Vågen förintade hans stad – nu står allt hopp till Cobaltore

helskärm

JAPAN / ONAGAWA.

D u vet förmodligen inte om det, men den här septemberdagen är kortare än den var ifjol.

Tiden är ur led.

Orubbliga fakta har ruskats om. Jordklotet har fått en ny bana genom universum, en hel nation har flyttat på sig och våra dagar har alltså blivit kortare.

Den 11 mars 2011 drabbades Japan av en av de kraftigaste jordbävningarna i hela världshistorien, en katastrof som påverkade grunderna för vår existens.

Huvudön Honshu hoppade flera meter österut, planeten började snurra snabbare och dygnen tappade 1,8 nanosekunder i längd.

Och sedan blev det värre.
 

H arry Yeh vid Oregon State University är en av världens främsta tsunami-experter.

De senaste 25 åren har han rest runt till alla de platser som drabbats av dödliga monstervågor, men när han kom till Onagawa fick han se något som han aldrig sett förut.

Nere vid den ödelagda hamnen låg ett fyravåningshus – förstärkt med stabiliserande betong – som välts över ända av vattnets kraft.

När det föll drog det med sig flera av de grundprinciper som den globala tsunamiforskningen dittills utgått ifrån.

– Jag blev chockad när jag kom till Onagawa. Vi hade alltid trott att betongförstärkta byggnader varit säkra. Vår rekommendation till folk som inte hunnit evakuera har varit att klättra upp till fjärde -våningen på såna här hus.

Nu står jag vid just det här omkullvälta huset tillsammans med Keichi Ohmi. För honom är det inte betongklumpen som tvingade katastrofforskningen att revidera sig – för honom är det kåken där han brukade handla cd-skivor i musikaffären på bottenvåningen.

– Det låg egentligen 30 meter åt det hållet, men efter att det välts omkull satte tsunamin ner det här. Och just precis där det ligger nu låg vårt klubbhus tidigare.

Var är klubbhuset nu?

– Ingen aning. Det sveptes iväg med vågen. Vi har aldrig hittat det.

Keichi Ohmi är president för en fotbollsklubb. Nu för tiden ger den titeln associationer till ryska oligarker eller arabiska shejker, stormrika män som använder fotbollen som egotripp.

53-årige Ohmi känner till de herrarna. Han förstår sig bara inte på dem.

– När jag tittar på dagens toppfotboll förstår jag inte vad som har hänt med den. Ta en klubb som Manchester City. De har arabiska ägare, italiensk tränare, spelare från hela världen och de marknadsför sig väldigt kraftfullt här i östra Asien. Vad har klubben med Manchester att göra? Jag ser gärna Cobaltore Onagawa som den raka motsatsen till det sättet att se på fotboll.

Själv är han också en förmögen man, Keichi Ohmi, en driven entreprenör som blivit mångmiljonär på ett företag som tillverkar våtdräkter. För fem år sedan bestämde han sig ändå för att lämna affärsvärlden bakom sig.

– Min pappa gick bort i cancer, och det fick mig att tänka över mitt eget liv. Hans pappa – min farfar – gick bort i andra världskriget, och från unga år fick han därför ägna hela sin tillvaro åt att försörja sin släkt. När han dog tog jag fram alla fotografier som fanns på honom, bredde ut dem över ett bord och tänkte på både hans liv och mitt eget. Vad är egentligen viktigt? Och jag bestämde mig. Jag skulle ägna resten av mina egna dagar åt att försöka göra nytta för folket runt -omkring mig och den här bygden som jag älskar.

Den avlägsna nordostkusten har länge varit en sorts japansk motsvarighet till Norrlands inland. I takt med att jobben inom fiskeindustrin blivit färre har regionens unga flyttat in till storstäderna, lämnat kvar en krympande och åldrande befolkning.

Allra värst var situationen i Onagawa, den lilla kuststaden med Japans kraftigaste befolkningsminskning.

– Jag tänkte: ”Vad kan jag göra för min döende stad? Hur kan jag hjälpa Onagawa?”. Och snabbt kom jag fram till att en framgångsrik fotbollsklubb vore det allra mest effektiva – så länge den existerade av rätt anledningar. Den skulle ge de unga sysselsättning, och en anledning att stanna kvar i staden. Den skulle kunna ge folket här något att se fram emot, något att vara stolta över.
 

C obaltore Onagawa grundades våren 2006, på helt andra premisser än de flesta moderna fotbollsklubbar. Den uttalade grundprincipen var att klubben i första hand fanns till för att hjälpa staden.

Spelare värvades som ”medborgare av Onagawa” snarare än idrottsmän, och hade olika sorters samhällstjänst inskrivet i sina kontrakt. De flesta fick lov att kombinera fotbollen med arbete på den stora lokala fiskfabriken, Takamasa.

– Och det fungerade. Det var smått otroligt, men vi lyckades hitta välmeriterade och högkvalificerade spelare som verkligen köpte idén och upplägget, som kom hit med ambitionen att hjälpa Onagawa genom fotboll. Snabbt svetsades de samman till ett riktigt lag. De vann sina serier överlägset, nådde tre raka uppflyttningar och hade faktiskt proffsfotbollen i J-League inom räckhåll. Men sedan kom vågen…

Jag kommer ihåg första gången tanken slog mig på allvar.

Det var försommaren 2005, och jag stod utanför Stamford Bridge i sydvästra London. Bredvid mig stod Gary Burwood, en arbetslös snickare som snart skulle fylla 50.

Han tog med mig till en av entréerna på kortsidan.

Det var det insläppet som hade varit hans i flera årtionden, men som han inte längre hade någon möjlighet att gå in igenom.

Hans Chelsea FC var inte längre samma fotbollsklubb som han vuxit upp med. Istället hade den tagits över av en rysk oligark som hette Roman Abramovitj och som ingen i de här kvarteren egentligen visste något om.

Laget hade visserligen blivit väldigt mycket bättre, men biljettpriserna hade samtidigt stigit med mer än 700 procent på mindre än 15 år.

Lokala fans som levt med klubben under hela sina liv hade inte längre råd att gå på matcherna, och jag stod där med de där tankarna som jag inte kunde få ur huvudet.

Varför finns egentligen fotbollsklubbar? För att de innebär fina pr-ytor och bra affärsmöjligheter? För att någon ska -

kunna tjäna pengar på dem?

De senaste månaderna har jag ägnat mig åt att resa runt jorden för att skildra fotbollens enorma kraft, berätta om hur den hjälper människor över hela världen genom de värsta av kriser.

I Haiti mötte jag en föräldralös 17-årig målvaktstalang med tillvaron raserad, men med fotbollen som framtidshopp.

I en tsunamiskövlad del av Japan hittade jag en otrolig motståndskraft och ett klart och tydligt svar på mina egna funderingar.

Cobaltore Onagawa finns eftersom staden där de spelar behöver dem. Mot alla odds fortsätter klubben att existera, då deras verksamhet är avgörande för hela bygdens framtid.

Det finns sämre anledningar att ägna sig åt idrott.

Läs mer om Erik Niva

Det låg egentligen 30 meter åt det hållet, men efter att det välts omkull satte tsunamin ner det här

Spelare värvades som ”medborgare av Onagawa” snarare än idrottsmän, och hade olika sorters samhällstjänst inskrivet i sina kontrakt. De flesta fick lov att kombinera fotbollen med arbete på den stora lokala fiskfabriken

Aftonbladets fotograf Sara Ringström och Erik Niva, hyllad och mångbelönt fotbollskrönikör, åkte till Japan ett halvår efter tsunamin.