller vafan, alla som någonsin TÄNKT på att bada i en varm källa är välkomna!”

För så är det, alla är välkomna, alla får plats. Resten löser sig. Precis som vi var välkomna till Sverige en gång för att heja, hylla och hoppas på Brolin, Larsson, Ravelli, Elmander, Ljungberg och Ibrahimovic med flera.

Välkomna att tillsammans med oss uppleva det största som någonsin hänt vårt lilla land. 

Nu KÖR VI! Áfram Island!

Margret Atladottir – redaktör på politsm.se