Fagerlund: De blårandiga fansen kan andas ut

Frida Fagerlund

Jönsson: "En välförtjänt djurgårdsseger till slut"

Bataljen mot Örebro framstod länge som ett klassiskt 0–0-möte.

Så sprattlade Tino Kadewere åt rätt håll och de blårandiga fansen kunde andas ut.

När den ekvationen stämmer har Djurgården inga problem med att vinna fotbollsmatcher.

På ena sidan: ett Djurgården med fortsatt behagliga efterdyningar från ett blytungt cupguld.

På den andra: ett Örebro som dundrade fram de åtta inledande omgångarna men däremot klev smått ärrat ur drabbningen med tabellettan Hammarby.

En timme innan avspark kändes det fördel de blårandiga, då främst med tanke på att ÖSK saknade både Kennedy ”Snipern” Igboananike, Johan ”trygghet-i-laget” Mårtensson och Brendan ”minst-lika-mycket-trygghet” Hines-Ike som hamnade i rättsliga klor förra veckan och därmed var avstängda. Så tömde Andreas Isaksson maginnehållet rakt på Tele2:s plastgräs under uppvärmningen och plötsligt var chanserna något utjämnade.

I övrigt var ju det här kvällen då slanten skulle singlas huruvida Yura Movsisyan var en krona (låt oss säga ”flip”) eller klave (”flopp”). Med kvarten spelad lutade oddsen åt det sistnämnda, men så väggade han läckert med Jonathan Ring och då gick det inte att vara lika säker längre. Svaret kom i stället en stund innan paus då Movsisyan fick smaka på 83 kilo Michael Almebäck och tvingades stappla av med knappt ett fungerande ben och slokande uppsyn.

Det blev nog klave på den värvningen, med andra ord.

Framstod länge som en 0–0-match

Om det var något kyligt på de spräckliga läktarna brann det desto mer nere på planen. Michael Omoh stångades, Daniel Björnkvist fick hemmafansen att skandera ilsket, och Djurgårdsförsvaret hade uppenbarligen tagit lärdom av grannen AIK:s misstag och brottades friskt med framför allt Martin Lorentzson vid Örebros fasta situationer. Första 45 handlade knappast om skönlir, mer om överlevnad, och när Kristoffer Karlsson blåste för halvtid mumlade någon oroligt att detta framstod som en, ve och fasa, 0–0-match.

När Djurgården kom ut ur spelartunneln igen var det plus Kevin Walker och minus Jesper Karlström, och med över halvtimmen kvar att spela gjorde Özcan Melkemichel sitt sista byte när lagkaptenen Jonas Olsson lämnade plats för Niklas Gunnarsson. Om det var effekten av nya spelare, en Kerim Mrabti högre upp i plan, eller möjligen en kombination av båda får vara osagt, men hemmalaget sken betydligt mer i den andra halvleken jämfört med första. Plötsligt fanns det ytor centralt och Örebro tilläts inte låna bollen lika mycket som tidigare.

När Tino Kadewere kommer farande är det varken med ett följsamt glid eller stabilitet, men det gör väl inget att man ser ut som en sprattlande gubbe så länge målen görs? Hans ryckiga rörelser ställde det annars så solida ÖSK-försvaret fullständigt och ”Vi är laddade Tinotenda” ljöd nästan samtidigt som avslutet rullade in bakom Oscar Jansson.

Ingen fara på taket för ÖSK

Efter 4–2-vinsten mot Sirius påpekade Nahir Besara förståndigt att det inte går att prata om succé så här tidigt in på säsongen och att: ”förlorar du två omgångar kan du plötsligt rasa rakt igenom”. Nu har Örebro inlett så förträffligt att det inte är tal om något högre fall på ett tag, men nog blev matchen mot Bajen betydligt mer dyrköpt än bara tre poängs förlust.

Djurgården å sin sida segrar återigen utan att riktigt övertyga, men så länge Tino sprattlar åt rätt håll och Kerim Mrabti fortsätter vara Kerim Mrabti går det alldeles utmärkt att vinna fotbollsmatcher.

Med den fungerande ekvationen kan man lugnt gå på sommarlov. Det är väl dock inte omöjligt att det dyker upp en ny blårandig anfallare lagom till höstterminen börjar.

Alla skytteligavinnare i Allsvenskan sedan 2008