Full fart framåt – men AIK:s försvar håller inte

Sportbladets Stefan Alfelt hyllar Stephensons fötter

HELSINGBORG

Jag har aldrig lagt märke till dem tidigare.

Khari Stephensons fötter.

Vilka läckra dribblingar han bjöd på. Den store liraren i en underhållande märklig match med öppet hat, lättnad, glädje och tvetydiga formuleringar som bar med sig illavarslande budskap i en galopperande intern konflikt.

AIK kan mycket väl ha startat en klättring uppåt i tabellen. Offensivt sett gjorde man en kanonmatch mot Helsingborg. Wilton Figueiredo var inblandad i väldigt mycket framför HIFs mål och gjorde själv ett med hjälp av Andreas Jakobssons ben.

Ivan Obolo rörde sig hela tiden smart och var det meningen att styra in 1–1-kvitteringen som han gjorde var det ett prov på väldigt bra teknik och målsinne. Kevin Pavey sprang rätt och uppoffrande men fick inte bollen i tre klara lägen att komma helt fri.

Det snabba anfallsspelet byggdes upp med ett säkert och snabbt passningsspel genom innermittfältet. Där Khari Stephenson och Dulee Johnson var totala dominanter fram till att AIK-tränaren Rikard Norling beordrade säkra hemåt och HIF fick grepp om spelet med Andreas Dahl som bollfördelare.

Så länge som AIK valde att gå framåt hade HIF inget motvapen mot Johnson och Stephenson. Store Stephenson har jag tidigare sett vara mycket bra i matcher med Gais, men jag har aldrig sett honom så kvick i fötterna med eleganta tvåfotare på minimal yta. Andreas Dahl höll på att plöja upp Olympias nylagda gräsmatta när han grundlurades mitt i en våldsam satsning.

Ingen får stopp på Henke

Sett till anfallsspelet tvekar jag inte om att AIK kan kopiera Helsingborgs fjolårshöst då Stuart Baxter tog laget från hopplöst läge till guld­jakt nästan in i det sista.

Däremot är det mer tveksamt om man ser till AIKs försvarsspel. Att man inte fick grepp på Henke Larsson är inget att säga om. Det får inga svenska försvar när han visar upp den form han var i i går med genialiskt direktpassningsspel.

Värre var att det gjordes väl enkla markeringsmissar med Nils-Erik Johansson som den som kom fel flest gånger. Lite märkligt med tanke på hans erfarenhet. Det är ju inte så att det går snabbare i allsvenskan jämfört med Premier League och Bundesliga.

Bäst i AIK-försvaret var Jimmy Tamandi som trots – eller kanske just på grund av den senaste tidens konfliktsituation stöttades av AIK-fansen direkt från presentationen av lagen. Säkert en lättnad för hela truppen lika stor som glädjen över de tre livgivande poängen.

Babis Stefanidis däremot möttes med hat och banderoll om att han är en hora för att han har skrivit på för värste fienden Malmö FF.

Som alla andra arbetstagare har Stefanidis all rätt i världen att byta arbetsgivare när möjligheten dyker upp. Ändå tycker jag att det var en onödig provokation av Stuart Baxter att ta ut honom i laget.

Fotboll är inte som alla andra jobb eftersom det väcker så stora känslor hos så många som i praktiken betalar för att spelare ska kunna ha sina jobb.

Även om Stefanidis fortfarande är HIF:s spelare och trots tveksam form på sistone håller för en plats i startelvan eller på bänken hamnar han i en omöjlig situation. Åtminstone undermedvetet har han mentalt ställt in sig på att han tillhör en annan förening.

Intern konflikt i Helsingborg

Lägger man ihop Baxters alla svar på gårdagens frågor om försäljningar från HIF blir det omöjligt att inte dra slutsatsen att klubben skakas av en intern konflikt. Starka viljor som inte kommer överens om hur man ska arbeta för att nå målet ett framgångsrikt lag.

Frågan är vem som är starkast? De som håller i pengarna och strategin eller han med uppgiften att förädla materialet han får nöja sig med.

Stuart Baxter har inte nått bra resultat med HIF i år, men jag tror att det är troligare att han själv väljer att sluta eller byta klubb än att han får sparken. Yrkes­stolthet sätter gränsen för vilka förhållande man kan arbeta under.

Stefan Alfelt