Ska Sverige darra? Jag tycker inte det
Johanna Frändén om Nederländerna–Portugal i VM
En väloljad orange maskin mot en glad debutant med framtiden för sig. Nej, det här var ingen VM-match för historieböckerna.
Men låt oss göra det förbjudna och blicka ett par veckor fram i tiden: Är detta Holland ett nummer större än Sverige i en tänkbar åttondelsfinal?
Nej då.
Läs mer: Sverige vann VM-premiären – men oroväckande bilder
Först en ögonblicksbild av vad ett fotbolls-VM också handlar om: Flera spelare i Portugals startelva gråter när de sjunger nationalsången inför avspark på Dunedin Stadium i Nya Zeeland.
Det förhåller sig nämligen så att en av Europas fotbollsbjässar aldrig tidigare hade spelat VM på damsidan. Och det satt långt inne den här gången också. Efter 13 (!) kvalmatcher, varav de tre sista var direkta playoff-historier, tog sig Portugal hela vägen. Men det skulle inte vara enkelt ens i sista matchen mot Kamerun. Det var först efter Carole Costas straff i 94:e minuten som portugisiskorna säkrade VM-biljetten. Värt att gråta en skvätt över, så klart.
Nederländerna får andra säga
Nu är ju inte holländska landslag av det sentimentala virket. När Portugal torkat tårarna blev det åka av direkt. Stefanie van der Gragt behövde visserligen vänta in VAR-kollen i några minuter. Men efter en kvart hade Holland – ja Holland – tagit ledningen efter en offsidesituation där Jill Roord till sist inte bedömdes påverka spelet med sin position nära målburen. Det var ett inte helt självklart domslut, hur många repriser man än fick se på situationen.
Be mig säga ett land som aldrig svajar på grund av nervositet, mästerskapsnerver eller favorittryck och jag ska svara Holland. (Nederländerna får andra gärna säga, men det här är ändå fotboll.) Man vet vad man får, man får det man ser. Det är inga hjärnspöken i vägen, inga dolda agendor.
Arrogans? Övermod? Jetlag?
Holländskorna tog ledningen med sig in i paus och med timmen spelad borde de ha gjort ett par mål till, men i stället lät man Portugal långsamt äta sig in i matchen.
Arrogans? Övermod? Jetlag? Oklart, men låt oss gissa på något av det förstnämnda. Långa bollar på Jessica Silva gav möjligen Portugal en ganska endimensionell identitet framåt, men det räcker med att koncentrationen svajar en gång i den holländska backlinjen för att sådant ska ge utfall.
Framför allt visade 9.30-matchen i dag hur relativt krävande det kan vara att hålla undan en 1–0-ledning mot en motståndare som saknar riktigt spetsiga vapen, men som också spelar utan press. Med undantag för Zambia har inga lag hittills visat sig vara riktiga slagpåsar i det här mästerskapet. Det är bra för turneringen förstås och ett viktigt meddelande till favoriterna: Här får man slita för varje poäng.
Formkurvan dök
Matchen var intressant ur svensk synvinkel, eftersom lagen kommer att mötas i åttondelsfinalen om Sverige vinner sin grupp och Holland blir tvåa efter USA. Ska Sverige darra? Jag tycker inte det.
Holland har en inte oäven anfallspalett, med flera olika sätt att skapa avslut och man visade i början av matchen att man klarar skapa fara utan skadade Vivienne Miedema. Men om Sverige hostade upp sig ju längre matchen mot Sydafrika led dök holländskornas formkurva från matchstart till 90 minuter betänkligt.
Portugal var kanske ingen större värdemätare, på torsdag mot USA måste de orange upp en bit i nivå för att det ska bli kamp om förstaplatsen i grupp E.