Det var inga krusiduller

Zlatan Ibrahimovic fick spela 90 minuter i Juventus 1–1-möte med Roma i går kväll, han gjorde inte mål den här gången heller, men vänta ett slag, hejda er innan ni drar några slutsatser av det.

Vem som helst kunde se:

Zlatan är okej.

Zlatan är fortfarande världsklass.

Det har funnits fog för kritiken mot Zlatans magra målproduktion, hans alltför svåra spel och överdrivna klacksparkande, och när klokare skribenter än jag hävdat att han måste spela enklare har de definitivt haft en poäng.

Men på den här nivån i fotbollens finrum kan man heller aldrig vara bättre än vad medspelarna och lagets system gör det möjligt.

I går hade universums skapare kunnat placera en genetiskt fulländad skyttekung i Zlatans tröja, en kombination av Gerd Müller, Romario och Ronaldo kryddat med lite Henry och van Nistelrooy, och det hade ändå inte blivit fler Juventus-mål.

Däremot skulle ingen av ovanstående målsprutor ha gjort 40-metersruscher ner på egen planhalva för att bryta ett motståndaranfall, så som Zlatan gjorde i går.

Arbetsvillig

Jag tillhör dem som tycker att herr Ibrahimovic varit rent ut sagt dålig en längre period, han har sett seg, tung och lite osäker ut, som om han inte riktigt vetat vilka positioner han ska ta eller vilken roll han egentligen har i Juve. I stället för de självklara lösningarna har han tvingats lita på att hans egen genialitet ska ta honom ur problemen på planen, men det har oftast slutat med en besviken busvissling från publiken.

Men igår, mot Roma:

Inga krusiduller. Bara en stark, snabb och arbetsvillig Zlatan som såg väldigt spelsugen ut. Han fick inte nånting gratis, det här var inte de hjulbenta backarnas afton, men han visade varje gång han fick bollen att drivet i steget och beslutsamheten är tillbaka.

Rapporterna från Turin säger att italienska journalister ställde kritiska frågor om Zlatan till tränaren Fabio Capello, men det har jag aningen svårt att förstå.

Vad vi såg i går var en delvis förvandlad Zlatan som gav fan i att briljera på egen hand och samla kultpoäng. Detta var en mogen spelare.

När Pavel Nedved visades ut precis före paus blev det ju ett scenario som ingen kunnat förutspå. David Trezeguet, som hade ersatt den skadade Del Piero, fick kliva av och Zlatan fick rollen som ensam anfallare i Juventus.

Det var en mycket otacksam uppgift mot ett Roma som flyttade fram positionerna och till slut nådde ett välförtjänt kvitteringsmål genom inhopparen Kharja med fem minuter kvar.

Gillade läget

Men jag tror att Zlatan älskade varje sekund av den situationen. Att vara den ende däruppe, att ha det ansvaret, att för en gångs skull veta exakt vad han skulle göra. Att inte känna trycket från en del Piero eller en Trezeguet och hamna i en identitetskris: är jag framspelare eller målgörare?

Zlatan såg pigg ut i första halvlek, då Juventus var fullt lag och fortfarande hade nåt som liknade anfallsspel. Men när Emerson och Vieira fightades som värst med Romas juvel Dacourt på mitten blev ett problem tydligt: det blir ett för stort glapp mellan Juves mittfält och anfall. Det blir för svåra bollar till Zlatan, aldrig ett bollhållande spel med folk som fyller på bakifrån. Det saknas en mer konstruktiv, offensiv mittfältare.

Guldet nästan klart

Vieira och Emerson (som nickade in 1–0 för Juve) är inte personerna att hitta de rätta insticken till Zlatan och kompani. Å andra sidan: vilka är det Juventus håller i handen när åskan går, som i andra halvlek? Laget tappade visserligen två poäng till Milan, men är åtta före med sju matcher kvar. Guldet är mer eller mindre klart.

Återstår sen att se hur Capello tänkert formera sitt anfall mot Arsenal i London på tisdag. Gårdagsfighten tjänade nästan som en uttagningsmatch mellan Zlatan, Trezeguet och Del Piero.

Jag tror Zlatan är given från start.

Peter Wennman