Caroline Seger guldmålad: Det är värt allt slit
Uppdaterad 2019-10-21 | Publicerad 2019-10-20
MALMÖ. Caroline Seger kletar guldfärg över magen, armarna och knäna.
För en timme sedan vann hon SM-guld med Rosengård, men det är som att hon mitt i smörjningen inser vad som hänt.
– Nu. Just nu känns det värt allt slit, säger hon.
Det är som manusskrivet.
För en vecka sedan var det tänkt att Rosengård skulle vinna SM-guld och Caroline Seger skulle guldmålas. Linköping väntade hemma, seger krävdes för att ta hem damallsvenskan, ett omklädningsrum var mörklagt och klätt i plast för att skydda teglet mot champagne.
Men Segers vadskada gav inte med sig, så hon stod vid sidan. Försvarsspelet knöt sig. Matchen blev 3–3 och firandet sköts upp till nästa omgång.
Vet hur ont det gör
När Rosengård tar emot Vittsjö på ett höstljummet Malmö IP är lagkaptenen tillbaka på planen. 34-åringen är inte rappast längre, skjuter inte bäst, har aldrig varit en huvudspelare. Men matcher får en annan rytm när dirigenten från Gantofta styr spelet från innermitten.
Anna Avnegård skjuter 1–0 efter en halvtimme. Guldet är i trygga händer. Alexandra Benediktsson kvitterar på nästa hörna. I praktiken är seriesegern ändå ohotad, även om det blir förlust skulle det krävas någon sorts 0–7-förlust i slutrundan för att tappa till Göteborg, men Rosengård vet hur ont det gör när gulddrömmar grusas. I fjol rasade de från serieledning till tredjeplats och missat Champions League-spel i omgång 22.
Sjukt nervös, sjukt bra
Sista tio minuterna verkar ingen vilja anfalla. För den oinvigde kan det se ut som en promenadmatch, för de vitklädda utkämpas en brottningsmatch och ett skogsrejv inne i bröstkorgen. Seger är sjukt nervös, sjukt förväntansfull, sjukt bra.
Slutsignalen går, konfetti kastas på läktaren och lagkaptenen verkar... halvglad. Återhållet lyrisk.
– Det här är skönt, säger hon, som om hon läste repliken ur en bok.
En stund senare pulserar musiken ur Rosengårds omklädningsrum, in i lokalen vi lånar för plåtningen. Seger kommer med polaren och sportchefen Therese Sjögran, gräver djupt i burken med guldklet och täcker överkroppen.
– Vittsjö, det är inget skitlag vi möter. Och det är inte bara vi som hade kunnat vinna guldet i år, det finns många bra lag. Förresten, går det här av sen?
Eh. Det ska det göra (vilket är mer av en önskan än en sanning. Färgen ser ut att stå emot en biltvätt).
– Tur att festen inte är förrän klockan sju. Det är om nästan två timmar, så jag hinner väl.
”Ska fira med de andra”
Underarmarna glänser gyllene. Tricepsen och axlarna också. Caroline Seger skakar på huvudet och skrattar till.
– Vad gör man inte för ett SM-guld?
Och i ett trollslag verkar allt landa. Slitet. Hemkomsten från spel i franska ligan, misslyckandet i fjol, årets triumf. Seger sprutar champagne på fotografens uppmaning och tjoar, ömsom som ett flyglarm, ömsom som om hon åker berg och dal-bana.
– Det var skitsvårt att känna något efteråt. Men nu!
Hur glad är du?
– Jag är jätteglad, det känns fantastiskt bra att få uppleva detta med det här laget. Det känns som att kvällen bara har börjat. Jag ska försöka få av detta och fira med de andra.
Therese Sjögran sa förut att hon gled ner i något som liknade en depression efter guldtappet i fjol. Hur var det för dig?
– Vi är nog ganska lika där. Goda vänner och allt. Man delar den depressionen, även om man sitter på varsitt håll. Jag vet precis hur hon kände.
Är det här extra härligt just därför?
– Ja, det känns fantastiskt nu. När man står här vet man att det har varit värt allt slit man gått igenom.