Sagan om de glada myspysarna

Sportveckan i Italien med Kristina Kappelin

Den här krönikan kan vi döpa till Sagan om Juventus i Serie B.

Eller: Hur ett gäng ärkearroganta divor förvandlas till en grupp glada myspysar.

Eller med Buffons ord: Det som inte dödar en, stärker en.

”We are family, I’ve got all my sisters with me”. Sister Sledge.

Året var 1979 och man ramlade in på Trocadero i Malmö och möttes av röken och stöket och tonerna av denna obetalbara Philysound-pärla.

Och här sitter man nu, 27 år senare i Italien och hör samma underbara låt i ett helt annat sammanhang. Serie B-versionen av Juventus har gjort ”We are Family” till sin signaturmelodi.

”Systrarna” är i det här fallet Alex del Piero, Mauro Camoranesi, Pavel Nedved, David Trezeguet och Luigi Buffon med flera.

Järnligan

Juventus järnliga. Killarna som aldrig sviker eller som har gjort dygd av nödvändigheten och stannat i Juventus, trots allt.

Någon trodde kanske att laget inte skulle stå pall för förödmjukelsen att inleda den första säsongen efter VM-­triumfen med 17 straffpoäng i Serie B.

Trots att Juve har plockat 13 poäng under de första fem matcherna, ligger laget sist i tabellen, på gränsen till Serie C1, på -4.

Men undrens tid är inte förbi. Juventus verkar allt annat än knäckt. Tvärtom, spelarna uttalar sig som om de var nyväckta medlemmar av fotbollens religion. Det är som om de aldrig hade haft så roligt, aldrig hade känt ett starkare stöd av supportrarna, aldrig fungerat bättre som grupp. Halleluja!

Högmod går före fall. Men fallet har ofta något gott med sig. För spelarnas del, var den första goda nyheten att Kapten Capello snabbt försvann från det sjunkande skeppet. Han må vara världens bästa fotbollstränare, men han är stenhård, kall och ­cynisk.

Didier Deschamps kommunicerar med spelarna som en lagkamrat. Kraven är fortfarande höga. Planen är att gå vidare till Serie A nästa säsong, oavsett om Juventus lyckas få avdrag på sina straff­poäng eller inte.

Passionen är den samma

Men miljön och stämningen är totalt förändrad, mer avslappnad. Massmediernas intresse är fortsatt stort, men inte lika pressande och aggressivt. Och kärntruppen verkar fast besluten att göra det bästa möjliga av denna ovanliga säsong.

– Det är inget fel på att spela i B, passionen för fotbollen är den samma. Jag är helt inne i detta, säger till exempel Alex Del Piero.

– Om jag saknar cupmatcherna? Jag har skaffat ett abonnemang på Sky.

Spelarnas beslutsamhet och ödmjukhet inför den nya situationen manar till sympati. Och stämningen på den förhållandevis lilla Olympia-stadion i Turin är mycket, mycket bättre än på den jättelika, ekande tomma Delle Alpi. David Trezeguet säger att det är något helt annat att göra mål på den mindre arenan, där publiken är närmare och deras vrål lyfter ­taket. Och det är alltid fullt! Vilken kick!

We are family?

Saknar inte serie A

Till och med den tuffe Mauro Camoranesi säger lite motvilligt att han faktiskt inte saknar Serie A särskilt mycket. Serie B passar bra för en slitvarg som han. Spelet är ­fysiskt, domarna inte så angelägna om att vara till lags och fansen är hypermotiverade. Buffon sträcker sig till att säga att ”i Serie B spelar man fotboll, på riktigt”, som om det var någonting bortglömt i Serie A.

Är det oss eller sig själva de försöker övertyga? Talar de sanningen eller vill de bara lura omvärlden att tro att livet leker i Serie B?

Kanske är det bara spel för gallerierna. Men det verkar faktiskt som om de stora stöddiga stjärnorna återupplever sin sport i en något ursprungligare form.

Om det fortsätter lika bra som det börjat, blir säsongen 2006-2007 enbart en positiv parentes för Italiens genom tiderna mest segerrika klubb.

Kristina Kappelin (sport@aftonbladet.se)