Kindvall om sitt avgörande mål 1970
Publicerad 2020-05-06
Sju svenskar har blivit Europacupmästare i fotboll för herrar – men bara en har gjort ett avgörande finalmål.
Idag är det 50 år sedan Ove Kindvall använde höger stortå för att göra sig odödlig i Rotterdam.
– Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det i dag, säger Kindvall.
Det tar en stund att få tag på matchhjälten, som fyller 77 år om en dryg vecka.
Först efter åtta timmar, och efter att jag stört sonen Niclas på bröllopsdagen, lyfter Ove Kindvall slutligen på luren i lägenheten i centrala Norrköping.
– Jag hade nog ljudet avstängt på telefonen.
Kindvall låter i stort sett likadant som han gör i VM 78-krönikan som nyligen repriserats i SVT, alltid vänlig på rösten och så östgötskan som gör sig påmind till och med i en utandning.
– Telefonen har gått varm här. Mest är det holländska journalister som ringt. Det var 4-5 stycken i går och någon i morse. Jag är tacksam att inte folk glömmer bort en. De brukar fråga om vi ska ta det på engelska eller holländska, men jag föredrar holländska, för den sitter.
Anledningen till att det har ringt som tusan i dagarna är alltså den där högertån på San Siro söndagskvällen den 6 maj 1970.
Ove Kindvalls Feyenoord spelade Europacupfinal mot Celtic, matchen som stod 1–1 efter 90 minuter gick till förlängning och med bara någon minut kvar att spela höll sig svensken framme på en lång boll från egen planhalva.
– Vi hade en frispark nästan vid eget straffområdet. Vi hade en mittback som hette Rinus Israël som var en klippa på att slå långa bollar, så jag förstod att bollen skulle komma.
Kindvall sprang i djupet, och via en Celtic-försvarare blev han plötsligt fri med målvakten Evan Williams.
– Jag fick ta med mig bollen med bröstet och lät den studsa en gång, och såg då att målvakten kom utflygandes med armarna rakt ut, så jag var tvungen att avsluta snabbt, med höger stortå, för annars hade målvakten tagit bollen. Jag minns att den gick in i första krysset, och det var absolut inte meningen.
– Det glömmer jag inte så länge jag lever.
Efter målet rusade ett 20-tal pressfotografer in på planen, som de gjorde på den tiden, och omringade Kindvall samtidigt som hans lagkamrater lyfte upp svensken och bar honom mot mittlinjen.
– Jag är så stolt över att ha fått spela i ett så bra lag, med så trevliga lagkamrater.
”Den största matchen”
Flera svenskar har vunnit herrarnas Europacupen i fotboll som numera heter Champions League.
Kurt Hamrin var först ut med Milan 1969 och den senaste att vinna Europas finaste turnering för klubblag var Henrik Larsson som med ett fint inhopp låg bakom Barcelonas sena vändning mot Arsenal 2006.
”Henke” låg bakom segern, och Patrik Andersson sköt (men missade) en av straffsparkarna när Bayern München slog Valencia 2001, men ingen annan svensk har gjort det direkt avgörande målet.
– Det är förstås den största matchen jag har spelat, och det viktigaste mål jag gjort. Det är det bästa minnet från mina fem år i Feyenoord.
I boken ”Svenska proffs”, utgiven av Strömbergs/Brunnhages-förlag 1989, beskriver en holländsk journalist att Ove Kindvall inte var känd som något partyprisse i Rotterdam.
Vid ett tillfälle, när laget drog ut på nattklubb efter en bortamatch i Europa, ska Ove och lagkamraten Paja Samardzic dragit sig utan till ett hörn för att... spela schack.
– Men den här gången blev det fest!
Vad hände efter finalsegern?
– Ja, vi flög väl hem?
Ove stämmer av med hustrun Sylvia som sitter bredvid, hon har koll på det mesta som rör makens fotbollskarriär, och han blir också påmind om hemresan.
– Just det, vi låg över och flög hem dagen efter, och det är bland det mest fantastiska jag varit med om. När vi gick in för att landa i Rotterdam började piloten prata i högtalarsystemet och han berättade att vi inte kunde landa för att flygplatsen var för liten. ”Jag kan gå ner lite grann så får ni se”.
– Hela flygplatsen och landningsbanan var smockfull med folk. Så vi flög vidare till Amsterdam, landade och väntade en stund innan de hade städat upp på flygplatsen i Rotterdam. Sedan flög vi tillbaka men när vi landade var det fortfarande mycket folk kvar. Folk var inte kloka. De sprang längs med landningsbanan när vi gick ner.
Så ska en Europacuptitel firas.
– Det var tur att allt gick bra. Och sedan tog det evigheter att ta sig in till stan, för motorvägen var i stort sett blockerad av folk i bilar och på cyklar och mopeder. Väl inne i stan togs vi emot på rådhusplatsen inför enormt mycket folk.
Det här var också första gången ett holländskt lag vann Europacupen och efter Feyenoords triumf tog Ajax vid och vann tre raka titlar.
– Holländsk fotboll då tillhörde den absoluta toppen i Europa. Jag trivdes bra med lagkamraterna, fansen, sättet vi spelade och tränaren. Vi hade Ernst Happel då, han rökte och det gjorde jag också. Han var tuff men också rolig och är nog den bästa tränaren jag haft. Det är kanske någon som blir ledsen nu, men så är det, berättar Kindvall som spelade två år tillsammans med Nöbbele-sonen Harry Bild innan smålänningen flyttade hem till Öster.
– Det blev fem år för mig. Fem år är fem år. Det slet en del och vi hade fått två barn där nere, så det blev så. Vi bestämde oss för att flytta hem och det är många som har frågat ”hur kunde du vara så dum?”, men vi hade lite hemlängtan och så tänkte vi på familjen. Men jag älskar fortfarande Holland och människorna där.
Det har gått 50 år och du är fortfarande ende svensk som avgjort en Europacupfinal i fotboll.
– Ja, så kanske det är? Det är nog ingen som gjort det vad jag vet? Men 50 år! Det kan man inte tro, för så jäkla gammal känner jag mig inte. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på minnena och målet i dag, säger Kindvall.