ANALYS: Barcelonas problem – ”Més que un entrenador”
”Més que un club” är Barcelonas kända motto.
”Més que un entrenador” är Barcelonas fortsatta problem.
En ifrågasatt Ernesto Valverde är sparkad till den gemene Barçasupporterns osminkade lycka. En megaoffensiv Quique Setién ersätter till samma supporterglädje.
Men det spanska storlaget har större problem än så – en trappa upp.
Även den minsta av droppar kan få en bägare att rinna över.
Det är väl det vi kan konstatera när den, under längre tid, hårt kritiserade Barcelonatränaren Ernesto Valverde nu fått sparken efter en semifinalsförlust mot Atlético Madrid i den nyinrättade saudispanska supercupen.
Och hur konstig tajmingen än må framstå så finns all form av sportslig logik bakom själva beslutet att byta tränare, med två, i Barcelonamått mätt, pinsamma CL-uttåg (Roma 2018 och Liverpool 2019) i närminnet.
Valverdes Barcelona har trots allt oftast sett ut som ett pågående vetenskapligt experiment, där man testat gränserna för hur idéfattiga, läckande och direkt svaga man kan vara och ändå överleva på att ha världens bästa fotbollsspelare i offensiven. Ett experiment som tränaren själv bidragit till med ett provrör till bredden fyllt av underliga laguttagningar, ifrågasatta taktiska drag och en trött Ivan Rakitic i pivoteform.
Att sedan världens bästa fotbollsspelare genomgående har fortsatt tänja dessa gränser har sminkat över bekymren och inneburit att laget, trots allt, ligger så sportsligt bra till som de faktiskt gör. Och det har även inneburit att Valverde haft fortsatt förtroende trots supportermissnöje.
Rykteskarusellåkande avsked
Men sedan kom ett supercupsfiasko i Saudiarabien.
Ett delegationsbesök med en fråga hos den förre Barcaikonen Xavi.
Och ett nytt experiment, fast från klubbledningen med ordförande Josep Maria Bartomeu i spetsen.
Nämligen det med frågeställningen: Hur öppet kan du leta en ny tränare utan att sparka din nuvarande tränare, som dessutom enligt uppgifter inte ens fått information om att hans jobb ligger pyrt till?
Experimentet pågick med ”framgång” i ett par dagar av mediaspekulerande och rykteskarusellåkande innan man kallade till det där ödesmötet under måndagen och visade Ernesto Valverde Camp Nous dörr.
Återigen – ett sportsligt högst försvarbart beslut. Må så vara, för att citera klubblegendaren Andrés Iniesta, ”lite fult” sjösatt.
Och just sättet hela soppan bedrivits på är ett ganska bra sätt att belysa varför det sannolikt inte räcker för att få ordning på skeppet på allvar.
Problemet sitter trots allt en trappa upp.
Tackar nej till drömjobb
Det finns trots allt en anledning till att klubblegendaren Xavi, som i ett vanligt scenario hade offrat vitala organ för att få ta tränarrodret i Barcelona, och den nederländske förbundskaptenen Ronald Koeman, som tidigare visat ett intresse för Barçajobbet som går att likna vid en vilja att offra vitala organ, tackat nej enligt rapporter.
Båda vill träna Barcelona, mer än något annat.
Men båda vill ta över i ett normalt scenario. Inför en säsong med möjlighet att sätta sin prägel och stämpel på ett långsiktigt projekt.
De vill inte bli spontant inkastade brandsläckarföremål mitt i en säsong som varken går att definiera som lyckad eller misslyckad.
De vill inte få en stagnerande och negligerad ungdomsakademi, i Barcelonas fall historiskt sett det som borde vara hjärtat och lungan i hela verksamheten, i knäet.
De vill inte behöva trolla med en trupp som sakteliga inte bara åldrats, utan också förvandlats en trupp långt ifrån anpassad för att hantera den fotboll som klubbens supportrar (och garanterat den nytillsatte tränaren Quique Setién) vill att Barcelona ska förknippas med.
Pågår bakom globaliseringen
Nu finns ju dock en Lionel Messi. Och Quique Setien känns rent fotbollsfilosofiskt som klippt och skuren för Barcelona nu när han blev den som tackade ja. Och möjligheterna till att vinna allt som fortfarande går att vinna lever ändå i allra högsta grad med tanke på laget de trots allt besitter – oavsett vilka som sitter i styrelserummet. Setién är en chansning – men också en spännande chansning.
Likväl kvarstår faktum.
Bakom en globalisering ledd av We color football-tifon, animerade fotbollar och påhittade vintermästartitlar har Barcelona under Josep Maria Bartomeu genom åren förvandlats till något helt annat än det vi förknippar Barcelona med. En kommersiell produkt så långt borta från det Joan Laportastyrda och Pep Guardiola-ledda Barça som tog bollen, passade bollen och charmade en hel fotbollsvärld.
Just det är egentligen det mest oroväckande, och pågående, experimentet av alla.