Bank: Till och med Gary Speed hörde
PORNICHET. Vad behövs egentligen för att skriva fotbollshistoria?
Wales tjugo trippande fötter?
Bales magiska vänsterfot?
Jo, så länge de orkade springa så räckte det ju en bra bit på vägen.
Jag vet inte om ni förmått lyssna er igenom de olika ländernas officiella EM-sånger, men ska ni välja en är det ju den Manic Street Preachers sjungit in för Wales.
”Not since 1958, when Brazil would make our hearts break. But now that France has arrived, it feels so good to be alive”.
Det finns ju olika sätt att ta sig till EM.
I tio år har Wales pratat om sin gyllene generation, den som skulle ta dem till ett stort mästerskap för första gången sedan 1958 och en helt annan värld.
När de väl lyckades grät de.
Inofficiell kampsång
Wales slog Andorra hemma i Cardiff, mässingsorkestern spelade Can’t take my eyes off you, och varenda en av de 33 000 på läktaren visste ju precis varför just den låten blivit ett slags inofficiell kampsång för landslaget.
– There’s only one Gary Speed, skanderade publiken, och mitt bland dem gick Roger Speed sönder.
Det där var ju hans grabbs favoritlåt.
Gary Speed la grunden till det här laget innan han, deprimerad och tom, lade ett rep om halsen för fyra år sedan. Han fick aldrig se när barndomskompisen Chris Coleman ledde laget till EM och till ett historiskt 1–0-mål.
Fast jag antar att han hörde.
Gareth Bale, själva härföraren för den här fotbollsgenerationen, började sin Bordeaux-kväll med att skjuta ett uppvärmningsskott så illa att en stackars walesisk supporter bröt näsbenet. Han fick en fri anfallsroll eftersom Coleman valt att starta med Jonathan Williams istället för Sam Vokes, och han fick inleda med att jaga boll.
Slovakien kom hit utan förlust på sina åtta senaste matcher, de byggde långsamt och tålmodigt och litade på att Marek Hamsik skulle kunna skära sönder Wales försvarslinjer med sin röntgenblick.
De kom inte närmare än en dribblingsräd av Hamsik, och en mållinjesräddning av Ben Davies. Sedan blev tålmodighet till tröghet, de stångade sig stillastående mot ett lågt spelande, ettrigt jagande Wales.
Och plötsligt låg bollen upplagd för frispark, för Bale-frispark.
Mot just Slovakien
Han skjuter ju inte alltid folk i ansiktet.
För tio år sedan gjorde en sjuttonårig Gareth Bale sitt allra första landskampsmål, det kom på frispark mot Slovakien, ur högerläge från 23 meter.
Nu låg bollen ett par meter längre bak, men det spelade ingen som helst roll. Ett par steg tillbaka, ett dykskott över muren, en fladdrig målvaktsinsats av Matús Kozácik, och så hade den gyllene generation gjort vad ingen walesisk generation gjort före dem.
Manic Street Preachers:
”Let’s not forget Gary Speed. He wore his heart upon his sleeve. And if he is looking down, then our love is all around”.
Det finns ingen spelare i den här turneringen som bär ett tyngre lass än Gareth Bale, han har varit inblandad i tio av deras senaste tretton tävlingsmål, och när 1–0 nådde nätet rusade han rakt ut i en enda, röd kärlekshög där ute vid bänken.
Det dröjde sjutton minuter tills Wales supportrar började sjunga att det bara finns en Gary Speed, under tiden spelade hans grabbar smart försvars- och kontringsfotboll.
De gjorde det så länge de orkade. Efter paus klev Hamsik ner ett par steg och det räckte med att Wales spelare blev en meter tröttare i sitt presspel för att bollarna skulle nå fram. Slovakien byggde läger på offensiv planhalva, gick fram i anfall på anfall, och när Duda kom in och skickade in 1–1 med sitt andra tillslag efter ett 53 sekunder långt inhopp var det svårt att se hur Wales skulle klara sig hela genom det här.
En annan sorts resa
Chris Coleman gjorde sina byten, flyttade ner Bale en bit för att bryta hans isolering, och hoppades på en sista chans.
Hal Robson-Kanu är lika gammal som Gareth Bale, han fick också chansen att åka till norra London, men han fick en annan sorts resa hit.
Arsenal tyckte han var för vek, han gick igenom två korsbandsoperationer och kunde inte spela fotboll på två år innan han fick en ny chans med Reading. Han har slitit på där, men kom hit utan påskrivet kontrakt.
Med tjugo minuter kvar fick Robson-Kanu komma in. Med tio minuter kvar snubblade Aaron Ramsey fram en passning.
Ut med hjärtat på tröjärmen, iväg med ett avigt skott – och så hade Wales vunnit en EM-match för allra första gången.
Manic Street Preachers:
”So come on Ramsey, let’s set the world alight. When Gareth Bale plays, we can beat any side”.
Det vet jag inte om Wales kan, vi kommer inte att se dem slå Tyskland eller Spanien eller Frankrike.
Men de kommer att höras på vägen. Hela vägen till andra sidan.