Bank: Vi behöver det här särskilt när det rasar
Igår gick jag på Drottninggatan, i dag går jag på fotboll – för innan vi vet mer vet vi i alla fall det här.
Vi behöver våra mötesplatser även när allt rasar.
Vi behöver våra mötesplatser särskilt när allt rasar.
I vanliga fall behöver man inte fundera ett dyft på normaliteten, den bara finns där, som en jacka eller ett par strumpor man tar på sig utan att ägna det en tanke.
Man går till sin frisör på Drottninggatan, flanerar ner till Hötorget, väljer bort att ta en kaffe på ett kafé. Och ett par timmar senare ser man allt det där på tv, och normaliteten har blivit något annat.
Kaféet, butikerna, frisörsalongerna flimrar förbi på tv-bilderna som en del av ett parallellt skräckuniversum. Man står på ett museum och bestämmer sig för att snabbt gå hem – sidogator, inte ta bussen, tunnelbanan är stängd, rykten river som en präriebrand även från de som borde veta bättre.
Att gå genom Stockholm i går var som att se en stad få kropp, strömmarna av folk som rörde sig som blod, bort från såret i city. Mobiltelefonerna uppe, flackande blickar, den instinktiva krishanteringen och så småningom stoltheten och den spontana hjälpsamheten.
Går vidare tillsammans
Ingen är expert och alla är experter, i tv sänds inte en enda intervju som inte innehåller frågor om hur det känns.
Vi vet försvinnande lite, men vi vet att historien varken börjar eller slutar här.
Lastbilar kommer inte från ingenstans, terrorn i Europa – eller det som ser ut som terror här – uppstår inte ur ett vakuum, det krävs överflikande analysmodeller från väldigt många håll för att ens komma nära en förståelse. Krig, kolonialism, politisk och religiös extremism, sjukdom, samhällsbyggen, segregation, globalisering, medialisering.
Det är inte enkelt.
Det var inte enkelt i Paris, det var inte enkelt i Nice eller Berlin eller London, och det varken är eller kommer att bli tydligt och enkelt i Sverige heller, hur mycket många än önskar sig det.
I dag åker ett tusental örebroare till Eskilstuna för en match mot en klubb som aldrig spelat en allsvensk hemmapremiär förut, i morgon är det fortfarande tänkt att tusentals supportrar ska gå den traditionella Södermalmsmarschen till Hammarbys hemmapremiär mot KFF.
Normalitet?
Naturligtvis inte, den här gången är det inte något man bara gör utan vidare. Men om Paris eller Nice eller Bryssel lärde oss något så är det att det är vad vi gör. Det är så vi lever, så vi går vidare, så vi är tillsammans.
Fullkomligt normalt att gå på fotboll
Jag vet inte hur många gånger jag citerat den bosniske regissören Haris Pašović, och det han sa om konst i krigets Sarajevo, men jag tänker på honom varje gång som allting rasar för att byggas upp igen.
Pašović sa:
– Konst är ett primärt behov. Även under belägring. Särskilt under belägring.
– Vi insåg att konst, teater och musik i Sarajevo var ett motstånd på allra djupaste nivå. Vi etablerade den numera berömda filmfestivalen under belägringen, och folk frågade mig: ”Varför organiserar ni en filmfestival under en belägring?”. Jag svarade: ”Varför är det en belägring under min filmfestvial?!”. Det är fullkomligt normalt att hålla en filmfestival eller en uppsättning av Godot. Det som inte är normalt är att döda dem som vill se filmer och föreställningar.
På fredagskvällen höll teatrarna och biograferna stängt i Stockholm, i dag och i morgon och andra dagar går vi på teater och film och fotboll. För att det är fullkomligt normalt att gå på fotboll.
Det enda värt att försvara
Liv slocknar i outsäglig sorg, andra liv går vidare och måste försöka formulera sig kring hur och varför. Efter attentaten i Paris skrevs hundratals böcker, men den jag fastnade mest för skrevs av en kille som just förlorat sin flickvän under skjutningarna på Bataclan.
Den heter Vous n'aurez pas ma haine, Ni kommer inte att få mitt hat.
Historien varken börjar eller slutar här, vi vet fortfarande för lite om dödandet, men vi vet väldigt mycket om vår normalitet.
Den är Eskilstuna–ÖSK, alla sorters stockholmare på Drottninggatan, en premiärmarsch på Södermalm, feldomslut, hockeyslutspel, en ny säsong.
Humanismen, öppenheten, rättssäkerheten, mötesplatserna, generositeten eller solidariteten är möjligen inte det allra bästa försvaret på kort sikt.
Men på lång sikt är allt det där det enda vi har som är värt att försvara.