Niva: England är bäst i världen på att förlora
MOSKVA. Det hette att allt var förändrat, men när allt skulle avgöras var det samma tanklösa, skräckkrampande nedräkning till förlusten som vanligt.
Och nu då?
I mer än 50 år har England förlorat. Den här gången måste de förlora annorlunda, förlora bättre.
Åh, England.
Era tappra, trähövdade, chansmissande, självskadande, bröstbultande och asplövsdarrande harakirihaverister.
Ni hade en möjlighet som ni inte hade haft på mer än ett halvsekel, ni hade finalplatsen i era händer – och ni släppte greppet om den, ni lät den glida undan.
Fem minuter in i matchen var verkligen fotbollen på väg hem. Kieran Trippier från Bury sköt en frispark som David Beckham bara kunnat drömma om, och jubelölen skvätte hela vägen från Luzjniki-stadion till Hyde Park.
Ett målmedvetet England skenade fram, sågade sig igenom så gott som när de ville och spelade en snabb, tydlig och vägvinnande fotboll.
Kommer gräma sig i långa, bittra år
De hade kunnat döda matchen redan här. De kommer gräma sig i långa, bittra år för att de inte gjorde det.
John Stones såg en nick stötas undan på mållinjen, Jesse Lingard skevade ett skott utanför. Harry Kane missade en dubbelchans han verkligen inte borde kunna missa, och Kroatien fick en halvtidsvila på sig att omgruppera.
Annan match på andra sidan, annan utmaning – och England rämnade, England desintegrerade.
Efter att Ivan Perisic hade hoppsparkat in kvitteringsmålet var det som att förtrollningen definitivt var bruten. De engelska spelarna glömde bort allt de lärt sig, och kom ihåg vilka de egentligen är.
De var de kantiga, bollskygga kämparna från Barnsley, Bury och Sunderland, snarare än Gareth Southgates modernt metodiska Premier League-pluton.
Ingen passning var så enkel att den inte kunde missas, ingen rensning så lätt att den inte kunde generera panik.
Matchen sprang ifrån dem, historien hann ikapp.
Det är alltid enkelt att framstå som mentalt stark och spelmässigt mogen så länge allt går som planerat. Det är när motgången och prövningen måste mötas som svaren och beskeden kommer.
England hade dem inte den här gången heller.
När förlängningen väl inleddes fanns Stuart Pearce, Chris Waddle, David Batty och Darius Vassell också med där ute, även om det var väldigt svårt att se vilka de egentligen spelade för.
Samma dödsdömda lag vi sett så många gånger förr
Det var inte längre något nytt England som spelade, utan det var samma drunknande, dödsdömda lag som vi sett så många gånger förr.
Straffar igen? Nej, John Stones tappade koncentrationen och vaksamheten, och serievinnaren Mario Mandzukic gjorde det VM-finalister gör.
England var aldrig nära att resa sig. Kieran Trippier haltade ut, och tio decimerade och fördömda män hade inget sätt att kanalisera all sin frustration och desperation i någon typ av kvitteringsjaktsfotboll.
52 years of hurt. Still counting.
Långt efter slutsignalen stod de engelska spelarna fortfarande mangrant kvar nedanför sin kortsida, både gav och tog emot ovationer.
Landsmännen på läktaren sjöng ”God Save the Queen”, tecknade åt dem på planen att räta på ryggarna och höja sina huvuden, ropade in Gareth Southgate gång efter gång.
Bäst och sämst i världen på att förlora
Det här kan de. Att förlora har de tränat på alldeles onödigt många gånger – att förlora är de både bäst och sämst i världen på.
Så länge det fortfarande finns tårar att torka och överläppar att räta ut är de fantastiska; solidariska, och framåtriktade. Dagen efter är de ofta bedrövliga.
Då ska det jagas syndabockar och då ska det sparkas folk och då ska det rivas upp rötter.
På det säregna livscoachingspråket brukar det heta att du antingen vinner eller lär dig något, att det som skiljer det fjärde misslyckandet från den första är att du misslyckas lite bättre för varje gång.
För England brukar inte något av det vara giltigt.
De gör trettio snabba, ytliga och känslostyrda åtgärder för att verka handlingskraftiga – och sedan står de ändå där två, fyra och fjorton år senare med exakt samma tillkortakommanden.
Nu är det deras förbannade skyldighet att göra saker annorlunda, att förstå innebörden av långsiktighet och värdet av tålamod.
Den här gången ska de egentligen inte ändra på något alls, utan bara fortsätta vidare på vägen de redan slagit in på med lite mer smartness och lite mer erfarenhet i bagaget.
Svaret får vi redan i morgon
Tillräckligt bra för att vinna något VM var de aldrig den här gången, men de har i alla fall bjudit på glimtar av framtiden som den kan se ut, som den måste se ut.
Utvecklingsarbetet har redan börjat bära frukt. Ungdomslandslagen är bäst i världen, och även om Gareth Southgate framstod som taktiskt enkelspårig ikväll är han givetvis helt rätt man att leda dem vidare ut i vuxenfotbollen.
Hur länge kommer England att behöva älta detta?
En väldigt stor och viktig del av svaret får vi redan i morgon. Ifall de brännmärker Raheem Sterling eller Harry Kane eller John Stones – om de här spelarna börjar utveckla samma otillräckliga skräck för landslagströjan som tidigare generationer – så är det över för den här gången också.
Då kommer de aldrig att kunna uträtta något.
Om däremot både tabloidpressen och gatuparlamentet och socialmediegiljotinen kan mana fram något mått av sans och balans, då kan det här ha varit just den lektion som England behöver för att till sist lära sig att vinna.
- LÄS MER: ALL superläsning från VM – bara för dig med
- LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
- LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
- LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
- LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
- LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller