Deschamps är född till att leda − och vinna

Nu är siktet inställt på VM-bucklan: ”Vinner du inte så är du ingenting”

Erik Niva

Om Kroatien vinner vore det ”Bragdens mamma”. Ifall Frankrike tar det blir det mest bara ett till hack i kolven för ”Segerns pappa”.
Didier Deschamps slutade växa när han var 12 år gammal eftersom han var färdig då.
Han har sedan inte vuxit sig igenom livet, utan han har vunnit sig igenom det.

Allt inför fotbolls-EM
Stor guide med allt inför EM 2021: Spelschema, tv-tider och arenor
Här är Sveriges trupp till fotbolls-EM: Fakta om alla spelare
Alla nyheter om EM i fotboll 2021

Det var inte dagen Didier Deschamps blev den han är, utan det var dagen då han bekräftade att han redan var den som alla trodde att han skulle bli.

November, 1984. Didier Deschamps hade nyss fyllt 16, och var redan långt hemifrån. Istället för att välja någon av storklubbarna nära barndomshemmet hade han valt att flytta till Nantes – en vindpinad liten stad uppe vid Atlantkusten – för att de hade bra akademiverksamhet.

Där hade han blivit bästa kompis med Marcel Desailly, en jämnårig invandrargrabb från Ghana som hamnat i Nantes eftersom hans halvbror Seth Adonkor var en elitspelare som till och med hade blivit fransk mästare med a-laget.

Seth Adonkor hade varit Marcel Desaillys förebild och vägvisare genom livet – men nu var han död. En vattenplaning på motorvägen hade kostat honom livet.

När tragedin inträffade var både Deschamps och Desailly iväg med det franska pojklandslaget, och ledarna där famlade efter ett sätt att hantera situationen. Vad skulle de säga? Vilken hjälp skulle de erbjuda? Vem skulle berätta för Marcel Desailly...?

Förbundskaptenen hette Henri Guérin, och var en erfaren 63-åring som bland annat varit huvudansvarig för det franska a-landslaget under VM 1966. Nu tog den 16-årige Didier Deschamps honom åt sidan och sa åt honom att lugna ner sig.

– Oroa dig inte. Jag berättar för honom.

Sedan gick han bort genom hotellkorridoren och knackade på dörren till sin bästa väns rum.

Didier Deschamps själv har ett väldigt enkelt sätt att dela upp världen och mänskligheten. Hans ärliga mening är att det finns två typer av personer: Ledare och följare.

Vilken kategori han själv tillhör har aldrig behövt diskuteras.

– Det är ingen som reser sig upp en dag och säger: ”Nu ska jag vara en ledare”. Du föds så. Sedan utvecklas det och kultiveras dagligen, men själva grunden finns där redan från början.

I dag kan det vara svårt att tro, men under sina barndomsår utmärkte sig Didier Deschamps mycket genom att vara större, starkare och tidigare fysiskt utvecklad än sina jämnåriga.

Han hade vuxit färdigt redan som 12-åring.

Han var nästan 170 centimeter lång redan då, han blev fransk skolmästare i terränglöpning och han sköt bokstavligt talat av armen på en motståndarmålvakt i ungefär samma ålder.

– Som 12-åring var han redan som en fullvuxen man, bara i lite mindre format, minns barndomsvännen Vincent Etcheto.

En limousin stannade till

Familjen Deschamps var en vanlig arbetarfamilj från landsbygden utanför Bayonne i franska Baskien. Som liten var jakt Didier Deschamps största intresse, och metodiskt befordrades han från slangbella till luftgevär till jaktgevär.

När han var på väg upp i tonåren körde en stor limousin upp utanför familjens lantgård. Ut klev Bordeauxs legendariske klubbpresident Claude Bez, med karaktäristisk mustasch och en cigarr i munnen.

– Hur mycket vill du ha för er son?

Pappa Deschamps blev arg, men farfar Deschamps blev ännu argare och skrek om vilken hästhandlare som kommit på besök.

Det var Didier Deschamps själv som fick lov att behålla lugnet, förklara att han inte ville till en klubb full av stjärnor, som Bordeaux, utan föredrog en klubb där han kunde lära sig och utvecklas, som Nantes.

Robert Budzynski var sportchef i Nantes på den här tiden.

– Som fotbollsspelare gjorde han inget extraordinärt intryck första gången jag såg honom. Men det som slog mig var hans enorma naturliga auktoritet, inflytandet han hade över sina lagkamrater. De såg på honom som ett familjeöverhuvud, och han uppträdde därefter. Vi förstod att han skulle bli ledare för en hel generation.

En av lagkamraterna i det yngsta franska pojklandslaget hette David Le Goff.

– Didier var alltid bossen, pappan. Han var den här tysta ledaren, killen som alla andra lutade sig mot, alltid väldigt stabil i både sina känslor och sin attityd. Vi skrattade inte särskilt mycket med honom, men när han pratade lyssnade alltid alla. Han är en kallblodig kille, som har perfekt kontroll över både sina egna och andras känslor.

Patrick Valéry – en annan lagkamrat från tiden i pojklandslagen – kompletterar bilden:

– Redan från början var han så mogen. Vi var pojkar, och han var redan en man. Vi följde honom, och han fick våra krafter att öka tiofalt. Det var galet.

Efter att Marcel Desailly väl hört knackningen och öppnat dörren så tog det inte länge innan han insåg att något var fel.

– När han kom i rummet märkte jag att det var något konstigt med honom. Varför tittade han sådär på mig? Så sorgset... Jag förstod inte.

I sin självbiografi har Marcel Desailly beskrivit hur Didier Deschamps lade sin harm på hans arm.

– En kall, febrig, darrande hand. Han hade aldrig rört mig på det sättet. Jag var rädd.

Till slut så sa Didier Deschamps det bara:

– Marcel... Seth är död.

Sedan lämnade inte Didier Deschamps sin plats vid Marcel Desaillys sida på flera dagar. Han följde med honom för att prata med både lagledningen och lagkamraterna, för att förklara varför de skulle åka hem.

– När nyheten kom var det ingen som vågade berätta den för mig. Jag klandrar dem inte. Det krävs mycket mod för att göra något sådant, även för en vuxen. Men Didier gjorde det. Vi har aldrig pratat om det igen, men hans hand kommer alltid att finnas kvar på min arm som ett tecken på den högsta formen av vänskap.

Det skulle bara dröja tre år innan Didier Deschamps tvingades uppleva precis samma sak som Marcel Desailly, innan han själv fick höra hur det lät när döden knackade på dörren.

Han var 19 år gammal och redan utsedd till lagkapten för Nantes, då hans egen 22-åriga storebror Philippe omkom efter att ett passagerarplan kraschat strax bortanför flygplatsen i Bordeaux.

Deschamps var hemma hos sin blivande fru när telefonen ringde med dödsbudet. Mindre än tre dagar senare gick även hans svärfar bort, av en hjärtattack som i någon mån tros ha utlösts av chocken som följde på flygkatastrofen.

Emmanuel Darnauthandy – barndomsvän och bröllopsvittne till Didier Deschamps – beskriver eftermälet:

– Jag tror att det är det mest avgörande ögonblicket i hela Didier Deschamps liv. Vi kan överhuvudtaget inte prata om Didier Deschamps ifall vi hoppar över det. Helt plötsligt är det som att den här 19-årige pojken upptäcker all livets grymhet. Det är som att all hans glädje har dödats.

”En av livets svårigheter”

För egen del har Didier Deschamps alltid varit motvillig till att prata om vare sig hans egen eller Marcel Desaillys storebror.

Ibland gör han enstaka undantag, men då är svaren genomgående grovhuggna och kortfattade.

– Vi lever med det, men vi lever utan dem. Det är en av livets verkliga svårigheter. Vi glömmer inte, utan kommer alltid att vara märkta av det här.

I Frankrike finns en medieprofil som heter Michel Denisot. Han är någon typ av motsvarighet till Arne Hegerfors, som dessutom har varit klubbchef för PSG.

När han ställde frågorna i sitt tv-format ”Conversation secrète” kunde inte Didier Deschamps låta li att svara. Hur var det egentligen, den där dagen med Desailly...?

– Vår tränare hade det svårt, klarade inte av situationen särskilt bra. Så jag sa: ”Oroa dig inte, jag berättar det”. Jag stod Marcel nära, vi kände varandra väldigt väl. Jag kände att jag kunde göra det, och att jag borde göra det.

Vad har de här prövningarna lärt dig om livet?

– Att det är orättvist. Att ödet kan vara väldigt, väldigt grymt.

helskärm

I Frankrike kallar de Didier Deschamps för ”Le Père la Victoire”, ungefär ”Segerns pappa”.

Det är enkelt att förstå varför.

Från det att Didier Deschamps flyttade till Olympique Marseille som 20-åring vann han någon eller några tunga bucklor under så gott som hela sin spelarkarriär.

Han vann med Olympique Marseille i Frankrike, med Juventus i Italien, med Chelsea i England och innan karriären avslutades var han till sist även med och baxade Valencia hela vägen till en Champions League-final.

Ändå är det såklart VM 1998 som är mittpunkten på hela hans fotbollsliv, och den klassiska semifinalen mot just Kroatien som cementerad hans plats som den eviga ledaren i det kollektiva franska fotbollsmedvetandet.

Under hela VM följdes landslaget av ett kamerateam, vilket mynnade ut i dokumentärfilmen ”Les Yeux dans les Bleus”. Bland mycket annat innebär det att vi kan se och höra exakt hur diskussionen gick i ett bekymrat franskt omklädningsrum i pausvilan efter en problematisk förstahalvlek.

Förbundskaptenen Aime Jacquet ger intryck av att vara på väg att tappa greppet fullständigt. Han blir bara alltmer uppjagad och alltmer fatalistisk ju mer han gastar och skriker.

– Ingen rör sig! Vad är ni rädda för? Vilka är ni rädda för? Ni kommer att förlora, grabbar! Jag säger det bara, ni kommer att förlora!

Efter ett tag börjar Didier Deschamps att säga emot. Sedan reser han sig upp, ber alla att lugna ner sig och tar rätt och slätt bara kommandot över omklädningsrummet.

– Okej, nu är det upp till oss att gå ut igen och vara lite bättre.

Stadigt och metodiskt börjar Deschamps korrigera matchplanen, göra små ändringar och justeringar. Om kroaterna gör på det sättet så måste de själva reagera. Ifall Zinedine Zidane gör si, då gör vi andra så.

Sedan vänder sig Didier Deschamps direkt till ytterbacken Lilian Thuram, säger åt honom att gå lite högre upp i planen.

I den andra halvleken vänder Frankrike matchen och kvalificerar sig för nationens första VM-final någonsin. Lilian Thuram gör båda målen.

Och mindre än en vecka senare lyfter Didier Deschamps bucklan.

helskärm

Senast en fransk herrkapten lyfte en mästerskapsbuckla var sommaren 2000, då Didier Deschamps hissade EM-trofén mot den holländska himlen.

Efter prisceremoni gick det sedan bara några minuter innan han blivit ordentligt osams med sin förbundskapten Roger Lemerre, och på stående fot beslutade sig en 31-årig Didier Deschamps för att definitivt avsluta sin landslagskarriär.

Konfrontationerna och tjurskalligheten är en central del av hans karaktär – av hans eget vinnarpsyke – och även av den tränaren han kommit att bli.

Didier Deschamps blev huvudansvarig för Monaco redan som 32-åring. Det dröjde inte länge innan han kastade ut sin största stjärna, den jämnåriga italienaren Marco Simone.

Det har inte direkt varit någon överraskning att det skurit sig mellan Deschamps och spelare som Samir Nasri och Karim Benzema.

Han har aldrig varit imponerad av rykten, av status, av individualistiskt egensinne. Han vill ha lydiga, lyhörda, lojala fotbollssoldater.

– Talang intresserar mig inte. Jag vill lära känna mina spelare som människor, deras karaktärer, familjer, barndom, ungdom... Kan jag stötta honom, uppmuntra honom – lita på honom? En spelare kan vara väldigt stark fysiskt, men är han inte stark mentalt är han död.

Själv säger Didier Deschamps att han lärde sig att vinna hos Marcelo Lippi i Italien.

– Där var varje kryss en katastrof, och varje förlust utlöst landssorg.

Idag skäms han inte för att säga att själva segrandet är kärnan i honom som fotbollstränare. Han är inte överdrivet fokuserad på processer eller utveckling, utan han vill vinna här och nu.

Varje landslagssamling – varje upprepande nötning av grundprinciperna vid defensiva omställningar eller fasta situationer – är en enda extremkoncentrerad segerövning.

– Det kan vara utmattande. Men det är så jag förmedlar vinnarkultur.

Så här långt in i fotbollshistorien finns det två män som vunnit VM både som spelare och som förbundskapten; brasilianaren Mario Zagallo och tysken Franz Beckenbauer.

I morgon kan en kantig liten bollvinnare från Bayonne göra dem sällskap.

– Det fanns andra spelare som trodde att de var mer begåvade än vad jag var, såna som kallade mig för ”vattenbärare”. Men för mig existerar en fotbollsspelare enbart genom sina resultat, sina segrar. Och jag känner likadant för fotbollstränare, bara ännu starkare. Vinner du inte så är du ingenting.

Källor: ”La face cachée de Didier Deschamps” (Pascuito), ”Dans la tête de Didier Deschamps” (Bouchard), ”Didier Deschamps Face à l'Histoire” (Grand), ”Capitaine” (Desailly), L'Equipe, France Football, So Foot, Le Figaro.

VM-finalen Frankrike–Kroatien, söndag kl 17.00 i SVT1.

Fotbollens världsmästare genom alla tider