Bank: Ska allsvensk fotboll spelas så här?
Hammarby slår IFK Göteborg i en match mellan två klubbar som tittar framåt.
Ska Bajen spela med en trupp som den här? Ska Blåvitt tränas av en tränare som den här?
Själv undrar jag allt mer: Ska allsvensk fotboll spelas på planer som den här?
Jiloan Hamad sulfintar, Emil Salomonsson kommer snett i en glidtackling, bollen rullar jämnare och snabbare än någon annanstans i Europa.
Det här är en speciell höst i allsvenskan, med väldigt många matcher som kommer att betyda väldigt lite.
Men Hammarby och IFK Göteborg står väl inte riktigt här och funderar på om de kommer att sluta sjua eller elva 2017. De funderar på 2018.
I Bajen har Jakob Michelsen aldrig hymlat med att han bygger på sikt, att han behöver fler och bättre spelare innan man kan döma hans idéer fullt ut. I Göteborg hoppar IFK mellan isflak för att få ihop sin budget, och medan de letar efter en sportslig ledning – Olof Mellberg och Valentin Azrudin vore tokspännande, mer att vara nyfiken på än den gedigne fotbollsmannen Alf Westerberg – går klubbdirektören Mats Palmgren ut och pratar om att man ska vinna SM-guld senast 2021.
Det är bottenlöst tomt.
Blåvitt måste hitta rätt väg
Inte för att en klubb som Blåvitt, eller ens med en trupp som idag, inte skulle kunna göra det. Utan för att det är sånt som sägs för att supportrar vill höra det, inte för att det har någon som helst realistisk förankring.
Vad borde IFK säga nu? De borde säga att de ska hitta tillbaka till ett sunt arbetssätt, att de ska börja göra saker rätt. Talangutveckla bättre, få ordning på ekonomin, hitta en tränare som ger framtidstro och som alla kan sluta upp bakom.
Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma (Willy Kyrklund, Polyfem förvandlad).
I september 2017 är IFK ett lag som blir upprullat av ett väldigt offensivt balanserat Hammarby, som ofta spelade med Kennedy Bakircioglu som ensam balansspelare bakom fem fritt flödande offensiva spelare. Bajen spelade sin hemmaplansfotboll, dominerade spelet men var förlamande tamt framåt.
Wiland stod för halvlekens prestation
Istället hade Thomas Rogne första halvleks bästa chans, raderat av första halvleks särklassiga prestation: en enhandsräddning av Johan Wiland (sommarens bästa värvning i allsvenskan?), men mest av allt hade Blåvitt problem.
Alf Westerbergs 4-4-2 ställde vissa krav för att det inte skulle märkas att de var numerärt underlägsna på innermittfältet, men de klarade inte att spela sig upp, de ordnade inte att låsa fast de längre bollarna (luftduellerna mellan Björn Paulsen och Mikael Boman var en del av Aurora-övningen, Danmark vann), och trots att både Sebastian Eriksson och Vajebah Sakor var mer än godkända så trampade de vatten.
Men en sak gör de i alla fall rätt med sin fotboll i Göteborg: de spelar den på hybridgräs.
Ni tycker kanske att vi pratat för mycket om konstgräsets vara eller inte vara? Möjligt, men i så fall har vi pratat om fel saker. Det är klart att det finns fördelar med ett underlag som är jämnt jämt, inte bara ekonomiskt eller klimatmässigt, utan också rent fotbollsmässigt. Inte minst på Tele2 har vi fått se kvalitetsmatcher som vi aldrig hade fått se på studsigt naturgräs.
Svensk fotboll måste välja
Men om alla undersökningar som gjorts visar att spelarna föredrar riktigt gräs, om all toppfotboll spelas på riktigt gräs, och om det faktiskt finns möjligheter att ha något som liknar riktigt gräs även i allsvenskan – då borde svensk fotboll lägga in nästa växel med att se över de möjligheterna.
I veckan som gick kulminerade en infekterad gräsdebatt i Nederländerna (det finns så många skämt att göra av det att jag blir matt) när Eredivisieklubbarna tillsatte en Kunstgras Werkgroep, en arbetsgrupp med målet att avskaffa konstgräs på toppnivå (sju Eredivisie-klubbar spelar på plast).
Venlos president Hai Berden sa så här:
– Valet av konstgräs handlade inte om lyx. Det är ett ekonomiskt val, kanske till och med ett påtvingat val i en nederländsk kontext. Om en liten klubb vill bedriva fotboll på ett sunt sätt kommer den aldrig att göra sig av med konstgräset i nuvarande läge. Vill vi lösa det här, och det vill alla, så måste vi göra det gemensamt. Då måste man fördela resurserna annorlunda.
Exakt så.
Klubbarna hjälpa varandra
Det är klart att det är ekonomiskt överlägset för, låt säga, Elfsborg eller Östersund att ha en matta som kan nyttjas alla vakna timmar, av många olika klubbar och lag. Men om man ser en nytta i att svensk toppfotboll spelas som internationell fotboll finns ju alternativet med hybridgräs.
Och hur får man råd med det? Man hjälps åt.
Ett exempel: I Nederländerna har plastplanerna konsekvent rankats som sämst av spelarna de senaste åren, de har alla hamnat i botten när spelarna själva värderat underlagen på arenorna.
Om en mindre klubb, i Norrland eller så, inte har råd med lyxen hybridgräs kan man ju ställa frågan om alla svenska toppklubbar kanske kan ha råd med det gemensamt.
Vill, låt säga, Malmö FF vara med om att driva svensk fotboll framåt på det sättet? Vill fotbollsförbundet?
Förutsättningarna är så klart annorlunda i Holland än här, men dilemmat är ett och samma, och Sef (Svensk Elitfotboll) har sjösatt en utredning. Jag hoppas att den landar i att Sverige spelar fotboll på samma sätt som alla andra.
På Tele2:s konstgräs tillät ett mindre noggrant Hammarby IFK Göteborg att spela lite mer genom mitten efter paus, och så öppnade matchen sig.
Ett Eriksson-orkestrerat tiki-takamål av IFK här, en Kennedy-frispark där (Bajens första skott på mål den här kvällen, Kennedys första mål i år), och en intryckt Svendsen-retur för att runda av sju galna minuter.
Blåvitt hade mer av det som var kvar, och hade kanske förtjänat en kvittering, men det blev inte mer.
2–1 till Hammarby efter två skott på mål, ett makalöst mitt-i-tabellen-tryck på läktarna, en onsdag närmare 2018 i Sveriges finaste serie.
Den där de spelar på plast.