Samuel Gustafson om livet i Japan: ”Gick in med en romantiserad bild”
Publicerad 19.53
SAITAMA. En fotboll och en ligasäsong som inte varit den lättaste att acklimatisera sig till.
Likväl har Samuel Gustafson, 29, onekligen tagits väl emot av Urawa Reds-fansen – och börjat vänja sig vid en vardag på andra sidan jordklotet.
– Jag tycker väl ändå att jag har fått en ganska bra bild av det japanska samhället, säger mittfältaren i en lång intervju med Sportbladet.
Efter några oerhört varma sommarmånader står hösten inför dörren i de norra utkanterna av Tokyo.
I japanska sammanhang är det välkommet – med tanke på hur hur behagligt det japanska höstvädret faktiskt är.
– Det klart att nu när det har svalnat lite och det är 20–25 grader ute i oktober så är det ju svingött. Men det är klart att när det är 38 grader två månader i rad så funderar nog varenda jävel på om man ska vara någon annanstans, säger Samuel Gustafson och skrattar.
Ja, det är ju faktiskt här som den svenske, landslagsmeriterade mittfältaren är numer, när Sportbladet kommer på hembesök en tidig oktobereftermiddag.
På andra sidan jordklotet i Tokyos norra förorter. Spelandes för en av Japans största klubbar – Urawa Red Diamonds.
Om vi börjar rent sportsligt, hur har du haft det egentligen?
– Ska jag summera det har det varit väldigt mycket upp och ned. Jag tror att jag har visat vad jag kan i ligan. Och jag tror att det är många supportrar som tycker om mig. Samtidigt så har jag inte haft mitt bästa år i min karriär, med massa skador och sånt där, säger Gustafson.
”Så klart det är jävla tråkigt att förlora”
Det ska sägas att Samuel Gustafson inte direkt haft den lättaste av debutsäsonger i J-League.
Efter att ha spelat klubblags-VM så sent som i fjol så har Urawa Reds svajat rejält i ligaspelet denna säsong. Så pass att gamle BK Häcken-kollegan, tränare Per Mathias Högmo, fick lämna sitt jobb i slutet av augusti. In i stället med förre tränaren Maciej Skorza. Det har dock ännu inte gett någon direkt positiv resultateffekt – även om det inneburit skiften i spelsystem och nya, mer ovana, arbetsuppgifter på planen för Gustafson personligen.
Han har onekligen noterat att han spelar för en storklubb under den hittills tuffa säsongen.
– Det är ju allt vad en storklubb innebär med väldigt mycket supportrar och ett tryck för resultat. Så det har man ju känt av. Sen så vill jag tro att jag står lite stadigare i sånt nu när jag är äldre. När man varit igenom tyngre perioder och supportrar som är missnöjda, buar och så där. Men det är ju klart det är jävla tråkigt att förlora. Det är ju mycket roligare att vinna, säger mittfältaren.
Gustafson fortsätter med att konstatera att det dessutom funnits kulturskillnader, både för honom själv och för förre tränaren Högmo, att hantera under debutsäsongen.
– Det är väldigt speciellt att jobba på andra sidan jorden med annat språk och tolk. Sen har de en helt annan fotbollsskolning i Japan än vad vi har i Europa. Det sitter ju i ryggmärgen hur man jobbar i lagdelar och i laget, och sen plötsligt har man ett annat arbetssätt här och får spela fotboll på ett helt nytt sätt. Det är en utmaning så klart, men också intressant att kunna lära sig av det och känna på det, säger Gustafson.
”Att inte visa kroppspråk blir helt omöjligt”
Den landslagsmeriterade mittfältaren är inte den enda svensken som känt på den japanska fotbollen (må så vara att ytterst få på hans centrala mittfältsposition gjort det genom åren). Emil Salomonsson var framgångsrik i såväl Sanfrecce Hiroshima som Avispa Fukuoka (2019–2021). David Moberg Karlsson njöt av tillvaron i just Urawa Reds (2022–2023).
Samuel Gustafson hade pratat med den sistnämnde innan flytten.
Har det funnits något du inte var förberedd på även om du på ett vis var förberedd?
– Han (DMK) var frälst, han saknade Japan där och då. Så det var i det ljuset han pratade om landet. Att han hade det kanon och att det var hur najs som helst. Så jag gick in med en romantiserad bild av det hela. Sen har jag väl under vägens gång också insett nackdelarna med den här typen av samhälle och den här typen av kultur, säger Gustafson och utvecklar:
– Det är väldigt mycket att alla ska gå i samma riktning och att alla ska vara likadana. Det har jag inget problem med i samhället men på planen har jag ju det. För där är det ju fan passion, där lever man ju liksom för spelet. Så där har det också blivit en omställning som jag tycker varit svår att få till. Att inte visa kroppspråk när man spelar blir helt omöjligt för mig då jag är där med min själ i spelet.
Och sen tänka på vilken ålder den du visar kroppspråk mot är dessutom.
– Exakt, och där är min människosyn väldigt jämlik. Jag är inte böjd på samma sätt som om man växt upp i Japan. Så det är klart att det finns ju massa sådana där skillnader som man under vägen inser. Jag tycker väl ändå att jag har fått en ganska bra bild av det japanska samhället. Och det är jätteintressant att sitta och prata om det. Men det är en utmaning också att vara i det, att jobba i det och att prestera i det naturligtvis.
Egna ramsan: ”Framåt, Samuel”
Något annat som varit annorlunda är supportrarna. I Urawa Reds fall så är fansen kända som några av J-Leagues allra mest passionerade och högljudda.
På ett vis de som mest liknar europeiska fotbollsfans av de japanska supportergrupperingarna.
Som jag förstått det så är japanska fans väldigt bra på att vara arga och högljudda under match, men aldrig med negativt fokus mot egna spelarna. Håller du med om den analysen?
– Ja, 100 procent. Om man tar fansen i J-League så kan jag bara prata gott om dem. Det är jättefina arenor, det är mycket folk på matcherna och de sjunger och stöttar sitt lag i 90 minuter. Oavsett vad som händer. Om de är missnöjda med laget visar de det efter matchen, men under matchen stöttar de enbart dig, säger Gustafson.
– De kanske är dem (Urawa-fansen) som påminner mest om europeiska supportrar. Men de är också jävligt milda i det de säger. De vädrar så klart missnöje, men alltid väldigt stöttande mot laget.
Förstår du vad fansen sjunger?
– Haha, nej. Absolut inte. Men jag kan ju min ramsa.
Hur går den då?
– Det är ”Framåt, Samuel” bara.
På japanska?
– Nej, ”framåt, Samuel” bara. På svenska.
”Furamotu, Samuel?”
– Haha, exakt, med ett litet u som de lägger på. Nej, men de är fantastiska. Och vi har ju haft över 40 000 fans på nästan varenda hemmamatch.
”De är väldigt dyrkande i sitt idolskap”
Fansen har också onekligen tagit sig till sin nye svenske mittfältsankare också, även om laget svajat.
Något som bland annat syns i klubbens souvenirbutiker. Eller för den delen hemma hos familjen Gustafson.
– Det är inte jag som köpt dem och inte jag som ställt upp dem heller, säger mittfältaren och skrattar när ett par Samuel Gustafson-figurer på tv-bänken kommer på tal.
Var du förberedd på det innan? Hela merchverksamheten som finns i det här landet.
– Nej, det var jag inte förberedd på. De är ju väldigt dyrkande i sitt idolskap här. Så det blir man jävligt ödmjuk inför. Många som vill ha autograf och många som vill ha bild. Men det tycker jag bara är kul, det tycker jag inte är jobbigt alls. För de är ju hövliga och river inte i dig.
Ett exempel på det var när en grupp fotbollsspelande barn i närområdet noterade Gustafson utanför hans hem. Barn som senare artigt kom tillbaka för att få autografer på en överenskommen tid, i stället för att riva i honom på direkten när han inte hade tid.
Ett annat exempel är Urawa Reds-supportern som kontinuerligt skickat gåvor till den svenske mittfältsstjärnan.
Svenska gåvor.
Något som direkt går att notera när man kliver in hemma hos familjen Gustafson är att det finns grejer med dalahästar lite överallt i huset.
Drygt åtta månader gamla dottern Alba leker med en dalahästmjukis inne i lekrummet när Sportbladet är på besök. Samtidigt hänger det dalahästmönstrade kökshanddukar i köket.
– Vi har en hängiven supporter som ger de utländska spelarna gåvor. Som ska trösta oss lite då vi är långt hemifrån. Så norrmännen får choklad och vi får dalahästar, säger Gustafson och ler.
– Och Muminkaffe. Blåbärskaffe.
Han tänker att Mumin är från Sverige?
– Ja, precis. Typ så, haha. Men dalahästen är ju ett säkert kort så den har han gått all in på. Vi har väl en tio stycken grejer eller något i olika storlekar.
Erkänner: ”Den är ju klass...”
Dalahästarna i all ära så är det dock sällskapet hemma som kanske främst bidrar till att stilla hemlängtan. Detta då både sambon och nyfödda dottern numer hunnit ansluta till utlandsäventyret.
Tillsammans har de bland annat hunnit hitta en del nya, japanska matfavoriter (även om kylda nudlar inte hörde till dem enligt familjen egen utsago).
– Tonkatsu (panerat fläsk) är väl det vi ätit mest. Det är gott, det är jävligt gott. Så det är favoriten, skulle jag säga. Jag älskar den japanska maten.
Fisken då? Bättre än på västkusten va?
– Haha, ja, det är jag nog beredd att tycka faktiskt. Den är ju klass, helt enkelt.
På senare tid har det samtidigt börjat florera en hel del rykten kring en allsvensk återkomst för den passningsskicklige mittfältaren.
Bland annat har Fotbolldirekt nyligen rapporterat om intresse från Hammarby (detta efter Sportbladets träff med Gustafson, ska förtydligas). Även om Gustafson slår fast att han är hundraprocentigt dedikerad till Urawa så finns det också en viss, konstant, längtan.
– När jag var hemma längtade jag ut igen. När jag är ute så längtar jag hem. Det är väl så jag är som människa, rastlös och flyktig. Så det är klart att jag tänker på vad jag vill göra efter karriären, vad jag vill göra nästa år och året efter det. Men det är ju jag som person. Så vi får se helt enkelt. Det gäller bara att försöka hålla mig i så bra form som möjligt, prestera så bra som möjligt för laget och ta det som kommer.
Men du trivs här, om vi säger så?
– Vi har det jättebra här. Vi har det skitbra. Om man pratar allt kombinerat. Japanerna är väldigt reko och det är väldigt tryggt och praktiskt. Vi har allt vi behöver. Sen fotbollsmässigt finns det hela tiden ett sökande efter att prestera så bra man kan.
Och att spela en fotboll som är den man vill spela.