Ett kliv mot något nytt – kaxigare och mer spännande än någonsin

PREMIÄR: Elin Ekblom Bak – varje onsdag i Sportbladet

Profilerna är borta – men spänningen är räddad.

Årets allsvenska är mer oviss än någonsin tidigare.

Och fram stormar en ny generation kaxiga ungdomar.

Det har varit ganska tråkigt ojämnt i damallsvenskan ett tag nu. Sett till vinnande föreningar är det två (Umeå IK och Dif/Älvsjö eller Älvsjö AIK) som vunnit mellan 1995 och 2008. 14 år.

Ett tag var det så att man visste att poängtapp nästan direkt betydde förlorat hopp om guldet. Eller det året då vi i DIF/Älvsjö kom tvåa, 21 poäng efter Umeå IK …

Så har det varit. Fram till nu.

Eller rättare sagt fram till förra året då Linköping bröt trenden. Något nytt hände.

Mer ovisst

I år tar damallsvenskan ännu ett kliv mot något nytt. Något spännande. Nästan samtliga av de profiler som under de senaste åren tagit störst plats har antingen slutat eller sökt sig utomlands. Betyder detta att vi i år kommer uppleva en sämre fotboll i allsvenskan? Det tror jag inte. Roligare? Kanske. Profillös? Inte då. Mindre spännande? Absolut inte!

Såväl omgång för omgång som utgången av årets damallsvenska är mer oviss än någonsin.

Den ligger helt vidöppen för nya profiler att ta plats och oväntade lag att slåss om topplaceringarna. Och för en gångs skull ser det ut som att nykomlingarna inte alls är självskrivna loosers när säsongen ska summeras i höst.

Den nya generationen

Vad är mest spännande då? Jag säger den nya generationen fotbollsspelare som äntrat scenen. Under mina första säsonger som ny i a-laget satt man tyst i hörnet och knöt sina skor.

Var det någon äldre spelare som tilltalade en svarade man:

”Ja och amen” och fortsatte låtsas knyta skorna.

Dagens ynglingar har överlag ett helt annat sting.

Det är ingen som ber om ursäkt för sig vare sig på planen eller utanför.

Framtidens namn

Jag är övertygad om att det ger dem en chans att utvecklas snabbare än vad många av oss gamlingar gjorde.

Ju mer man vågar, desto mer har man att vinna. Och jag gillar det. Framförallt på plan.

Eller kanske mest på plan.

För risken är att om man inte är ödmjuk inför sin uppgift, så kommer det att stanna där. Då förblir man bara en juniorskalle, och inte framtidens stora namn.